Återhämtningsfasen

Hej igen! I dagens inlägg kommer vi fördjupa oss i återhämtningsfasen av min utmattning och jag kommer att dela med mig av mina erfarenheter av att delta i ett rehabiliteringsprogram för stressrelaterade problem.

I slutet av maj 2021 påbörjade jag ett ca 20 veckors långt rehabiliteringsprogram på Kognitiva Teamet Rehab vid Skogskyrkogården söder om Stockholm. Efter bedömning och intervju med läkare, psykolog och fysioterapeut kom man fram till att jag skulle hjälpas av ett sådant program. Det kändes otäckt och spännande på samma gång. Jag blev heltidssjukskriven till slutet av augusti vilket kändes galet trots att jag redan varit sjuk och heltidssjukskriven i ca 3 månader. Jag fick massor av information om rehabiliteringens innehåll och upplägg samt ett schema med bokade tider flera gånger i veckan dem kommande 20 veckorna. Tanken på att behöva passa en tid, ta mig ifrån hemmet och bli tvungen att delta i ett socialt sammanhang kändes överväldigande och helt omöjligt. Därför var det inte konstigt att jag byggde upp väldigt mycket oro och stress inför första psykologgruppstillfället.

I gruppen var vi 10 personer som alla av olika anledningar hade insjuknat i utmattningssyndrom. Vi träffades flera gånger i veckan under flera månaders tid och delade med oss av våra personliga erfarenheter och tankar kring olika ämnen relaterade till långvarig stress, vi hade sjukgymnastik, medicinsk yoga, mindfulness och fick på olika sätt lära hos hur vi kan leva mer hållbart. Jag kommer inte dela med mig något om mina rehabkompisar men det var en väldigt speciell kontakt och ett stort stöd under min återhämtning. Jag fick lära mig otroligt mycket, det blev en stor trygghet och ett sammanhang att relatera till under den här perioden.

Första delen av rehabiliteringen tyckte jag var svår och tuff på många sätt. Dels blev jag helt dränerad av dem fysiska träffarna och behövde otroligt mycket återhämtning och vila efter. Men det var också frustrerande då jag kände att jag inte kunde ta till mig all den viktiga information och kunskap som rehabiliteringen erbjöd. Jag kunde helt enkelt inte hålla fokus tillräckligt länge för att ta in allt. Bara efter en liten stund var orken slut och jag bara satt där oförmögen att förstå vad som pågick runtomkring mig. Men personalen sa att det var helt normalt och att jag hade tillgång till allt material digitalt och lätt kunde repetera hemma efteråt. Vi fick hemuppgifter varje vecka men med instruktionen att det inte fanns några krav kring och hur uppgifterna skulle utföras eller om vi faktiskt gjorde dem. Det kändes väldigt konstigt. Under dem här veckorna pratade vi bland annat om aktivitetsbalans, självmedkänsla, känslor, värderad riktning, perfektionism, gränssättning, vidmakthållande, andning, återhämtning och mycket mer. Jag har fått med mig så mycket insikter och förståelse för mig själv vilket har varit en stor del i min återhämtning.

Men det var inte lätt trots allt stöd jag fick. Det som var absolut svårast och tog längst tid för mig var att acceptera. Acceptera att jag faktiskt blivit sjuk, acceptera att jag behövde gå igenom en rehabiliteringsperiod för att bli frisk, acceptera att jag var tvungen att ändra många delar i mitt sätt att leva och min syn på mig själv. Det trots att jag hade varit sjuk i flera månader och trots att jag hade ett sjukintyg där det stod klart och tydligt vilken diagnos jag hade. Trots att det även i sjukintyget framgick vilka svårigheter min utmattning medförde och hur länge jag förväntades vara frånvarande från arbetet. Jag hade även svårt att acceptera trots att jag gick i rehab för min sjukdom.

Jag levde i förnekelse och motarbetade mig själv och min återhämtning under en relativt lång period. Inte för att jag var trög eller korkad på något sätt, mer för att jag var envis och naiv. När den värsta fasen började lätta och jag vissa dagar faktiskt hade lite mer energi och mådde lite bättre hamnade jag genast i ett destruktivt mönster av att göra så mycket jag bara kunde för att lindra den värsta prestationsångesten. Det kunde vara att gå på långa promenader, laga mat, städa, se en film eller något annat jag inte klarat av under de senaste månaderna. Det tog inte lång tid innan den lilla energin tog slut och jag dessutom använt mer energi än så och jag återigen hade ett negativt saldo på energikontot. Då följde ett rejält bakslag som ofta krävde dagars återhämtning. I det mönstret levde jag länge, med energidepåer som gick upp och ner hela tiden.

