Sömn

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er.

Ibland snurrar vardagen på och man får hålla i sig ordentligt för att kunna hänga med. Lite så har det varit för mig de senaste veckorna. På jobbet håller vi på att starta upp nya och spännande projekt samtidigt som min roll, enligt mina egna önskemål och intressen, sakta men säkert ändras och utvecklas mot nya arbetsuppgifter. Det känns kul. Det känns spännande. Framför allt känns det väldigt utvecklande. Men det är och har nog alltid varit en väldigt svår balansgång för mig. Balans mellan att gasa och bromsa. Tidigare har det tagit längre tid, jag tålde helt enkelt mer, före jag började känna att det här blir för mycket och jag måste dra mig undan och vila. Nu är marginalerna mycket mindre och jag känner mig ofta frustrerad över att vara mer ”sårbar” framför allt i jobbet. Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att det är något bra. Jag har vässat mina inre bromsar och kan numera hjälpa mig själv med lite bättre förutsättningar i arbetslivet.

Men jag har fortfarande svårt att se och agera på dem tidiga signalerna att jag börjar köra slut på mig själv. Så jag försöker hitta olika indikationer i min vardag som kan hjälpa mig i min egen analys av nulägets mående. En indikation är känslor av oro och ångest som ofta triggas när jag på något sätt belastar mig lite mer än vad jag borde. En annan är sömnen. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, mina mönster och framför allt om mina sömnrutiner under den här perioden. Under perioder som jag gasar för hårt och vilar för lite blir det tydligt på min sömn. Det blir ofta svårt att somna på kvällarna med tankarna rusandes. Då sover jag oftast mer ytligt och blir mer lätt störd. Jag brukar även vakna tidiga morgnar utan att kunna somna om, trots att jag skulle behöva det, är det som att hjärnan bara vill upp och göra saker så fort som möjligt. Därför sover jag ofta färre antal timmar och känner mig allmänt tröttare perioder då jag gasar lite för mycket.

I dagens inlägg tänkte jag prata mer om hur jag har jobbat med sömnen under min rehabilitering efter min utmattning. Dels hur jag aktivt jobbat med för att förbättra min sömn och vad jag fortfarande gör för att ge mig själv de bästa förutsättningarna att sova gott och återhämta mig på ett bra sätt.

Nu hoppar vi direkt in i dagens inlägg!

Många upplever stora problem med sömn i uppbyggnadsperioden av en utmattning. Och det hade även jag. Jag hade svårt att somna på kvällarna, jag sov oroligt och vaknade till flera gånger på nätterna och jag vaknade tidiga mornar och kunde inte somna om trots att jag verkligen behövde sova mer. Efter kraschen är det däremot vanligt att ha ett enormt sömnbehov, där det känns som att man bara sover och sover utan att känna att man får någon som helst återhämtning. Och det hade även jag. När dem första mest akuta veckorna efter själva kraschen hade passerat fick jag som jag berättat om tidigare, stora problem med ångest och kämpade även med panikångestattacker. Det försämrade min sömn återigen trots att jag fortfarande upplevde ett förökat sömnbehov. Bland annat därför, beslutade jag i samråd med min läkare att påbörja en akut insats med medicinering av sömnmedicin. Det gjorde stor skillnad för mig och underlättade under den svåraste perioden. Jag somnade ganska exakt 2 timmar efter jag tagit medicinen, varje dag, och sov oftast igenom hela natten. Det var en stor lättnad. Då började jag även med rutinen att ta medicinen samma tid varje dag och använde ett alarm på mobilen för att inte glömma. Att få en så pass regelbunden och tydlig sömnrutin tror jag även gjorde stor skillnad för mig under den här perioden.

Jag har ju redan berättat mer om mitt sjukdomsförlopp och min återhämtningsperiod så jag kommer inte gå in så mycket mer på det i det här inlägget. Men som jag tidigare berättat om fick jag en dipp och mådde sämre igen under hösten och vintern 2021 då jag började att jobba deltid. Jag tror att den ångest som jag kämpade med då bidrog till att sömnen återigen försämrades och gjorde mig mer sårbar trots att jag fortfarande åt sömnmedicin regelbundet. Det som hjälpte mig då var faktiskt min KBT-behandling som hjälpte mig att hantera min ångest och psykiska ohälsa samt ett eget intresse av att lära mig mer om sömn. Jag försökte leta information på egenhand för att lära mig mer om hur jag själv kunde förbättra min sömn. Jag försökte utöka min sömnrutin, började att föra en enklare sömndagbok och andra trackers för att få en bättre överblick av mitt mående och en bättre förståelse för vad som påverkar mitt mående.

Jag kan dela med mig av massa spännande och givande fakta om sömn och olika tips för bättre sömn, men jag vet att alla är olika och hjälps av olika saker samtidigt som det finns andra som är mycket bättre på ämnet än vad jag är. Så i stället för att ösa massa fakta om sömn delar jag med mig av några boktips😊

Om du är intresserad av att lära dig mer om sömn kan jag tipsa om boken: Sömn, sömn, sömn skriven av Christian Benedict och Minna Tunberger.

En annan intressant bok om du vill nörda ner dig ännu mer i sömn, är boken: Sömngåtan skriven av Matthew Walker. Den här boken är dock väldigt mycket längre och går in mer på djupet så kanske inte förstahandsvalet om du vill lära dig mer om sömn.

Det finns även flera bra källor om du vill lära dig om sömn. Du kan alltid kontakta din vårdcentral och prata med din läkare. På bland annat 1177.se, kry.se, hjärnfondens hemsida med flera finns det massor att läsa och lära om sömn. Det finns även KBT-behandlingar för bättre sömn som man kan söka genom vården.

Jag kämpade på med KBT, deltidsarbete och allt jag lärt mig om återhämtning från rehaben under våren 2022. Måendet gick upp och ner och jag hade en del bakslag som påverkade sömnen men sakta men säkert mådde jag bättre och bättre. I början av sommaren 2022 sa min läkare att han gjorde bedömningen att det kunde vara läge att trappa ner och avsluta sömnmedicineringen helt. Det kändes såklart som en stor lättnad då i princip alla mediciner jag fått under min utmattning gett mig mer eller mindre biverkningar. Jag började smygande att trappa ner medicineringen men fick direkt kraftiga bakslag och nätter med extremt lite och orolig sömn. Det stressade såklart mig som fortfarande var väldigt sårbar och behövde all sömn, vila och återhämtning jag kunde få för att klara min nya vardag med deltidsarbete. Jag pratade om min oro med min läkare, och eftersom jag dessutom var i processen att trappa ner min antidepressiva medicinering som gav mig en del utsättningssymtom, bestämde vi att jag skulle avvakta med att trappa ner sömnmedicineringen. Jag fortsatte med min ursprungliga dos sömnmedicin under hela sommaren 2022.

I slutet av sommaren, efter några veckor tillbaka på jobbet (på heltid!) och när jag hade slutat helt med min antidepressiva medicinering, gjorde jag ett nytt försök. Och då gick det bättre. Det tog kanske 2–3 veckor för mig att trappa ner helt och under den perioden var sömnen ganska mycket upp och ner. Det påverkade såklart mitt allmänna mående och gjorde mig mer sårbar under den perioden så jag tror det är viktigt att ge sig själv bra förutsättningar när man ska trappa ner sin medicinering och ha tålamod. Tålamod kanske inte är min starkaste sida, men jag har fått träna tålamodet rejält under min utmattning. Enligt min erfarenhet är det i alla fall inte en bra idé att trappa ner olika typer av mediciner på samma gång, det blir en onödigt stor belastning. Om du kan undvika det är i alla fall mitt tips att låta bli.

Nu, någon vecka senare är sömnen för det mesta ganska stabil. Men det är jätteviktigt för mig att hålla i mina sömnrutiner och rutiner. Jag märker tydligt hur sömnen påverkas dagar jag överbelastat mig för mycket, antingen fysiskt eller kognitivt. Så det känns lite som en ständig balansgång. Samtidigt som jag vet hur viktigt det är för mitt välmående att sova bra. Jag har en Garmin klocka (Venu2) som är till stor hjälp för mig att få hälsodata som jag kan koppla till mitt mående och få större förståelse för mig själv och vad jag behöver för att må bra. Den visar bland annat sömn tid och sömnpoäng som ger ett mått på kvalitén på sömnen. Jag använder min Garmin enbart för hälsostatistik och inte för att mäta prestationer som jag tidigare gjorde. Men det kan jag verkligen tipsa om, om du också vill lära dig mer om dig själv och bli bättre på att se samband mellan olika delar i din vardag. Det är ett klockrent hjälpmedel!

Det var allt jag tänkte prata om i dagens inlägg om sömn. Jag hoppas ni får med er något ni kan ha nytta av själva om ni vill lära er mer om sömn och sova bättre. Nästa inlägg blir det sista i temaserien vägen ur utmattning och kommer handla om tankar och känslor. För att inte missa det inlägget eller några andra inlägg på bloggen följ gärna bloggens Instagram eller Facebook sida.

Ta hand om er och jag hoppas ni får en mysig helg!

Medveten närvaro, yoga och mindfulness

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Efter en intensiv vecka med ständig rapportering från valet, jobb och bara vanlig vardag ser i alla fall jag fram emot en lugn helg med tid för vila och återhämtning. Och det känns också väldigt passande att den här veckans inlägg i temaserien vägen ur utmattning handlar om just mindfulness och medveten närvaro.

Medveten närvaro, yoga, mindfulness och meditation är nog mest flum för många och om jag ska vara ärlig var det nog det för mig också. Men jag hade inte heller någon aning om vad det faktiskt innebar eller vad det gick ut på. Under rehabiliteringen på kognitiva teamet blev vi introducerade till både mindfulness och medicinsk yoga. Vi fick lära oss olika avslappningsövningar och andningsövningar som skulle hjälpa oss hantera vår stress, oro och ångest. Till en början var det jättesvårt för mig att genomföra övningarna, att sitta still och inte tänka på någonting gick liksom inte. Kroppen fortsatte gå på högvarv med ett virrvarr av tankar och känslor. Jag kunde helt enkelt inte slappna av, jag kunde inte vara närvarande i stunden och jag kunde inte fokusera på övningen. Men jag fick höra att det var helt normalt, att jag bara behövde ge det mer tid och fortsätta öva för då skulle kroppen till slut lära sig att komma ner i varv. Jag tyckte mest det var sjukt frustrerande, ganska tråkigt och som att tiden kröp fram i snigelfart. Det var som jag blev stressad av hela grejen att bara sitta still och inte göra någonting.

Efter några gånger började kroppen och hjärnan faktiskt anpassa sig till det nya. Men då blev det ännu värre. Det blev obehagligt att slappna av och släppa taget. Det var som att gamla och undertryckta känslor sköljde över mig och triggade en fruktansvärd ångest. Det blev nästan hemskt att göra övningarna för jag visste inte hur kroppen skulle reagera eller vilka känslor och tankar det skulle trigga. Flera gånger fick jag avbryta övningen. Jag stod inte ut att vara i min egen närvaro, jag ville springa ut ur lokalen. När jag frågade personalen på rehabiliteringen fick jag återigen höra att det för vissa kan vara obehagligt med avslappningsövningar och att även det var helt normalt. Dem sa att det var helt okej att avbryta en övning om jag behövde och det var helt okej att gå ut och göra något annat en stund. Men dem uppmuntrade mig ändå att fortsätta öva och delta i övningarna. Jag blev uppmuntrad att det var bra att bearbeta dem känslor och tankar som kom upp i rehabiliteringen och att det var en del i återhämtningsprocessen.

Vi fick även med oss olika övningar hem som vi uppmuntrades på att fortsätta träna på hemma. Det kändes ännu svårare för mig att göra övningarna på egenhand. Däremot var det mycket annat jag jobbade med. Som jag berättat om i tidigare inlägg var det mycket som hände på insidan. En tuff period med nedstämdhet, ångest, panikångestattacker, frustration och rädsla. Ett inre kaos som tog tid att bearbeta och ännu längre tid att förstå. Det var som att jag var tvungen att ta tag i allt det där före jag kunde gå vidare och börja återhämta mig på riktigt.

Men efter den tunga perioden blev det ändå en tydlig vändpunkt. Jag kommer ihåg en torsdagsmorgon när jag gick till rehabiliteringen för medicinsk yoga med min grupp. Det var kallt och regnigt ute, något som annars hade fått mig och känna mig deppig och nere men som den här morgonen gav mig en mysig känsla och jag kom på mig själv med att gå och njuta där i regnrusket. När jag kom in i yogasalen kändes det bara mysigt. Där låg alla dem människor jag spenderat så mycket tid med de senaste månaderna, på en yogamatta på golvet med filt och kudde, tysta och med slutna ögon. Det såg bara så mysigt ut, känslan förvånade mig då jag aldrig känt så över någon av avslappningsövningarna vi gjort under de senaste veckorna. Jag smög in i salen, hämtade en matta, filt och kudde och la mig på den plats i rummet som jag alltid hade. Min hörna av rummet som kändes trygg och gav mig ett behagligt lugn. Det var som att jag fick Flashbacks från när jag var liten och gick på dagis. Jag minns hur jag nästan skrattade till. Där låg vi, en grupp med vuxna människor, en vanlig torsdagsmorgon, och hade vilostund som en dagisgrupp. Hur sjukt var inte det?

Den timmen var nog den första yogatimmen som jag bara var där i stunden, njöt av dem lugna övningarna och inte svävade i väg i tankarna var och varannan sekund. Framför allt undrade jag inte hur länge det var kvar av timmen en triljon gånger eller grubblade över vad jag skulle göra resten av dagen eller vad jag skulle göra i helgen.

Jag har lärt mig att medveten närvaro kan vara olika saker för olika personer, det behöver inte vara meditation eller en specifik andningsövning. Det finns inga regler eller krav för att något ska räknas som mindfulness. För mig handlar det mer om en inställning där jag försöker byta tankesätt och fokusera på här och nu, positiva saker och saker som jag uppskattar och mår bra av. Det kanske låter lite flummigt och svävande men för mig kan det var väldigt hjälpsamt att bara släppa allt annat, släppa jobbet, vardagen och alla måsten och borden. Då kan jag i stället fokusera på något som gjorde mig riktigt glad idag eller något som jag verkligen ser fram emot. Det blir lite som att pausa tankarna och zoona ut en stund. Då blir det lättare att komma ihåg allt man har som man är tacksam för och alla problem känns lite mindre närvarande.

Däremot funkar det inte för mig att bara lägga mig ner och koppla bort allt. Andningsövningar och avslappningsövningar som inte kräver någon form av koncentration eller aktivitet känns ofta svåra för mig. Då blir det svårt att fokusera på övningen och jag blir snabbt rastlös. Jag har nog alltid haft lite svårt att sitta still och i mitt normaltillstånd gör jag gärna flera saker samtidigt. Det bästa för mig är nog att göra något fysiskt med kroppen, då slappnar jag av i tankarna och vilar huvudet bäst.

Något annat som verkligen är mindfulness för mig är min Bullet Göran, det är smeknamnet Herman har tillägnat min Bulllet Journal eller dagbok. Jag blev inspirerad att prova på bullet journaling av influencern Isabel Boltenstern som skrivit boken ”Lycka till med resten av livet”. Jag kan sitta och pyssla med min dagbok i timmar och må hur bra som helst. I dagboken gör jag veckokalendrar för varje månad, designar passande månadsteman, bokför mitt energivalutasystem och mina dagliga poäng, dokumenterar min sömn, mitt mående m.m. i olika trackers som även dem får ett tillägnat tema. Jag gör korta och långsiktiga mål, sammanfattar min att göra lista, planerar in vila och återhämtning, för kortare dagboksanteckningar och mycket mer. Förutom att det är min egen tid, min återhämtningstid och min tid för mindfulness är det också ett viktigt verktyg för mig att återhämta mig, utvecklas och vara mer närvarande i mig själv.

Lite inspiration från min bullet journal😃

En liknande känsla kan infinna sig i andra situationer där jag egentligen inte gör något särskilt eller gör något som andra dagar kan kännas stressande och tidskrävande. Att laga middag eller städa och tvätta hemma i lägenheten är ett sådant exempel för mig. För det mesta känns det mest som borden och måsten, vardagssysslor man inte kommer undan. Men ibland när jag känner mig lugn och i rätt sinnesstämning kan det här bli väldigt mysiga stunder där jag kan reflektera och tänka på saker jag annars inte tänker på, eller stunder där jag har en ljudbok i lurarna och sveps med i någon spännande eller mysig feelgood berättelse. Dem stunderna är det lätt att koppla bort omvärlden och bara vara i stunden.

Slutligen vill jag bara säga att olika typer av mindfulness kan vara svårt, svårt att förstå sig på, svårt att utöva och svårt att få in i sin vardag. Men det behöver inte betyda att mindfulness inte är något för dig. Det säger sig självt, är man stressad och lever i en hektisk vardag är det ofta väldigt långt ifrån att kunna sätta sig ner och utföra en avslappningsövning. För mig var det en lååååång startstärka innan jag förstod mig på konceptet och det tog ännu längre tid innan det faktiskt gynnade mig. Men idag är det något jag försöker prioritera i min vardag och som ger mig återhämtning och energi att orka med den.

Jag hoppas ni tyckt det varit intressant få veta mer om min mindfulness resa. I nästa veckas inlägg kommer vi prata mer om sömn. Om du missat någon av dem tidigare inläggen i temaserien vägen ur utmattning finns alla under den kategorin på bloggsidan.

Ha det bra så hörs vi snart igen!

Att vara social efter en utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Nu känns det verkligen som hösten är här och som att väderomslaget gick fort. Jag tycker dock det känns ganska mysigt och ser fram emot fina höstdagar ute i skogen och mysiga hemmakvällar.

I dagens inlägg kommer jag prata lite mer om relationer men med fokus på kompisar. Nu är det några inlägg kvar i temaserien vägen ur utmattning som kommer att handla om medveten närvaro, sömn, perfektionism och tankar och känslor. Jag hoppas att ni även vill vara med och följa dessa här på bloggen. Om ni missat några av dem tidigare inläggen som handlat om: aktivitetsbalans, vardagssysslor, rutiner, planering och listor, träning efter en utmattning och hur en utmattning påverkar ens relationer, finns alla på bloggsidan under kategorin vägen ur utmattning.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Sociala sammanhang och att umgås med människor var många gånger svårt och kostade väldigt mycket energi när jag mådde som sämst, det kan kännas svårt fortfarande trots att jag kommit långt i min återhämtning. Då förstod jag nog inte, varför jag upplevde det som en näst intill omöjlig aktivitet att träffa kompisar. Jag har alltid sätt mig själv som en väldigt social person och kompisar har alltid varit en viktig del i mitt liv. Men nu blev det jättesvårt. Jag skämdes verkligen över att jag inte orkade vara närvarande i mina vänners liv, jag orkade inte träffa dem, jag orkade inte prata med dem på telefon, jag orkade inte ens smsa eller hålla kontakt via sociala medier. Jag hade i stället ett stort behov av att vara i min lilla bubbla hemma i lägenheten med Herman med så lite intryck från omvärlden som det bara gick. Jag är så ledsen och vill verkligen be om ursäkt till alla mina kompisar som läser detta, be om ursäkt för att jag bara försvann och be om ursäkt för att jag varit frånvarande under en lång period. Samtidigt vet jag att jag inte har något att be om ursäkt för, jag vet att mina vänner förstår eller i alla fall inte lägger någon skuld på mig för att jag behövt isolera mig när jag blev sjuk. Men jag vill att ni ska veta att jag saknar er, jag tänker på er och jag hoppas att ni vill ta upp kontakten igen när jag känner mig redo.