Det tog tid innan polletten trillade ner och jag insåg vad jag höll på med. Först då, när jag förstod att jag även som sjuk styrdes helt och fullt av min prestationsångest, insåg jag att jag behövde göra en stor förändring för att kunna bli frisk igen. Då följde en tuff period av insikter, reflektion och bearbetning både på egen hand och med hjälp av Herman och min familj. Det var då jag började skriva. Skriva dagbok hade jag gjort lite till och från men nu började jag skriva om allt. Mina tankar och känslor, min historia, mitt liv och mina erfarenheter. Och det var så himla skönt. Att få skriva av sig var nog det bästa jag kunde göra för att förstå mig själv, förstå mina egna tankar och känslor och för att förstå varför jag blev sjuk. Först när jag förstod det kunde jag på riktigt acceptera att jag blivit utmattad och då kunde jag även på riktigt börja arbetet mot att bli frisk igen.

Jag tänkte nöja mig så här idag. Jag hoppas att ni tycker att inläggen bidrar till ökad kunskap och förståelse om utmattningssyndrom och att ni tycker om dem så klart! 😊

Jag har startat ett instagram-konto för bloggen. Följ gärna det kontot om du vill ha uppdateringar om nya inlägg och annat kul som händer på bloggen.

Klicka på instagram symbolen längst ner på sidan för att direkt länkas till kontot eller sök på instagram där kontot heter perssonemelie.se

Jag hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll och att ni kikar in här på bloggen snart igen!

Ta hand om er ❤

Den akuta fasen del 2

Hej igen, jag valde att dela upp den akuta fasen i två inlägg. I första delen beskrev jag den initiala kraschen. Om du inte läst det inlägget, gör gärna det innan du fortsätter läsa del 2.

Vid det första besöket hos den nya läkaren brast allt och jag grät förmodligen hela besökstiden. Jag var så frustrerad, arg och ledsen på hela situationen och ville bara känna mig som vanligt. Jag ville inte vara den svaga och ömtåliga tjejen som jag hade blivit. Ärligt talat vet jag inte ens om vi faktiskt pratade om något särskilt under dem första besöken. Jag kom dit med några veckors mellanrum, berättade hur dåligt jag mådde och åkte hem med ett förlängt läkarintyg. Men ju mer tiden gick desto mer ångest och oro fick jag och jag började känna mig mer och mer nedstämd utan att egentligen veta varför. Jag drunknade i känslor av skuld, skam och prestationsångest. Inget kändes roligt och självförtroendet var i botten. Jag var tvungen att skärma av och isolera mig för att klara av vardagen. Jag som hela mitt liv varit en tidsoptimist och haft extremt svårt att bedöma tid klarade plötsligt inte av att ens veta vilken tid på dygnet det var. Det stressade upp mig så otroligt mycket att se hur timmarna bara flög i väg utan att jag ens klarat av att ta mig upp ur sängen och äta frukost. Jag kunde få ett kraftigt stress- och ångestpåslag bara av att veta vilken tid klockan visade. Vetskapen fick mig att dra paralleller till vad jag skulle gjort om jag inte var sjuk. Kanske skulle jag haft ett avstämningsmöte på jobbet, tränat på gymmet eller lagat middag. Det triggade så mycket prestationsångest att jag inte längre klarade av att leva ett vanligt liv. Jag som så länge jag kan minnas varit en ”duktig flicka”, flitig student, driven elitidrottare, ambitiös ung kvinna i byggbranschen, utlandsstudent boende i USA och självständig från tidig ålder. Jag hade byggt upp hela min identitet kring mina prestationer. Min självkänsla och mitt självförtroende var helt beroende av att prestera. Det satt liksom ihop, prestationer var allt jag visste, det jag byggt mitt liv på, allt jag kände till. Därför var det otroligt skrämmande att inte längre kunna prestera. Vem var jag då? Hur skulle min omgivning reagera nu? Vad skulle alla tycka? Jag kände mig misslyckad och värdelös och blev mer och mer styrd av min ångest.

Som tur var hade jag min underbara sambo vid min sida under hela den här perioden och han förstod mig många gånger bättre än vad jag själv gjorde. Hade hittade små knep som hjälpte mig genom den tuffa vardagen. Flera veckor hade vi post-it lappar över alla klockor i lägenheten för att jag skulle slippa se tiden. Han körde mig till alla läkarbesök och hjälpte mig att köpa brusreducerande hörlurar och solglasögon med styrka. Han skrev lappar med peppande fraser och påminnelser och satte upp på speglar och dörrar. Han skötte allt det vardagliga hemma med handling och städning. Jag förstår inte hur han orkade. Han fanns alltid där för att trösta när jag grät hysteriskt dag som natt, han kom och la sig med mig på badrumsmattan mitt i natten och höll om mig samtidigt som han pratade lugnande, han satt i sängen och vaggade mig igenom de värsta ångestattackerna. Han drog upp mig i sängen och tvingade mig att göra knäböjningar med honom som stöd för att skingra mina tankar trots att jag protesterade och gjorde motstånd. Men han visste att den enkla grejen, att ställa sig upp och göra något fysiskt faktiskt hjälpte mig och många gånger fick mig att må bättre. När inte ens han orkade eller om han verkligen behövde få klart något skolarbete ringde han till mamma som kom direkt och bytte av honom. Då var det hon som vaggade mig i sängen, lyssnade, försökte förstå, försökte lugna.