Nu blev det en tung start på det här inlägget vilket inte var meningen men samtidigt en viktig del i det jag vill säga med inlägget. Det var så mycket med att vara social som var jobbigt för mig. Dels var det svårt med alla intryck man utsätts för i ett socialt sammanhang, dels att behöva koncentrera sig till max för att lyssna på en konversation, bearbeta och förstå det som sagts och sen leverera ett lämpligt svar för att hålla liv i samtalet. Jag kunde bli helt slut, så trött jag tidigare blivit efter en cykeltävling eller ett tufft träningspass, efter ett kortare samtal.

Men även förberedelserna inför en träff, fest eller fika med en vän kunde var minst lika jobbiga. Först oron över en bokad tid som kunde skapa galet mycket stress i min sjukskrivna vardag. Jag kunde aldrig lita på att jag om några dagar, alltså vid den bokade tiden, skulle må tillräckligt bra för att orka ens gå upp ur sängen eller lämna lägenheten. Den ovissheten slukade all min energi och tog mer än så dagarna innan en bokad tid. Jag var så fruktansvärt påverkad av tiden. Jag ville verkligen inte ställa in och återigen skicka ett sms med texten, jag mår inte bra kan vi ses någon annan dag. Men det var som om jag undermedvetet visste att det varje gång skulle bli så.

På samma sätt ville jag verkligen inte missa högtider. Fester, födelsedagskalas, jul och påsk är alla sådana tillfällen där man träffar många av sina nära och kära och tar tid för att umgås och fira. Även det stressade mig mycket eftersom jag så gärna ville vara med, men orkade nästan aldrig. Jag blev alltid så arg och besviken på mig själv när jag återigen fick ställa in eller tacka nej till något jag verkligen sett fram emot.

Men trots att det kostade mycket av min energi och gjorde att jag behövde mycket återhämtning både före och efter var det ändå väldigt viktigt för mig att umgås med vänner och familj. Jag blev nedstämd och deppig när jag var som mest isolerad. Därför försökte jag och Herman hitta olika strategier som skulle underlätta för mig och skapa bättre förutsättningar för att faktiskt orka vara med och träffa familj och vänner, i alla fall ibland.

Ett sådant knep var att inte boka in en tid långt i förväg. Ibland var inte det så praktiskt för andra men det gjorde det mycket lättare för mig när jag var tydlig mot andra vad som funkade och vad som inte funkade. När jag var tydlig med att min dagsform varierade mycket och att jag vissa dagar inte skulle orka ses var det lättare för mig att inte stressa upp mig så mycket över att jag var tvungen att ha en bra dagsform just den dagen då vi planerat att ses. På så sätt fick jag inte lika mycket skuldkänslor om jag råkade ha en dålig dag och behövde ställa in.

En annan sak var att planera och förbereda för att se till att jag var utvilad och hade energi nog att orka vara social en kortare stund. Det gjorde jag genom att se till att det fanns tid och utrymme för vila dagarna före och efter en social tillställning. Jag fick helt enkelt vila mig i form och sedan återhämta mig i form. Då blev det lite lättare att hantera den dipp eller det bakslag som kom efter en social urladdning. Då kändes det som att jag valde när jag ville vara social och sedan prioriterade min energi före och efter för att vara säker på att jag hade bra förutsättningar att orka det jag hade valt. Mitt energivalutasystem och mina regler blev ett bra hjälpmedel för att hantera min sociala planering. Jag satte upp regler för mig själv som till en början var max ett socialt sammanhang i veckan och sedan aldrig två sociala dagar i rad. Dem här reglerna gjorde att jag ibland orkade vara med. Genom att sätta en energikostnad på att vara social i mitt energivalutasystem kunde jag även förutse i förväg hur länge jag skulle klara av att vara social utan en totalkrasch näst följande dag. Priset sattes per timme och då kunde jag i förväg bestämma en tidsbegränsning för mig själv, till exempel jag orkar vara med på den här födelsedagsfikan 2 timmar, sen måste jag hem och vila. Ibland kan det dock vara svårt att hålla sig till ursprungsplanen när man har så himla kul och trevligt i stunden men då kan det vara bra att berätta för vännerna, familjen och kanske din partner om hur länge du kommer att klara av att vara med och be om hjälp att påminna dig när tiden är slut.

Ett annat tips är att ta pauser under en socialsammanställning. Gå undan en stund för dig själv och vila från intryck för att sedan orka gå tillbaka och vara med en stund till. Planera gärna i förväg hur många pauser och hur ofta du ska ta dina pauser. Och berätta även om pauserna för andra som kan hjälpa att påminna dig om du glömmer i stunden.

En annan sak som varit superviktig för mig och som jag alltid har haft med mig så fort jag gjort någonting är mina Bose, mina brusreducerande hörlurar. Dem har varit grymma att ha på sig i stökiga miljöer med mycket ljud eller vid ett middagsbord med flera samtal pågående samtidigt. Lite av bakgrundsljudet tas bort och gör det lättare att fokusera. Det bästa är att jag kan prata med andra trots att jag har hörlurarna på mig och det gör det lättare för mig att vara med trots en stökig miljö med mycket intryck. Jag kanske ser lite lustig ut eller får förvånade blickar men jag har vant mig vid att vara lite av en udda fågel. Så länge hörlurarna hjälper mig så mycket som dem faktiskt gör bryr jag mig faktiskt inte. Hörlurarna åker fortfarande på när jag går på restaurang, på jobbet, födelsedagsfester, på konserter, dansar i en bar och alla andra gånger dem hjälper mig att faktiskt vara med och umgås med andra. Det kändes dock lite oartigt att sitta med hörlurar på min fasters mans konsert i våras. Ett annat tillfälle i somras var jag på kryssning med familjen på mammas sida, en present mormor fick när hon fyllde år i höstas. På kvällen drog mamma och moster ut oss på dansgolvet och då var självklart lurarna på. När vi stod där i cirkel och dansade kom en tjej fram till mig och frågade: vad lyssnar du på? Först blev jag bara förvånad och förstod inte riktigt frågan men sen brast jag ut i skratt. Jag hade inte ens tänkt på att någon kunde tro att jag lyssnade på egen musik där på dansgolvet.😂

Hoppas ni tyckt det varit intressant att höra om mina tips och erfarenheter om hur jag gjorde för att återhämta mig från en utmattning. Om ni missat någon av dem tidigare inläggen ur temaserien vägen ur utmattning finns som sagt alla inlägg på bloggsidan under kategorin vägen ur utmattning. Nästa veckas inlägg kommer att handla om medveten närvaro och mindfulness. Följ gärna bloggsidan på Instagram eller facebook för att inte missa några uppdateringar eller nya inlägg på bloggen.

Ha det så bra, jag hoppas vi hörs snart igen!

Hur en utmattning påverkar ens relationer

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

För er som kommit i gång med jobbvardag och vardagsrutiner hoppas jag att ni ändå kommer ihåg att njuta lite av härliga sommarkvällar och fina helger ett tag till. Det kännas väldigt dubbelt så här på slutet av sommaren där en del av mig ser framemot rutiner, vardag och nystart och en del av mig inte vill lämna sommaren och semesterkänslan så snabbt. Men den här hösten känns faktiskt väldigt bra på många sätt för mig. Jag är tillbaka på jobbet och jobbar heltid igen och det funkar faktiskt ganska bra, jag har mer energi över i vardagen och orkar med att göra mer av saker jag tycker om och mår bra av och framför allt känns det som att restriktionerna och pandemin har lättat något för stunden i alla fall vilket gör att vi äntligen kan umgås lite mer med nära och kära som tidigare. Allt det här gör att jag känner mig riktigt taggad, med ny energi och med hög motivation för den kommande hösten.

Dagens inlägg är en fortsättning på temaserien vägen ur utmattning och kommer handla om hur en utmattning påverkar ens relationer. Varning för ett längre inlägg med det kändes viktigt för mig att få med allt jag ville säga och ville inte heller dela upp inlägget i flera delar. Jag hoppas ni orkar med att läsa hela inlägget och fortfarande tycker innehållet är givande och intressant.

Om ni missat några av dem tidigare inläggen i den här temaserien eller ur den tidigare temaserien utmattningssyndrom finns båda två på bloggsidan under kategorierna vägen ur utmattning och utmattningssyndrom.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

I ett av dem tidigare inläggen i den här temaserien, vardagssysslor, pratade jag om hur en utmattning kan påverka ens relationer och jag berättade lite om hur jobbigt det var med tacksamhetsskuld mot ens partner och hur svårt det är att förhålla sig till att man inte längre orkar att hjälpa till lika mycket hemma och bidra i vardagen. Utöver det var i alla fall jag även i stort behov att få tröst och stöd framför allt ångestfyllda dagar och dagar då jag även utvecklade ångestattacker och panikångestattacker. Då kanske Herman behövde lugna ner mig, hantera en situation där jag svimmade eller helt enkelt bara försöka trösta en hysteriskt gråtande tjej. I perioder då jag mådde som sämst hade jag extremt svårt att vara själv i längre perioder och stort behov av att prata om min ångest och oro. Då fick Herman agera psykolog och vårdare. Dagar då jag skulle ta mig till läkare behövde jag skjuts då jag inte kände mig trygg i att hantera alla intryck trafiken innebar på egenhand. Dagar jag blev extremt trött och orken försvann helt behövde jag hämtning, trots att jag bara promenerat korta sträckor från lägenheten. En trött, glömsk och stressad hjärna kan dessutom behöva hjälp med att komma ihåg viktiga saker, ta mediciner, passa tider, få tillräckligt med återhämtning osv. Så utöver att vara min partner fick Herman även åta sig rollen som psykolog, vårdare, personlig taxichaufför och personlig assistent i perioder. Jag är så otroligt tacksam för att han tog sig tid och energi att alltid finnas där, att lyssna, att trösta, att förstå mig och hjälpa mig att förstå mig själv, alltid redo med något logiskt resonemang och smart lösning och framför allt hjälpa mig att själv förstå och hantera jobbiga situationer.