Hela våren flöt på som i en dimma där jag pendlade mellan att drabbas av brutala ångestattacker och helt utmattad sova mig igenom dagarna. Vissa dagar kunde jag ligga på soffan och se på tecknade barnfilmer, gärna samma film flera gånger i rad eller åtminstone en film jag sett förut. Mer intryck än så klarade inte hjärnan av. Det var ett mysigt sällskap men gjorde ingenting om jag somnade till eller tappade fokus. Jag fick antidepressiva och sömnmediciner utskrivna. Det var med blandade känslor jag påbörjade den medicineringen. Insättningsperioden var tuff och mina problem förvärrades ytterligare. I slutet av maj upplevde jag min första panikångestattack och den skrämmande känslan av hur ångest kan orsaka så starka fysiska och psykiska symtom att man tror att kroppen ska lägga av på riktigt. Jag var ute när panikattacken kom, på väg hem från mitt första gruppterapitillfälle. Allting gick så snabbt, jag blev yr och illamående, fick svårt att andas och tappade helt tid och rum. Jag lyckades ringa Herman och pratade med honom direkt i mina hörlurar, jag minns hur rädd jag var. Han pratade lugnande med mig och lyckades hitta mig via platsinformationen från min mobil. Jag minns inte mycket mer från själva händelsen förutom att han pratade med mig ända tills han kom med bilen. Då låg jag i gräset i ett villaområde ganska nära där vi bor. Han fick in mig i bilen. Väl hemma i garaget var det som om attacken intensifierades. Jag svimmade i garaget och Herman fick bära mig upp i lägenheten. Jag var helt slut i dagar efteråt, det var som att jag sprungit flera Marathon på rad och kroppen ansträngt sig till absoluta bristningsgränsen. Jag fick flera panikångestattacker under den här perioden i olika sammanhang, vid några tillfällen svimmade jag. Men jag har inte haft någon mer panikångestattack sen sensommaren 2021.

Till alla prestationsprinsessor och prestationsprinsar som läser det här vill bara säga att ni är så mycket mer än era prestationer. Det är så lätt att man fastnar i en roll där man är ”cyklist”, ”elitidrottare”, ”pluggis”, ”smart”, ”lyckad” eller vad som helst som bygger på ens prestationer. Det är så lätt att bygga sin identitet och självkänsla runt den rollen och att både man själv och andra begränsar en till att vara det. Vi lever i ett samhälle som prisar framgång, det uppmuntras att utmana sig själv och drömma stort, det är prestigefullt att ha mycket och göra och jobba mycket, att vara stressad tyder på att man är driven och ses ofta som ett tecken på framgång av omgivningen. Men varför? Mår vi bra av att driva oss själva så hårt och leva upp till idealet av en framgångsrik nutidsmänniska? Hur påverkar det ungdomar och unga vuxna att växa upp i ett mer och mer stressat samhälle?

Jag som idag ser mig själv som en utbränd perfektionist och ”prestationsprinsessa” kan inte låta bli att ifrågasätta det beteendet och den syn som faktiskt präglar samhället idag. Samtidigt som jag fått med mig så mycket positivt från att ha varit en ”prestationsprinsessa” och jag är glad och stolt över allt jag upplevt och åstadkommit. Därför känns det väldigt svårt och motsägelsefullt för mig. Det är svårt då det inte finns något rätt eller fel och svårt för att det som att gränsen mellan vad som är bra och vad som blir för mycket är svår att urskilja. Jag har fortfarande inget svar på huruvida det är bra eller dåligt att framgång är så viktigt för oss och för mig. Men det är väl som med allt annat, att allt är bra i små doser och att lagom är bäst. Jag vet i alla fall att som jag levde före min utmattning var inte bra för mig, det var inte lagom och därför var det inte hållbart.

Den akuta fasen del 1

Hej igen!

Som jag beskrivit i tidigare inlägg är det vanligt för många som hamnar i en utmattning att problemen kommer stegvis och med tiden och blir värre och värre. Men för många är det en tydlig tidpunkt eller händelse där symtomen förvärras kraftigt. Det beskrivs ofta som en krasch eller att man går in i väggen. Så var det för mig.