Samtidigt vet jag att allt det här var minst lika tufft för honom som för mig. Det slet på mig, på honom och på oss som par. Det var minst lika viktigt för honom att få den vila och återhämtning han behövde för att orka med och hålla i längden. Och eftersom det nu krävdes mer av honom så krävdes ju det även mer vila och återhämtning för honom. Utöver allt jag behövde hjälp med och stöttning med blev vi också väldigt isolerade under den här perioden. Dels på grund av den pågående pandemin, dels för att jag inte orkade att göra saker vi gjort tidigare eller att umgås med andra. Dessutom var jag heltidssjukskriven och Hermans studier var på distans på grund av pandemin. Jag tror att han hade behövt en outlet att faktiskt komma ifrån och umgås med andra. Men som omständigheterna såg ut så blev det inte så mycket socialt alls för någon av oss. Det bidrog även till att våren 2021 kändes väldigt, väldigt, väldigt tuff och ansträngande för oss båda.

Jag var rädd för att inte jag skulle orka, rädd för att Herman inte skulle orka, rädd för att han också skulle bli sjuk av alltihopa och rädd för vad som skulle hände om vi aldrig skulle orka ta oss ur det. Jag hatade att vara så beroende av honom, jag hatade att vara sjuk och jag hatade hela situationen.

Här blev vår kommunikation superviktig och något vi verkligen fick jobba med under hela den här perioden. För det blev tjafs och missförstånd, framför allt när båda är trötta och frustrerande och när båda känner sig otillräckliga. Att våga att prata och att våga att prata om jobbiga och svåra saker blir på många sätt en förutsättning för att orka och för att förstå varandra. Våga vara sårbar och ärlig, våga be om hjälp och att våga sätta gränser kan var svårt men många gånger ett ont måste.

Här blev både mina föräldrar och min familj och Hermans föräldrar och Hermans familj viktiga för oss genom hela den här perioden. Dels med avlastning i praktiska saker som hjälp med matlagning dagar det inte orkades med, dels i det känslomässiga. För ingen av oss är odödlig, ingen av oss klarar hur mycket som helst. Alla behöver kunna ta en paus, få vara för sig själv och få en möjlighet till vila och återhämtning.

Under den här perioden innebar det framför allt att Herman behövde komma ifrån och få en paus. Dagar då han inte kunde eller orkade kunde han ringa min mamma och be om hjälp. Och då ställde mina föräldrar alltid upp lika mycket för min skull som för Hermans skull. Jag kunde vara hemma i Vega en dag eller en helg och bli ompysslad som om jag var en liten tjej igen. Det spelade ingen roll om jag bara behövde ligga i soffan och bli tröstad eller om jag orkade vara med och umgås, jag fick allt det stöd jag behövde. Det var också väldigt befriande att umgås med min brorsa, som alltid är väldigt prestigelös och enkel, han lägger verkligen ingen som helst värdering i prestationer, utan har en väldigt chill och avslappnad inställning till livet. Att umgås med honom var alltid bra för min prestationsångest. Och det betydde jättemycket att få den stöttningen från min familj.

Det var även en frizon att kunna umgås med Hermans föräldrar och familj. Och det betydde väldigt mycket att kunna åka bort till deras stuga i Hälsingland där vi tillbringande en stor del av sommaren 2021. När vi var där tror jag att vi båda kände att vi kunde slappna av. Jag är verkligen jättetacksam och glad över relationen med Hermans familj. Vi har kunnat vara öppna och ärliga om hur tufft och kämpigt det har varit, dem har alltid försökt att förstå och stötta oss så gott dem kunnat. Och det var skönt för mig att veta att Herman mådde bra, att han kunde umgås med sin familj och göra saker han tyckte om, då kunde jag lättare slappna av och vila. Det gav även supermycket energi att umgås med Cash som var en liten valp då men som idag blivit en stor kille😊

Om jag skulle försöka sammanfatta våra erfarenheter i några konkreta tips skulle jag säga att det viktigaste är att prata med varandra. Vara ärlig och försöka vara tydlig mot sin partner för att på så sätt försöka förstå varandra så gott det bara går. Och kom ihåg att det kommer uppstå konflikter och frustration men det viktiga är att även då prata med varandra. Våga be om hjälp, sätta gränser och uttrycka behov mot din partner och andra i din omgivning. Men det är självklart lika viktigt att partnern som inte är sjuk kan göra det samma.

Om du har en partner som är utmattad är det ända du kan göra att lyssna, stötta och försöka förstå. Jag behövde hjälp att förstå mig själv, förstå varför jag blivit sjuk och förstå hur jag skulle hantera min situation som sjuk. Men du kan inte vara en psykolog till din partner och du kan inte vara en läkare till din partner. Trots att du vill hjälpa din pojkvän, flickvän, man eller fru på alla sätt du kan så går det inte. Du måste även kunna fokusera på dig själv, din återhämtning och din hälsa. Därför är det viktigt att ibland backa och be andra om hjälp när det blir för mycket. Familj eller vänner kan också hjälpa din partner och hjälpa er med praktiska saker och avlastning i vardagen. Ibland är det bättre att uppmuntra din partner att ta hjälp av vården eller gå till en psykolog när problemen blir för stora för att du ska kunna hantera dem på egenhand.

Och för dig som är utmattad och har dåligt samvete eller kanske även en tacksamhetsskuld mot din partner försök att komma ihåg att din partner väljer att hjälpa och stötta dig för att hen vill och inte för att hen måste. Jag vet hur svårt det är att acceptera och hur jobbigt det kan vara att känna tacksamhetsskuld och att vara i stort behov av stöd och hjälp, kom ihåg att det förhoppningsvis är under en kortare period det är så här. Och i ett jämställt och ömsesidigt förhållande kan det uppstå en annan situation i framtiden där du kan behöva gå in och stötta din partner genom en tuff period. Så har i alla fall jag försökt tänka när känslor av skuld och skam varit jobbiga att hantera. Alla förhållanden har förstås tuffare perioder och det viktiga då är ju att samarbeta och försöka förstå och hjälpa varandra. Något vi har försökt påminna varandra om under den här tiden när konflikter och frustration har varit mer närvarande är att vi faktiskt är på samma lag mot problemet, och inte tvärtom. Konflikter är skitjobbigt och jättesvårt på alla sätt och jag tror både jag och Herman, kanske mest jag, är väldigt konflikträdda och väldigt ogärna ger oss in i tjafs och bråk. Men många gånger kan även det undvikande beteendet och rädslan för konflikter skapa mer missförstånd och bli ett problem i sig. Så våga prata helt enkelt.

Det finns även mycket man kan prata om när det gäller kommunikationsstilar och konflikter men jag tänker att det får bli i ett senare inlägg.

Jag vill även passa på att tacka min familj och vänner som läser det här och som har hjälpt mig och Herman att ta oss igenom det här året. Ni har betytt så mycket för oss båda under hela den här perioden.

Nästa inlägg i temaserien vägen ur utmattning kommer vi spinna vidare på relationstemat men då med mer fokus på vänskapsrelationer och att delta i sociala sammanhang. Hoppas ni även kommer vilja följa det inlägget och dem kommande inläggen i temaserien.

Ta hand om er, jag hoppas vi hörs snart igen!

Träning och motion efter en utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Om ni inte redan följer bloggens sida på Facebook eller Instagram får ni gärna gå med för att inte missa några nya inlägg här på bloggen. Dagens inlägg är en fortsättning på temaserien vägen ur utmattning och kommer handla om att träna efter en utmattning.

Jag har så länge jag kan minnas älskat att träna och röra på mig. Jag älskar äventyr, utmaningar och att vara ute i naturen. Helst ska det vara lite galet och småfarligt för i sådana sammanhang blir jag nästan helt orädd och gränslös. Det kanske är därför jag alltid älskat att klättra och helst på höga höjder och så har jag ju alltid tyckt väldigt mycket om cyklingen såklart. Jag älskar att ta i, ta i så det gör ont i hela kroppen och jag älskar den belönande känslan efteråt. Det är som en drog att träna, i alla fall för mig. Det kanske även är därför som jag ofta hittat mig själv i både idrottssammanhang och även mer äventyrliga sammanhang där jag ibland tar lite väl stora risker bara för att komma åt den där kittlande känslan som liksom ger en kick av spänning i hela kroppen.  Jag har också varit full av energi så länge jag kan minnas. Jag var det spralliga barnet som inte kunde sitta still och mina föräldrar sa att jag klättrade på väggarna. När jag blev lite äldre blev träning och idrottande en ventil för mig där jag fick utlopp för all min energi och gjorde det lite lättare för mig att hantera mina energinivåer. Då kunde jag sitta still och vara mer delaktig i skolan och blev lite mer lugn i vardagliga sammanhang. Men träningen är och har alltid varit en extremt viktig ventil för mig. Under kortare perioder som jag varit ofrivilligt begränsad att röra på mig som jag vill på grund av skada eller sjukdom blir jag direkt mer rastlös, deppig och frustrerad. Det är minst lika mycket för min mentala hälsa som för min fysiska hälsa som jag tränar. Utan träning blir jag tokig, jag måste få röra på mig för att må bra psykiskt och fysiskt.

Med det sagt har min relation till träning varit lite mer komplicerad under de senaste åren och framför allt efter det att jag drabbades av utmattningssyndrom. Det har varit svårt på många sätt, både att förhålla mig till mina egna begränsningar och att acceptera och bearbeta min bakgrund inom cyklingen.

Att fysiskt anstränga mig har varit en stor utmaning efter att jag blev utmattad och något jag fortfarande måste prova mig fram för att hitta en balans som funkar för mig. Under uppbyggnadsperioden och framför allt hösten före jag blev sjukskriven var det svårt att hitta både tid och energi för träning, helger gick mest ut på att krascha, återhämta mig och sen börja om. Under den akuta fasen och första tiden som sjukskriven sov jag mest. Det fanns ingen energi alls för något överhuvudtaget. Lite senare under min tid med rehabilitering på kognitiva teamet rehab och jag sakta men säkert mådde lite bättre var det fortfarande väldigt svårt för mig att anstränga mig fysiskt. Utöver den extrema tröttheten och hjärntröttheten som fortfarande var väldigt närvarande mådde jag väldigt dåligt dem få gånger jag ansträngde mig fysiskt. Jag blev lätt yr och illamående och kände mig kraftlös och svag. Även av mindre ansträngning som promenader och vardagssysslor. Dem få gånger jag försökte mig på något som ändå kunde kallas för träning gick kroppen upp extremt mycket i varv och jag upplevde känslan som ett stort stresspåslag. Jag fick förklarat för mig på rehaben att kroppen inte kände skillnad på stresspåslaget som kom av träning och av annan stress. Det blev bara stress vilket kroppen var extremt ärrad av och varningsklockorna slog på direkt när kroppen upplevde känslan igen. Jag kände mig allergisk mot stress och då även indirekt mot träning. Det kändes nästan lika jobbigt som den obehagliga känslan jag kunde få vid en panikångestattack. Jag kände mig rädd för känslan som väckte ett stort obehag i hela kroppen. Förmodligen var det mest mentalt men ändå otroligt obehagligt. Även dagen eller dagarna efter en ansträngning kunde jag känna mig sjuk, febrig och utmattad. Jag fick helt enkelt acceptera att min kropp inte klarade av träning under den här perioden.

Det här var väldigt svårt för mig att acceptera och påverkade min psykiska hälsa. Dels för att jag saknade något jag faktiskt älskar att göra, dels för att träning så länge varit en väldigt central del i mitt liv. De senaste åren har träningen dessutom varit extremt förknippad med höga krav, förväntningar på mig själv och förväntningar från min omgivning, prestation och perfektionistiska beteenden. Jag hade även under dem här åren utvecklat en väldigt prestationsbaserad självkänsla. Min träning hade inte enbart varit glädjestyrd utan mer planerad, uppstyrd och framför allt kontrollerad och granskad. Som elitidrottare levde jag för att hela tiden maximera mina prestationer. Det innebar såklart träningsplanering att följa, optimering av återhämtning och kost och förberedelser för att optimera förutsättningar för viktiga tävlingar. Det i sig är inget konstigt, det är en förutsättning för att lyckas som elitidrottare inom vilken idrott som helst. Men mer eller mindre omedvetet utvecklade jag succesivt en prestationsinriktad självkänsla där jag la mitt eget värde i mina egna prestationer. För mig var jag lika mycket värd som mina prestationer. Det bidrog i sin tur till en väldigt komplicerad relation till cyklingen och träning i stort. Jag blev mer och mer präglad och styrd av min prestationsångest och allt eller inget tanke fällor. Det i kombination med en tuff miljö, ibland väldigt ohållbara förväntningar och krav från både studier och cyklingen, mycket stress i långa perioder som fick konsekvenser för mitt välmående och framför allt min sömn och återhämtning och mycket skador och otäcka krascher gjorde till slut att jag fick nog och bröt upp väldigt abrupt från cyklingen. Efter det valde jag att bara lägga locket på. Jag undvek helt enkelt allt jag tidigare förknippat med cykelvärlden. Jag ville inte cykla, jag sålde mina cyklar och jag undvek allt som hade med just cykling att göra. Jag varken orkade eller ville ta itu med alla jobbiga känslor som nu var förknippade med cyklingen och mitt tidigare liv som elitidrottare.

Den strategin fungerade ett tag. Men det påverkade mig extremt negativt när jag blev utmattad och öppnades upp igen likt ett elakt öppet sår. I och med att jag inte orkade träna eller ens röra på mig blev jag extremt tyngd av min prestationsångest. Jag skämdes över mig själv, jag kände mig svag, jag kände mig misslyckad och jag kände mig värdelös. Det kändes som att inget längre räknades och att jag aldrig var bra nog eller att jag aldrig blev nöjd med mig själv. Min bild av träning och motion var på många sätt väldigt skev, träning för mig var hård cykling flera timmar varje dag, tuffa intervallpass eller långa distanspass. I min allt eller inget bubbla räknades liksom inget annat. Och det var omöjligt för utmattade jag att leva upp till ens en bråkdel av min tidigare kapacitet i mitt tidigare liv.

Det här blev därför en väldigt tuff period även mentalt. Jag tvingades helt enkelt ta itu och ta hand om det där gamla elaka såret. Att bearbeta mitt gamla liv och att förstå, acceptera och förhålla sig till att jag var sjuk var en förutsättning för mig att kunna gå vidare.

Här var faktiskt rehabiliteringen en stor hjälp för mig. Där omgavs jag med andra som inte alls hade samma bakgrund som mig, som inte alls hade samma bild av träning och som inte alls hade samma problem som jag men som också var sjuka som jag. Vi hade utöver den övriga behandlingen även fysioterapi eller sjukgymnastik ungefär en gång i veckan i några månaders tid. Vi hade även medicinsk yoga. Vid dem här tillfällena fick jag prova på nya aktiviteter som också var motion och rörelse som jag förmodligen hade skrattat åt tidigare eller i alla fall inte tyckt räknades som träning. Där fick vi prova på avslappningsövningar, yoga, lugna promenader, lättare styrkeövningar med enbart kroppen som verktyg, rörlighet och balansövningar. Till en början var jag ganska skeptisk till det nya och ovana. Men med tiden började jag faktiskt att gilla det. Framför allt gav det mig ett nytt perspektiv och hjälpte mig att komma ur alla jobbiga känslor som tyngde mig så mycket. Genom att sänka kraven lyckades jag så småningom hitta tillbaka till det roliga och den där härliga känslan med rörelse framför allt när det var på en nivå som jag ändå kände att jag klarade av och fortfarande mådde bra av. Och att prova nya träningsformer och rörelseformer var på många sätt väldigt befriande. Då fanns det inga gamla erfarenheter präglade av prestation och krav och inga tidigare resultat eller prestationer att jämföra mig med. Det var helt enkelt nått nytt och helt ofärgat från mitt tidigare liv. Och det var precis det jag behövde. Jag insåg att jag behövde träning och rörelse för att må bra och att syftet med det var att må bra. Och jag behövde förenkla och anpassa förutsättningarna så att jag klarade av träningen och framför allt klarade av den och mådde bra både under och efter träningen.

Det blev helt enkelt en inställningsfråga som gjorde det hela så mycket enklare för mig. Att börja njuta och glädjas över att jag faktiskt orkade att gå ut på en lugn promenad utan att fokusera på eller lägga värdering i hur länge jag gick eller hur snabbt. Eller att dra fram en yoga matta hemma i vardagsrummet och göra några enklare övningar en kvart och faktiskt njuta och känna sig nöjd utan att klanka ner på sig själv över att man inte ens orkade ett styrkepass eller en löprunda. Det här är jättesvårt och inget jag på något sätt har bemästrat helt och fullt. Jag har fortfarande sämre och bättre dagar när jag är mer eller mindre medveten om mitt underliggande prestationsmonster. Men jag är i alla fall medveten om det och försöker verkligen att hantera det för min egen skull.

Mitt största tips om du också kämpar med dina egna hjärnspöken är återigen att vara snäll mot sig själv. Sänk kraven på träningen, det finns liksom inget rätt eller fel när det kommer till träning och verkligen inga regler för vad som räknas som träning och vad som inte räknas. Prova nya träningsformer, för mig har som sagt lugnare och mer lågintensiva träningsformer fungerat bäst. Yoga, rörlighet, promenader, lättare styrketräning hemma med kroppsvikt och gummiband och lättare pilates övningar mår jag som bäst av. En annan sak som varit väldigt viktig och avgörande för mig har varit att förenkla så mycket jag bara kan och skala bort så mycket intryck som möjligt. För mig innebär det att undvika gym eller träningslokaler med mycket folk och stökig miljö. Jag mår mycket bättre av att göra träning i en lugnare miljö, gärna med brusreducerande hörlurar. Det kan även vara ett tips att välja bort musik eller promenadkompis. Det underlättar som mest för mig att gå min promenad själv, helst med brusreducerande hörlurar eller att till och med lämna mobilen hemma. Kom också ihåg att lyssna på kroppen och huvudet. Känns det inte bra så försök att lyssna på kroppen, kanske ta en paus, reducera störande intryck, anpassa aktiviteten och göra den lite lugnare eller helt enkelt bryta helt. Det spelar liksom ingen roll vad du klarade av igår, tycker att du borde klara av, vad andra klarar av eller vad du eller andra tycker om att det inte klarar att göra den träningen just idag. Att jämföra sig med andra mår ingen bra av, däremot vet jag verkligen hur svårt det kan vara att låta bli.