Det var en sen söndagskväll. Vi hade under helgen målat om och tapetserat i vår lägenhet och höll på att röja undan efter helgens arbete. Det sista vi skulle göra innan det var dags att gå och lägga oss var att gå ner med diverse materiel till vårt källarförråd. När vi kom tillbaka upp till lägenheten var jag först in genom dörren Herman kom efter. Han drog igen dörren bakom sig samtidigt som jag satte mig på huk för att ta av mig skorna. Klockan som vi precis hade satt upp på väggen ovanför dörren lossnade av smällen och lyckades träffa mig i huvudet. Här bör tilläggas att det inte var genialiskt att sätta upp en väggklocka med dubbelhäftande tejp, men så hade det i alla fall gått till. Herman tyckte nog att det hela var ganska komiskt innan han insåg vilken skada den till synes ofarliga klockan hade orsakat på mitt huvud. Jag blev yr, illamående, fick fruktansvärt ont i huvudet men blev aldrig medvetslös. Min första tanke var att jag hade fått en hjärnskakning trots det orimliga att det bara var en liten klocka som orsakat skadan. Men om man som jag har haft 5 tidigare hjärnskakningar, varav 4 under ganska tät följd, var det svårt att inte se likheterna med dem symtom jag upplevt då. Dessutom visste jag hur känslig jag hade blivit för smällar mot huvudet, minsta lilla som att råka slå i en lampa eller skåplucka kunde ge mig huvudvärk i dagar.

Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket mer av den kvällen. Men morgonen efter kom jag bokstavligen inte upp ur sängen. Det var en tidig måndagsmorgon (runt kl. 5) och jag skulle in till kontoret som vanligt. Jag tror knappt att jag vare sig hörde eller reagerade på alarmet. Allt var som i en luddig dvala och kroppen kändes som bly. I efterhand har Herman berättat att det var först vid det här tillfället som han faktiskt började bli orolig över klockincidenten kvällen innan. Han lyckades inte få kontakt med mig och jag pratade osammanhängande. Till slut bestämde han att jag inte kunde åka in till kontoret den dagen, han stängde av alarmet och lät mig sova vidare. Det här var väldigt olikt mig då jag i normala fall alltid vaknar direkt och flyger upp på första signalen.

Till slut var jag tillräckligt vaken för att ta mig upp ur sängen. Jag försökte logga in på jobbets nätverk med stor möda, fick anstränga mig maximalt för att ens komma ihåg hur inloggningen skulle göras och vilket lösenord jag hade. När jag till slut kom in i mejlen kom en extrem trötthethet och fruktansvärd huvudvärk. Det var olidligt att läsa i skärmens skarpa ljus. Jag gav upp och la mig på soffan, fortfarande i morgonrock och utan vare sig kaffe eller frukost i systemet. Jag föll snabbt tillbaka i samma dvala och sov förmodligen större delen av den dagen. Även dem följande dagarna under dem första veckorna flöt på i samma dvala. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av den första tiden. Jag hade ett oändligt sömnbehov och var extremt känslig mot skärmar, ljud och ljus. Jag ville helst ligga i sängen med släckta lampor i tystnad. Efter någon dag lyckades jag sjukanmäla mig från jobbet och berättade för mina kollegor att jag hade slagit i huvudet och förmodligen att fått en lättare hjärnskakning. Jag bedömde att jag behövde några dagars hjärnvila för att kunna återhämta mig ordentligt innan jag kunde komma tillbaka till jobbet. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga berätta att hjärnskakningen orsakats av en klocka.

Men dagarna blev till slut 2 veckor utan någon som helst förbättring och nu behövde jag ett läkarintyg för att fortsatt kunna sjukskriva mig från arbetet. Jag kontaktade vården via min sjukvårdsförsäkring och fick snabbt tid hos en privat neurolog. Inte helt oväntat diagnostiserade neurologen mig med en kraftig hjärnskakning och 2 veckors heltidssjukskrivning med ordinerad hjärnvila. Han verkade ganska bekymrad över mina kraftiga symtom efter en så pass liten påverkan på hjärnan och min historik med flera hjärnskakningar. Därför skickade han en remiss till hjärnröntgen. Han sa att han ville utesluta en blödning eller andra hjärnskador. Hjärnröntgen visade som tur var inget avvikande men trots det hade symtomen inte försvunnit och det hade nu gått ca 4 veckor från klockincidenten. Utöver mina tidigare symtom hade jag även fått fler symtom som inte passade in i mönstret av en hjärnskakning. Jag började få ångestattacker, katastroftankar/allmän oro och känslor av hopplöshet och uppgivenhet. Jag blev överväldigad av minsta lilla och klarade inte av några som helst intryck. Jag kunde få ångestattacker då jag grät i timmar utan någon större anledning. Neurologen var väldigt frågande till mina nya symtom och förlängde min sjukskrivning. I sjukintyget stod det att jag genomgick en ”depressiv episod”. Neurologen började ställa fler frågor kring min livsstil och arbetssituation men jag varken förstod eller orkade ta in varför frågorna var aktuella. Till slut skickade han en remiss till en specialistläkare med stressinriktning. Det var först när jag fick träffa henne, ca 6 veckor efter kraschen, som jag för första gången förstod att jag kanske inte alls hade fått en hjärnskakning och att mina symptom kanske berodde på något annat.