Så kom ihåg att lyssna på kroppen, anpassa efter dagsform, prova nya lugnare mer lågintensiva träningsformer, försök att strunta i alla förväntningar och jämförelser och göra det som du mår bra av och som du tycker känns kul. Träning och rörelse är för vår egenskull, för att vi ska må bra.

Det var mina tankar kring träning och framför allt mina tankar kring träning under återhämtningen från en utmattning. Jag vill gärna höra mer om era erfarenheter och hur ni tänker kring träning.

Nästa inlägg i temaserien vägen ur utmattning kommer handla om hur en utmattning påverkar ens relationer och framför allt hur det påverkar ens partner.

Jag hoppas att ni vill fortsätta följa det inlägget och även kommande inlägg här på bloggen!

Ta hand om er så hörs vi snart igen! ❤

Rutiner, planering och listor

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!
Idag tänker jag att vi bygger vidare på förra veckans inlägg där vi pratade om hur man kan tänka kring vardagssysslor under perioden då man är mitt inne i återhämtningen från en utmattning. I dagens inlägg går vi vidare till vardagsrutiner. Om ni missade förra veckans inlägg eller något av dem tidigare inläggen i temaserien vägen ur utmattning, finns dem under kategorin vägen ur utmattning på bloggsidan.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Under tiden jag var heltidssjukskriven kände jag mig väldigt vilse och avskärmad från alla andra som bara fortsatte med sina liv precis som inget hänt. Trots att jag var hemma och sov mig igenom dagarna, kämpade med ångestattacker, roade mig med att se om Disney barnfilmer, försökte utföra olika sysslor som jag själv ansåg att det här borde jag klara av och framför allt grubbla och oroa mig för allt möjligt. Jag kände mig ensam och isolerad, frustrerad och ledsen. Jag tror att det här bidrog mycket till min olustkänsla över att vara själv, för det dem dagar som jag var själv som jag kände mig som mest isolerad och avskärmad från alla andra.

Det blev väldigt viktigt för mig att hitta trygghetskänsla i allt det nya och jobbiga. Min inre prestationsprinssessa mådde extremt dåligt över hela situationen. Jag gick ständigt omkring och kände att det inte alls var okej. Det var inte alls okej att vara heltidssjukskriven och bara sova bort dagarna, det var inte alls okej att inte hjälpa till hemma, det var inte alls okej att belasta Herman på det sätt jag gjorde och vara ständigt beroende om hans tröst och omsorg, det var inte alls okej att isolera mig från familj och vänner, det var inte alls okej att inte gå ut på dagarna och röra på mig, det var inte alls okej att vara en belastning för samhället och det var framförallt inte okej att vara så trasig och handlingsförlamad som jag kände mig. Men det var jag ju, och det var inget jag kunde ändra på eller dölja hur mycket jag en ville göra det.

För att jag skulle stå ut och orka med dagarna, utan att min inre prestationsprinssessa skulle sparka bak ut och bombadera mig med elaka tankar och otäck ångest, behövde jag rutiner att falla tillbaka på och få trygghet av. Mina rutiner hjälpte mig att komma ur känslan att bara ligga hemma och se på när alla andra bara fortsatte leva som inget hänt. När jag började rehabiliteringsprogrammet på Kognitiva Teamet rehab gav även det mig en känsla av sammanhang och samhörighet. Det blev lite som att gå till jobbet då man hade en tid att passa, människor att träffa och var en del av en grupp. Därför blev det väldigt viktigt för mig utöver stödet i form av gruppterapi, fysioterapi, läkarstöd, arbetsterapeut och allt annat som rehabiliteringen också erbjöd.

Rutiner blev också viktigt för att komma ihåg viktiga saker såsom att äta mat flera gånger om dagen och duscha då och då. Rutinerna skrev jag ner på en lapp som även den hamnade på kylskåpet. Så småningom skrev jag rutiner för olika dagar såsom rehab dagar, sociala dagar, ensamma dagar och så småningom när jag började jobba deltid även för jobbdagar. Det blev ett bra sätt både att komma ihåg saker och klara av dagar som var påfrestande. I rutinerna fanns även aktiviteter som att gå ut och gå promenader eller att försöka röra på mig då det ofta fick mig att må bättre.

Livet blev på så sätt ganska inrutat trots att schemat bestod av mer eller mindre påhittade sysslor samt nödvändigheter som att göra i ordning sig på morgonen och komma ihåg att äta lunch. Men det var jätteviktigt för mig. Och bara en sådan sak att dagar skiljde sig och inte bara flöt ihop gjorde det hela väldigt mycket enklare.

Före jag blev sjuk var jag en så kallad ”listmänniska”. Jag skrev listor för allt. Att göra listor, träningsscheman, matplanering, ledighetsplanering, jobblistor, kom ihåg listor, mållistor osv. Jag kunde göra detaljerade scheman och planeringar för veckan för att se till att jag skulle effektivisera och maximera min vecka till det yttersta. Både för jobbet och privatlivet. Trots det kände jag mig ständigt oorganiserad och osamlad. Listorna var på baksidan av post, lösa pappersblad, i någon anteckningsbok, på mobilen eller på något kladdpapper på jobbet men jag lyckades aldrig sammanställa listorna eller ens hålla koll på var jag lagt dem eller hur många det var. Jag försökte ständigt skapa rutiner för saker för att på så sätt effektivisera och maximera. Träningsrutiner, jobbrutiner, mat rutiner, städrutiner, sov rutiner men trots mina ständiga försök fick jag liksom aldrig ihop det. Jag glömde bort, tappade bort pappret med rutinen jag skrivit upp, något annat kom upp, jag blev uttråkad eller tyckte att det inte var tillräckligt bra.

Att flytta ihop med någon gjorde det även tydligt hur rörig och oorganiserat saker blev runt omkring mig. Jag kan inte sortera, skapa system och hålla ordning. Jag orkar liksom inte, känner att något annat är viktigare eller så tar det bara för långt tid. Jag har alltid så himla bråttom. Allt ska gå fort, hellre fort och slarvigt än långsamt och noggrant. Herman är precis tvärt om, för honom är det viktigt att saker görs noggrant och ordentligt och det får ta den tid det tar så länge resultatet blir så bra det bara går. För honom är processen, problemlösningen och vägen dit det viktigaste. Just dem här olikheterna kan göra oss båda väldigt frustrerade på varandra, men ibland kan det faktiskt göra att vi kompletterar varandra.

Jag fortsatte med mina listor när jag blev sjuk. Men jag blev ständigt frustrerad och arg på mig själv. Jag ångade på med mina inre måsten och krav på mig själv, och baserade mina rutiner på det jag tyckte att jag borde klara av. Men det gick ju så klart inte. När jag började prata om det här med Herman blev det ganska tydligt för oss båda hur styrd jag varit av inre prestationsångest, krav och måsten och hur mycket det hade och fortvarande påverkade mig i vardagen. Även mitt sätt att skapa rutiner för mig själv. Och hur mycket mina listor, orealistiska krav, och ambitiösa rutiner faktiskt hade kostat. Det funkade liksom inte. Men det var också det ända jag kände till.

Att tänka om helt när det kom till mina listor och rutiner var skitsvårt. Men jag var tvungen att byta fokus. I stället för att skriva listor för att effektivisera och maximera vardagen var jag nu tvungen att skriva listor för att komma ihåg det mest nödvändiga, se till att få tillräckligt med återhämtning, strategier för att hantera min prestationsångest, strategier för att ifrågasätta mina egna krav på mig själv och för att göra så lite som möjligt. Det kändes helt fel men det blev ett sätt att lura mig själv. Rutinerna och listorna var nu i stället för att göra saker långsammare, minimera fokus på prestation och framför allt göra så lite så möjligt för att ge mig själv mer återhämtning. Jag fick hjärntvätta mig själv helt enkelt. Men att bryta mönster, tankesätt, rutiner och vanor var nog det svåraste under hela den här perioden för det gick emot allt jag tidigare trott på, det kändes fel i hela kroppen, och triggade en fruktansvärd prestationsångest. Det krävdes mycket stöd och pepp från min omgivning för att jag skulle orka och hålla i mina nya rutiner och vanor. Jag har fortfarande problem med detta och har dagar där jag blir mer eller mindre driven av min prestationsångest och trillar tillbaka i gamla vanor och rutiner. Även det här kommer bli något jag behöver jobba med under en lång tid framöver.

Ett prioriteringsschema med inspiration från boken, Lycka till med resten av livet,

skriven av Isabel Boltenstern

Hoppas ni tycker temaserien vägen ur utmattning har varit intressant och givande så här långt. Nästa inlägg kommer handla om träning efter en utmattning. Något som varit svårt och har tagit tid att komma tillbaka till. Men mer om det nästa vecka.

Ta hand om er så hörs vi snart! ❤

Vardagssysslor

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!
Nu har vi kommit i gång ordentligt med nya temaserien här på bloggen. Om ni missat dem tidigare inläggen hittar ni dem under kategorin vägen ur utmattning på bloggsidan.

Jag tänker att vi hoppar direkt in i dagens inlägg!

Hur får man egentligen vardagen att gå ihop när man är utmattad och har absolut noll ork till alla vardagssysslor som fortfarande finns kvar och till livet som fortfarande rullar på precis som inget har hänt. Trots att jag knappt kunde förmå mig att ta mig upp ur sängen en stor del av veckans dagar. Det spelade ingen roll att jag hade blivit sjuk, vi behövde fortfarande handla mat, gå ut med sopor, byta lakan, vattna blommorna, gå och hämta posten, betala räkningar, laga middagar och alla andra miljontals sysslor som vardagen består av. Många gånger ville jag bara skita i allt, det var liksom helt bortom mitt förstånd att alla andras liv bara rullade på som inget hänt trots att mitt liv hade kraschat helt. Människor sprang fortfarande till tunnelbanan, jäktade för att hämta barnen på dagis, gick och lunchade med kollegor, stresshandlade alla veckans matvaror på Ica, stack ut för en löprunda efter jobbet och la upp härliga bilder på helgens aktiviteter på Instagram. Precis som inget hade hänt. Men allting var ju annorlunda nu för mig. Mitt liv var ju helt upp och ned vänt och inget var som det tidigare varit.