Jag väljer att pausa här. Fortsättning följer i del 2.

Uppbyggnadsperioden

Hej igen!
Det här är andra inlägget i utmattningssyndrom-serien och vi ska nu fördjupa oss i uppbyggnadsperioden av sjukdomen.

Om jag ska vara helt ärlig var första gången jag började uppleva problem som skulle kunnat bero på långvarig stress redan under sensommaren 2018. Även under mina år i USA hade jag i perioder sömnproblem, återkommande förkylningar, allmän trötthet, förvirring och tendenser att glömma och tappa bort viktiga saker. Som en ung 20-åring fanns det inte en tanke på att jag kunde vara stressad eller att jag kunde bli sjuk av att leva ett så aktivt och prestationsinriktat liv. I stället skämdes jag över min slarvighet och bristande förmåga. Det tog några månader efter att jag flyttat hem till Sverige innan stressymptomen skulle förvärras. Under tiden hann jag ta min examen i USA, flytta hem till Sverige, köpa en bostadsrätt i Stockholm tillsammans med min sambo Herman, samt börja jobba som entreprenadingenjör i byggbranschen. Däremot hade jag mer eller mindre sömnproblem under hela den perioden. Men det var under våren 2020 som jag började må sämre.

Till en början sköljde en enorm trötthet över mig och jag fick ett stort behov av återhämtning på helgerna. Jag hade inte alls samma ork som jag vanligtvis brukade ha. Jag kunde sova galet många timmar på helgenerna och vakna med en allmän olustkänsla med varken lust eller energi att göra något över huvud taget. Jag kunde gråta hysteriskt i timmar utan att riktigt förstå varför. Dem dagar jag inte kunde samla mig tillräckligt för att genomföra inplanerade aktiviteter med familj och vänner fick Herman hitta på olika ursäkter eller bara skylla på att jag var trött. Jag förstod inte vad mitt beteende kom ifrån och jag skämdes otroligt mycket.

Så här i efterhand kan jag tydligt se hur jag succesivt anammade fler och fler typiska stressbeteenden såsom bråttombeteende och att ständigt göra flera saker samtidigt. När sommaren kom med efterlängtad semester passade vi på att åka på road trips, göra vandringar, klättra, cykla downhill i Åre och mycket mer. När semestern tog slut och jobbhösten började kändes det väldigt tungt att gå tillbaka till vardagen. Jobbet som tidigare känts så kul och utmanande blev i stället överväldigande och tråkigt. Det blev en tuff höst med sömnproblem samt återkommande förkylningar och sjukdagar.

Jag började även få stora problem med magen. Bland annat magsmärtor och förstoppning. Via jobbets sjukvårdsförsäkring fick jag möjlighet att besöka en läkare som utredde mig för alla tänkbara allergier, intoleranser och sjukdomar. Men dem hittade inget fel och skrev ut läkemedel för att lindra symtomen och gav mig olika kostråd. Slutsatsen blev trolig IBS (irritatable bowel syndrome, känslig tarm).

Utöver magproblem utvecklade jag även flera andra diffusa symtom. Dels var hormonerna all over the place med oregelbunden mens, rikliga blödningar och smärtsam mensvärk. Jag fick möjlighet att gå till en privat gynekolog vid flera tillfällen och tog ett cellprov och gjorde flera ultraljud. Inga fel hittades förutom att jag hade hormonrubbningar. Därför fick jag hormoner utskriva på prov, samma typ av behandling som används av kvinnor med klimakteriebesvär. Efter någon månad upplevde jag viss skillnad men problemen kom hela tiden tillbaka.

Jag fick även återkommande spänningshuvudvärk som ibland utvecklades till migrän. Under senhösten började jag få problem med konstant illamående som nästan aldrig gav sig. Jag försökte förtivilat söka hjälp via vårdcentralen och sprang på fler läkarbesök men ingen hittade något direkt fel. Allting blev bara mer och mer frustrerande. Då vardagen och min roll på arbetet blev svårare och svårare att hantera hittade jag egna strategier för att klara av vardagen. Vad som då kändes ganska lämpligt var att pandemin begränsade socialt umgänge. Det gav mig en bra ursäkt till att inte umgås eller hitta på en massa aktiviteter på helgerna. Dessutom uppmuntrades det även att jobba hemifrån och dagar då jag mådde som sämst valde jag att jobba från sängen.

Till slut var inte återhämtningen på helgerna tillräcklig. Vardagar efter arbetet kunde jag komma hem och kasta mig i Hermans famn hysteriskt gråtande. När vi kom in i december blev det här mönstret nästan dagligen. Jag skämdes otroligt mycket över mig själv och mitt eget beteende. Ville inte prata med någon och övertalade Herman att inte heller göra det. Inte ens med våra familjer. Veckan före jul åkte vi över helgen till Hälsingland för att umgås med Hermans familj. Under den helgen tror jag att både jag, Herman och kanske även Hermans familj insåg hur sönderkörd jag faktisk var. Under bilresan hem konfronterade Herman mig. Han uttryckte sin oro och berättade hur mycket det påverkade honom och vårt liv tillsammans. Han var rak och tydlig med att jag behövde säga ifrån på jobbet och att det behövdes en förändring. Jag blev helt ställd, rädd och fylldes av så mycket skuld och skamkänslor. Men då det bara vara några dagar fram till jul och diverse deadlines och uppgifter som behövde slutföras på jobbet, så satte jag alla problem på framtiden och bet återigen ihop. Jag intalade mig själv att jag skulle ta en vecka ledigt efter jul, att vi skulle åka upp till skidorten Bruksvallarna och att jag skulle få all vila och återhämtning jag behövde. Jag skulle må mycket bättre efter julledigheten.

Visserligen fick jag en välbehövlig vila och mådde lite bättre när vi kom hem. Men det tog inte många dagar innan jag var nere i det tunga igen. Det tog drygt en månad innan kraschen kom i början av februari.

Om du upplever liknade symtom eller ser någon i din omgivning med liknade symtom uppmuntrar jag dig starkt att vända dig till vården för en professionell bedömning. Jag vill dock understryka att jag inte är någon läkare eller expert på ämnet och att dem symtom jag beskriver enbart är mina egna symtom som jag själv upplevde under min uppbyggnadsperiod. Jag vet verkligen hur svårt det kan vara när man kämpar med dessa problem och hur man många gånger man känner man måste vara frisk för att vara sjuk då det kräver tid och engagemang att söka vård och få rätt stöd. Men om du agerar i tid, ger dig själv den vila och återhämtning du behöver, ber om hjälp och sätter gränser kanske du kan undvika att krascha så som jag gjorde.

Ta hand om dig! Och kom ihåg att det inte spelar någon roll om du är ung eller gammal, man eller kvinna, stress påverkar oss alla och vem som helst kan falla dit och drabbas av utmattningssyndrom.

Introavsnitt: Utmattningssyndrom

Hej igen!

Min tanke är att dela upp inläggen i teman och taggar, samt avsätta några inlägg till olika ämnen som ryms inom det aktuella temat. Jag tanker att vi börjar så och ser hur det går.

Första tema-serien här på bloggen är just Utmattningssyndrom (UMS) som jag i tidigare inlägg berättat att jag diagnostiserades med under våren 2021. Jag vill till och börja med att poängtera att jag inte är en läkare, psykolog eller expert på det här området. Jag utgår från mina erfarenheter av sjukdomen och det jag har lärt mig under min rehabilitering.

Om man börjar med sjukdomens bakgrund så accepterades diagnosen UMS först 2005 av Socialstyrelsen och definieras som psykisk och fysisk utmattning efter en lång period av intensiv stress. Tidigare beskrevs tillståndet med bland annat utmattningsdepression eller utbrändhet. Orsakerna till tillståndet beror på minst 6 månader eller mer av yttre identifierbara belastningar i kombination med otillräcklig vila och återhämtning. Stress i sig är i grunden helt ofarlig för oss, det är en överlevnadsinstinkt designad för att skydda människan för faror genom att förbereda oss på att kunna prestera optimalt (man pratar ofta om att man reagerar med kamp eller flykt) och har genom historien varit livsviktig för vår överlevnad. Då är det såklart svårt att förstå hur nutida människor kan bli så sjuka av den stressen vi utsätts för idag. Stress som ur många avseenden är ”mindre farlig”, det vill säga inte livshotande på det sättet som den har varit historiskt. Stressen blir skadlig då balansen mellan återhämtning och stress under en längre period inte fungerar och man inte får den vila man faktiskt behöver (Internetmedicin, 2021).

Det finns massa fakta, litteratur, debatter och artiklar på ämnet och jag är förmodligen inte den mest kvalificerade att berätta om det. Jag kan däremot rekommendera olika böcker och andra informationskällor som varit givande för mig. Förslag på böcker är:

·       Lycka till med resten av livet av Isabel Boltenstern.

·       Utmattningssyndrom: Förstå och lindra kroppens reaktioner av Emma Holmgren & Sofia Göthe. Innan väggen: en upplyftande bok om utmattning av Anna Voltaire.

·       Man dör inte av stress: man slutar bara att leva - om utmattningssyndrom av Selene Cortes & Marie Åsberg.

·       Anonyma Prestationister - en historia om stress av Adam Svanell.