Trots det gick det ju inte att bara skita i allt. Vi var ju ändå tvungna att få det att funka, i alla fall hjälpligt, för att få livet att åtminstone hålla sig över ytan och inte sjunka helt och hållet.  

Så hur löste jag det här till synes omöjliga dilemmat? Hur klyschigt det än låter blev verkligen tydlig kommunikation det ända som hjälpte. Tydlig kommunikation med sin partner, med min sambo Herman. Jag behövde både för min skull och för vår skull vara så tydlig och ärlig som jag bara kunde med vad som kändes jobbigt och vad som var svårt för mig att göra. Mitt energivalutasystem och mina regler som vi tillsammans tog fram blev så klart en stor del i det här och underlättade vår kommunikation otroligt mycket. Men jag behövde även vara helt ärlig hur jag kände och mådde för om jag inte var det blev det oftast svårt för oss att hantera problem som uppstod. Till exempel att jag tyckte det var extremt jobbigt att vara själv i längre perioder var jätteviktigt att vara ärlig med och det krävde utöver tydlig kommunikation även planering för att det skulle bli så bra som möjligt för oss båda. Herman kunde ju inte alltid vara hemma med mig så vi fick helt enkelt hantera det på bästa sätt.

När det kom till sysslor såsom städning av hemmet, tvätta, laga mat, gå ut med sopor och så vidare blev det hjälpsamt att dela upp varje syssla i flera mindre moment. Om jag behövde städa badrummet och det kändes som en alldeles för stor och överväldigande uppgift att ta tag i blev strategin att dela upp det i arbetet i flera mindre arbeten. Det kunde t.ex. vara att dammtorka, städa toaletten, städa handfatet, rengöra badrumsspegeln, dammsuga och våt torka. Då dammtorkade jag först, tog sedan en paus, fortsatte att städa toaletten, tog en ny paus och tog sedan tag i att städa handfatet. Efter det kanske jag inte orkade mer den dagen. Då bröt jag för dagen och fortsatte sedan nästa dag med att rengöra badrumsspegeln, tog en paus, dammsög badrummet, tog en paus till och våt torkade sedan golvet. På det här sättet slutförde jag till slut sysslan att städa badrummet, bara det att det tog mig två dagar med flera pauser. Men det viktigaste var ju ändå att vi fick ett rent badrum så vägen dit eller tiden det tog spelade ju inte någon större roll.

För mig var det också ett problem att jag när jag väl påbörjat en uppgift, fortsatte och fortsatte tills det att jag var klar. I min iver att vara duktig och klara av att till exempel städa själv glömde jag känna efter, glömde att dela upp arbetet och ta pauser och tänkte inte sluta förens jag var helt klar. När jag var så här envis blev det ofta tokigt och när jag väl var klar med sysslan var jag tok slut och kraschade helt. Och jag var frustrerad för att jag inte ens klarade av att göra det jag själv tyckte inte borde vara några problem alls att göra. I rehabiliteringen fick vi tipset att ställa en timer. På så sätt fick vi en tydlig signal när det var dags att ta en paus och vila eller bryta helt. Just det här sättet fungerade väldigt bra för mig och vi tog med tanken till energivaluta systemet. Genom att justera priserna till poäng per timme blev det lättare att redan i förväg ha en tydlig uppfattning för hur mycket jag skulle klara av och sedan hålla mig till det och ändå få tillräckligt med återhämtning och undvika en krasch.

Det viktigaste är nog ändå att inte ställa för höga krav på sig själv. Lite ironiskt att jag säger så, jag som alltid ställer för höga krav på mig själv. Jag har helt enkelt fått lära mig den hårda vägen. Det är också viktigt att ge dig själv gott om tid. Att det finns utrymme att dra ut en syssla på flera dagar gör uppgiften mycket mer hanterbar och mindre överväldigande. Se därför till att inte ge dig själv några tidsbegränsningar eller deadlines, lägg i stället värdering i huruvida badrummet blev städat eller ej.

Såklart blir ens partner väldigt viktig och en avlastning när det kommer till vardagssysslor. Tyvärr klarar man inte av att ta lika mycket ansvar för hemmet som man vanligtvis gör och därför faller ett större ansvar på ens partner. Det här kan bli svårt och skapa en obalans i förhållandet. I mitt fall fick jag jättebra hjälp från min sambo Herman vilket jag är väldigt tacksam för. Det underlättade mycket att han kunde ta dem vardagssysslor jag verkligen inte klarade av, som att besöka en mataffär för att handla mat eller hålla koll på viktiga saker såsom räkningar, försäkringar med mera. Det var helt enkelt tvunget att bli så att under den här tiden föll ett större ansvar på honom. Det var något Herman inte hade något problem med. Men det blev väldigt svårt för mig att acceptera. Jag fastnade ständigt i någon slags tacksamhetsskuld där jag kände dåligt samvete för min situation och bristande förmåga. Det fick mig att må väldigt dåligt och skapa en känsla av att hela tiden vilja kompensera för mina brister. I och med att jag inte hade så mycket energi till att börja med blev det ganska jobbigt för mig att så pass mycket energi gick åt till känslor av skuld och skam och som ibland även pushade mig till att göra sysslor som jag egentligen inte orkade. Med konsekvensen att jag gjorde av med mer energi än vad jag faktiskt hade som oftast ledde till en krasch eller ångestattack. Det kostade orimligt mycket av mig och dessutom betydligt mer av Herman att ta hand om och skrapa ihop smulorna av mig som återigen kraschat igen. Rent krasst hade det varit enklare för Herman att bara göra den där sysslan själv från första början så jag fick min viktiga återhämtning och den där skitdyra kraschen aldrig blev av.

Men det kan vara svårt och känsligt att prata om och när man är inne i det, svårt att förstå hur skadligt tacksamhetsskuld kan bli. Jag fastnade många gånger i tacksamhetspiralen som triggade samma mönster och händelser och som slutade på samma sätt varje gång. Frustration och lidande för oss båda. Det viktigaste blev helt enkelt att prata med varandra. Våga säga vad man känner och våga be om hjälp.

I nästa inlägg i vägen ur utmattning serien tänkte jag berätta lite mer om hur jag använde rutiner som ett hjälpmedel och verktyg för att ge mig själv bättre förutsättningar att återhämta mig från min utmattning. Följ gärna bloggen Instagram sida eller Facebook sida för att få snabba uppdateringar om nya blogginlägg så att ni inte missar något nytt på bloggen.

Ta hand om er så hörs vi snart igen! ❤

Aktivitetsbalans del 2

Hejsan hoppsan, hoppas det är bra med er! I det senaste inlägget introducerade jag begreppet aktivitetsbalans och berättade om mina tidigare svårigheter att bedöma tid, mina svårigheter att bedöma vad som är en rimlig arbetsmängd och om hur min tidsoptimistiska sida blev ett stort problem när jag blev sjuk. Om ni missat det inlägget gå gärna tillbaka och läs för att bättre hänga med i dagens inlägg som bygger vidare på temat aktivitetsbalans. Det tidigare inlägget, Aktivitetsbalans del 1, hittar ni under kategorin vägen tillbaka ur en utmattning på bloggsidan.

Nu hoppar vi direkt in i dagens inlägg!

Efter jag applicerat mina nya regler i vardagen och fått lära mig mer om aktivitetsbalans på rehabiliteringen, blev det ganska tydligt att olika typer av aktiviteter kostade olika mycket och på olika sätt. Det var även något som vi pratade om på rehabiliteringen. Där delade vi in aktiviteter i kognitiva aktiviteter, fysiska aktiviteter och sociala aktiviteter. Även det här konceptet blev väldigt hjälpsamt, både för mig att förstå min egen aktivitetsbalans, och som ett verktyg att bygga vidare och komplettera vårt eget koncept med. När man hamnat i en utmattning tar som vi alla vet återhämtningen väldigt lång tid. För dem allra flesta som drabbas är det den fysiska förmågan som förbättras och kommer tillbaka först, sedan förbättras ens förmåga att delta i sociala sammanhang. Det som tar som mest tid att återhämta sig ifrån och återgå till sin ursprungliga kapacitet är den kognitiva förmågan.

Aktiviteter som innebär en fysisk ansträngning som till exempel att promenera, träna, bära matkassar, gå i trappor, städa hemmet eller att byta däck på bilen ingår i begreppet fysisk aktivitet. Aktiviteter som att delta i en jobbfika med kollegorna, äta middag med vänner, gå på ett födelsedagskalas för en familjemedlem, AW med kollegorna eller något liknande som innefattar socialt umgänge är sociala aktiviteter. Och det som tar allra längst återhämtningstid är alltså kognitiva aktiviteter. Till exempel att jobba, läsa, problemlösning i vardagen, kolla på film/serier, planera veckomiddagar och storhandla, betala räkningar eller något annat som kräver koncentration och tankeverksamhet.