Jag vill dock poängtera att när man befinner sig i den akuta fasen varken orkar man ta in information eller ska utsätta sig för stora kognitiva påfrestningar. Därför rekommenderar jag inte att du ska kasta dig in i research direkt och läsa allt du kommer över inom ämnet. Om du befinner dig i den akuta fasen är det bara vila, återhämtning och tålamod som gäller. Det kommer att ta tid, det kommer vara kämpigt och du kommer att må dåligt. Däremot kan det vara väldigt givande att under rehabiliteringsfasen, efter den första kraschen, lära sig hur man ska hantera sin stress i framtiden. Det kan även vara bra för anhöriga att läsa på för att lättare förstå dig som är sjuk. Självklart är det väldigt bra läsning om du bara är allmänt intresserad av ämnet eller vill lära dig mer i förbyggande syfte.

Insjuknandet går oftast väldigt långsamt där man utvecklar olika besvär och symtom på stress under en lång tid. Men ibland kommer symtomen väldigt fort eller förvärras väldigt hastigt vilket många beskriver som att man kraschar eller ”går in i väggen”. UMS delas ofta in i 3 olika faser: förstadiet, den akuta fasen och återhämtningsfasen/rehabiliteringsfasen.

Vanliga symtom som många med UMS lider av inkluderar: trötthet, sömnproblem, känslomässiga symtom (ångest, nedstämdhet, oro), och kroppsliga symtom (värk, yrsel, hjärtklappning, ljud och ljuskänslighet, mag- och tarmproblem, känsligt immunförsvar). Utöver dessa symtom är det också vanligt att man blir extremt känslig mot alla typer av stress. Även starka känslor av skuld och skam, känna sig misslyckad och nedstämd är vanligt hos dem insjuknande, ofta relaterat till att man inte längre klarar av att hantera sina åtagen (arbete, studier, vardagsliv). En utmattning kan även komma med panikångestattacker och utvecklas till en depression. När kroppen hamnar i ett tillstånd av långvarig stress blir våra beslut väldigt vanemässiga, det innebär att den mer automatiska delen av hjärnan tar över. I det tillståndet är det mer vanligt att göra mindre av ”påfyllande aktiviteter” vilket är saker som ger oss energi, till exempel: träna, umgås med vänner eller hitta på spontana utflykter. I stället prioriterar man mer jobb eller andra måsten. Beteenden man ska vara vaksam över om man misstänker att man ligger i riskzonen för att drabbas av UMS är: bråttombeteende, gör flera saker samtidigt (multitasking), bli lättirriterad över små saker (som vid väntetid), och att man försöker ligga steget före i det man gör (1177, 2020).

Om du som läser detta känner igen dig i flera av symtomen ovan rekommenderar jag stark att du söker hjälp för en bedömning av läkare. Första steget kan vara att söka sig till sin lokala vårdcentral. Man kan även använda sig av KEDS självskattningstest för utmattningssyndrom som tagits fram av en forskargrupp på karolinska institutet. KEDS står för Karolinska Exhaustion Disorder Scale och används för att få en uppskattning av hur nära man är att utveckla ett tillstånd av utmattningssyndrom. Testet består av 9 frågor och om du skulle få 18 poäng eller mer ligger du i riskzonen för utmattning och bör se över din arbetssituation och förmodligen läkarbedömning (Arbetsmiljoforum.se, 2019).

Länk till KEDS:

https://www.arbetsmiljoforum.se/kunskapsbank-arbetsmiljoe/psykosocial-arbetsmiljoe/stress/keds-sjaelvskattningstest-foer-utmattningssyndrom/

Referenser:

1177. (2020). Utmattningssyndrom. [online] Tillgänglig via: https://www.1177.se/Stockholm/sjukdomar--besvar/hjarna-och-nerver/utmattningssyndrom/ [Hämtad 9 Apr. 2022].

Arbetsmiljoforum.se. (2019). KEDS, självskattningstest för utmattningssyndrom. [online] Tillgänglig via: https://www.arbetsmiljoforum.se/kunskapsbank-arbetsmiljoe/psykosocial-arbetsmiljoe/stress/keds-sjaelvskattningstest-foer-utmattningssyndrom/ [Hämtad 9 Apr. 2022].

Internetmedicin. (2021). Utmattningssyndrom - Internetmedicin. [online] Tillgänglig via: https://www.internetmedicin.se/behandlingsoversikter/arbets-och-miljomedicin/utmattningssyndrom/ [Hämtad 9 Apr. 2022].

Korta versionen av min historia

Hej igen och kul att ni har hittat tillbaka,

Jag är idag deltidssjukskriven och jobbar deltid som entreprenadingenjör på ett byggföretag i Stockholm. För drygt ett år sedan i februari 2021 gick jag in i väggen. Jag var heltidssjukskriven i nästan 9 månader. Jag har haft tur och fått bra stöd från min arbetsgivare, vården och mina anhöriga. Jag gick ett rehabiliteringsprogram på Kognitiva Teamet Rehab med en grupp andra med samma diagnos som mig (utmattningssyndrom) i ca 4 månader. På rehabiliteringen fick jag hjälpa av läkare, psykologer och fysioterapeuter. Jag fick med mig massa lärdomar och viktiga verktyg för att hantera min stress. Efter min rehab har jag fortsatt fått tillgång till läkarstöd, KBT-behandling och samtalsterapi. Resan tillbaka har varit lång och kämpig, och jag är så otroligt tacksam för min familj och min underbara pojkvän som funnits där hela vägen. Jag är inte frisk ännu och det kommer ta tid innan jag mår bra och kan leva ett vanligt liv igen men jag är på god väg.

Hur kan en så ung tjej som till synes var både frisk och stark gå in i väggen? Då, när jag blev sjuk undrade jag också det. Jag motarbetade mina symtom och vägrade att acceptera att jag blivit sjuk. Idag vet jag att kraschen var en oundviklig konsekvens av flera års långvarig stress.

Det skulle krävas en hel bok för mig att berätta om alla anledningar till min stress och den ohållbara livsstil jag hade under flera års tid. Idag när jag ser tillbaka på dem här åren: mina år på cykelgymnasiet i Falun, mina år som studerande och tävlingscyklist i USA och mina första år i byggbranschen, inser jag hur både fysisk arbetsmängd, krav från min omgivning, förväntningar, ansvar och utmaningar har varit stora källor till stress. Det i kombination med mina egna (ibland orealistiska) krav och förväntningar på mig själv.

Att vara en ung och driven tjej med höga ambitioner inom idrott, studier och karriär har resulterat i stora framgångar, häftiga upplevelser, personlig utveckling, nya vänner och kunskap jag kommer ha nytta av resten av livet. Det är jag både tacksam och stolt över. Trots det har dem här åren även präglats av prestationsångest, perfektionism, osäkerhet och en känsla av otillräcklighet. Jag levde med känslan av att aldrig räcka till, aldrig hinna eller orka allt jag ville och kunde göra, aldrig prestera tillräckligt bra och aldrig vara tillräckligt framgångsrik. Jag fick lära mig den hårda vägen att ingen är odödlig, ingen kan göra allt utan återhämtning och att ensam inte är stark.

Att ha målsättningar är bra, att vara motiverad och driven också bra, framgång är något positivt. Trots det, tror jag att vi måste ställa oss själva frågan om det verkligen är värt det om kostnaden blir för stor eller om vi själva riskerar att gå sönder på vägen.

Förhoppningsvis kan allt jag har gått genom ändå ge lärdomar som jag kan dela med mig av till andra. Jag hoppas att den här bloggen kan bidra till att vi gemensamt kan bli mer medvetna, lära oss mer om stress och dess konsekvenser och tillsammans hjälpa varandra till att leva lite smartare och lite mer hållbart.

Hej och välkomna till min blogg!

Jag heter Emelie Persson, är 24-år gammal och bor med min sambo i en lägenhet i Stockholm. Till vardags jobbar jag som entreprenadingenjör på ett byggföretag. Många känner nog igen mig som cyklisten Emelie.

Jag tävlade under flera år landsvägs- och bancykling i både Sverige och USA samtidigt som jag kombinerade min elitsatsning med utlandsstudier på Colorado Mesa University. Då levde jag ett väldigt aktivt liv fyllt med plugg, studentliv, träning och tävlingar, resor, road trips, äventyr och mycket mer. December 2019 tog jag min examen efter 3,5 års studier. Då flyttade jag hem till Sverige och började jobba inom byggbranschen. Drygt ett år senare, i februari 2021 gick jag in i väggen efter flera år med långvarig stress.

Jag vill dela med mig av min historia, min pågående kamp för att bli frisk och min resa mot ett nytt mer hållbart liv. Målet är inte att komma tillbaka till min gamla livsstil utan att hitta ett nytt sätt att leva på, en ny Emelie, Emelie 2.0.

Här kommer du kunna läsa om olika ämnen jag har stött på och som varit viktiga för mig i min återhämning. Jag kommer prata om utmattningssyndrom, prestationssamhället, att vara ung och ny på arbetsmarknaden, psykisk ohälsa, elitidrott, hjärnan, vikten av återhämtning, ”duktig flicka” fenomenet, perfektionism, sömn, ångest, självkänsla, en värld där vi är ständigt uppkopplade och tillgängliga på sociala medier, hälsotrender, Imposter syndrom, FOMO och mycket mer.

Jag hoppas att mina tankar och erfarenheter kan hjälpa andra, unga som gamla, att balansera prestation och återhämtning i en uppkopplad och stressig värld.