Vi vet att alla dem här tre typerna av aktiviteter tar av vår energi och tömmer vårt vattenglas, men vi vet också att alla dessa aktiviteter på olika sätt utgör en stor del av vår vardag och är en del av alla måsten, sysslor och saker som vi faktiskt vill göra för att få livet att gå ihop. Det är svårt att utesluta något helt och hållet. Det här dilemmat var en stor frustration för mig när jag upplevde att livet på många sätt blev omöjligt att få ihop då energin inte räckte till någonting. På rehabiliteringen pratade vi mycket om detta och fick tidigt lära oss att man kan göra alla dessa aktiviteter som man vill och behöver göra så länge man ger sig själv tillräckligt med återhämtning under dagen. Då är det alltså återhämtningen som agerar det påfyllande vattnet i våra sorgligt tomma vattenglas.

Men vad är egentligen återhämtning då? Och hur vet man hur mycket återhämtning som krävs för att balansera med övriga aktiviteter? Någonstans här blev allting ganska rörigt för mig. Allting kändes väldigt diffust och flummigt, som om allt var massa ord som lät bra men som vars innebörd jag inte förstod mig på. Men samtidigt visste jag ju att det här var extremt viktigt för mig i mitt tillfrisknande från utmattningen.

Men här kom logiska Herman med ännu en logisk förklarning. Jag behövde ännu tydligare riktlinjer och hjälpmedel för att förstå hur jag kunde applicera aktivitetsbalans i min egen vardag. Det här blev grunden till det som skulle bli mitt alldeles egna energivalutasystem. Tanken var väldigt enkelt, min energi värderas som en valuta likt pengar, jag fick en mängd att budgetera och hushålla med varje morgon och om min budget sprack och jag använde mer poäng en det jag hade råd att betala blev jag skuldsatt och poäng drogs från nästa dags startvärde. Precis som pengar. Tillsammans skrev vi prislistor för olika kognitiva, sociala och fysiska aktiviteter. Vi tog även fram listor på poäng för påfyllande aktiviteter såsom måltider, sova och vila. Det blev även en så kallad dödskalle prislista som beskrev avdrag för ångestdagar, avdrag för nätter med dålig sömn, avdrag för dagar som jag var sjuk eller hade utmattningssymtom som var jobbigare än vanligt, mensvärk eller liknande. Det tog lite tid, resonerande och att prova sig fram innan vi till slut fick ihop en första, ganska komplett, prislista för Emelies energivalutasystem. Prislistan kompletterades även med ett förtydligande. I förtydligandet beskrevs den dagliga betalningen jag fick varje morgon, före eventuella skulder från tidigare dag eller eventuella avdrag beroende på hur natten varit eller dagsformen den dagen. Utöver startpoäng beskrevs även dagliga mål som bestod både av målpoäng i slutet av dagen och målet för fördelning av olika typer av aktiviteter. Alltså fördelningen mellan fysiska poäng, kognitiva poäng och sociala poäng. Det dagliga målet för målpoäng vid läggdags var att ligga på ett överskott för att kunna skapa en buffert i systemet.

Det här är en version av en prislista till mitt energivaluta system😀

Varje dag sedan dess har jag använt systemet dagligen och det har blivit mitt bästa verktyg för att uppnå aktivitetsbalans. Varje morgon utgår jag från dagensstartpoäng och planerar dagen utifrån prislistan vi tillsammans tagit fram. Till en början kontrollerade Herman och godkände min budget men efter att jag använt systemet i över ett års tid händer det numera mer sällan. Däremot diskuterar vi fortfarande trender i systemet och utvärderar läget eftersom. Under dagen stämmer jag regelbundet av att jag ligger i fas med budget, vissa dagar uppstår såklart oväntade händelser vilket påverkar budget, och då försöker jag så gott jag kan att justera mot verkligheten. På kvällen är det dags att utvärdera dagen och hur det gått att följa budget. Är jag skuldsatt eller har jag ett överskott? Slutpoäng förs sedan vidare till följande dags startpoäng. Varje söndag utvärderar jag hur veckan varit i förhållande till mitt energivalutasystem. Bra dagar, gärna med ett överskott blir förenklat gröna dagar i min summering. Dagar som varit helt okej blir orangea och dåliga dagar med ett underskott blir röda. På så sätt håller jag koll på trender och kan lättare utvärdera och reflektera för hur aktivitetsbalansen fungerar för mig. Vi har tillsammans utvecklat, justerat och kompletterat prislistor och regler med tiden för att det ska matcha verkligheten så bra det bara går.

Jag förstår att detta låter tidskrävande och extremt, det är inte ett system som skulle funka för alla. Men för mig har det varit superviktigt och något jag förmodligen kommer fortsätta med länge. För mig är det inte bara ett viktigt verktyg för att ge mig själv de bästa förutsättningarna för energibalans, det hjälper mig också att lättare förstå mig själv och det jag så länge jag kan minnas har haft problem att få en känsla för. Tid, vad som är en rimlig arbetsmängd, vad som jag rimligtvis klarar av att göra på en dag utan att kostnaden blir för stor och konsten att planera och prioritera på ett smartare sätt. Att få en bättre känsla för dem här för mig annars väldigt diffusa begreppen, är så pass värdefullt att det blir fullt rimligt att lägga så pass mycket tid på att dagligen arbeta med energivaluta systemet. Jag inser när jag skriver om detta att det låter som ett verktyg utvecklat för ett barn, en vuxen borde väl rimligtvis klara av så enkla saker som att planera en dag. Men då är jag väl fortfarande ett barn i sinnet när det kommer tid tidsuppskattning, planering och prioritering i vardagen. Alla blir kanske aldrig riktigt vuxna 😊

Utöver att det hjälpt mig att leva enligt mitt energivalutasystem har det också hjälpt andra runtomkring mig att förstå mig och förhålla sig till min utmattning. För Herman blev det tydligt att förstå vad jag behövde hjälp med och hur vi behövde anpassa vårt dagliga liv för att få det att funka efter jag blivit sjuk. Det blev även lättare för våra familjer att förstå vad jag orkade och inte orkade. Dem kunde då även hjälpa till att påminna mig om vad som gick bra och vilka aktiviteter jag behövde begränsa eller anpassa för att få tillräcklig återhämtning under dagen. Det blev helt enkelt ett verktyg som hjälpte oss alla att förstå och kommunicera kring min utmattning och återhämtning.

Det var allt jag tänkte prata om inom ämnet aktivitetsbalans. Jag hoppas det har varit intressant och givande att följa dem här två inläggen om aktivitetsbalans. Om ni har några frågor eller vill veta mer om mina strategier och verktyg får ni jättegärna höra av er till mig. Det går bra både via kontaktsidan på bloggen, via bloggens mailadress eller bloggens Instagram eller Facebook sida. Jag vill gärna höra era tankar och funderingar om aktivitetsbalans!

Nästa vecka går vi vidare till nästa ämne i tema-serien väggen ur utmattning som kommer handla om att orka med vardagssysslor och skapa rutiner för att få livet att gå ihop. Tanken är att bygga vidare på strategierna jag pratat om i aktivitetsbalans inlägget och bygga vidare på hur vi kan använda det tankesättet och andra tips för att orka med vardagssysslor när man insjuknat i en utmattning. Hoppas ni även vill läsa det inlägget och följa resten av tema-serien vägen ur utmattning.

Ta hand om er så hörs vi snart igen! ❤

Aktivitetsbalans del 1

Hejsan hoppsan, hoppas det är bra med er! De senaste inläggen jag publicerat här på bloggen har varit några veckobloggar med uppdateringar från min vardag just nu. Om ni missat dem gå gärna tillbaka och kika under kategorin gott och blandat på bloggsidan. Jag har även publicerat ett introavsnitt till den nya tema-serien: vägen tillbaka efter en utmattning. Om du missat det avsnittet gå gärna tillbaka till kategorin vägen tillbaka efter en utmattning på bloggsidan för att få en beskrivning och bakgrund till den nya tema-serien här på bloggen. Men nu går vi vidare till dagens inlägg som blir det första i den nya tema-serien och som kommer att handla om aktivitetsbalans.

Aktivitetsbalans blev otroligt viktigt för mig i min återhämtning från min utmattning. Det blev en förutsättning för att jag över huvud taget skulle kunna bli frisk. Som utmattad har man inga energinivåer alls att ta av när vardagen kräver. Det spelar ingen roll hur gärna man vill göra något eller hur viktigt det är att få något utfört. Det går inte, det finns inget att ta av. Energisaldot i kroppen är noll och ingenting, om man har otur kan det till och med vara ett rött minussaldo. För mig var det väldigt svårt att förhålla mig till, jag som så länge jag kan minnas varit en obotlig tidsoptimist som alltid på något magiskt sätt lyckades planera dem mest orealistiska planerna. När planerna sedan brast kompenserade detta genom att tänja på mina egna gränser och överbelasta mig själv i förhållande till min egen förmåga. Det blev såklart jättesvårt och jättefrustrerande när det inte längre gick att leva så här.

Så länge jag kan minnas har det här känts väldigt svårt för mig, planering och prioritering. Jag har svårt att bedöma vad som är rimligt och realistiskt att göra på en dag. Vad jag orkar och vad som hinns med på dygnets 24 timmar. Vad är egentligen en realistisk arbetsmängd? Vad är rimligt att jag förväntar mig av mig själv? Detta är för mig väldigt svåra frågor som jag aldrig fått riktigt grepp om. Tid känns så himla svårt och diffust på många sätt. Tid är något jag aldrig riktigt förstått mig på eller aldrig riktigt blivit bra kompis med. Trots det är det aldrig något jag satt ord på eller bett om hjälp med att förstå från min omgivning. Min strategi har i stället varit att köra på och sen kompensera i efterhand. Idag förstår jag hur mycket energi det har kostat mig att leva på det här sättet.

På stressrehabiliteringen blev vi ganska snabbt introducerade till begreppet aktivitetsbalans. Att prata om aktiviteter och energi på det sättet, med utgångspunkt att vi faktiskt har en begränsning till hur mycket vi klarar av, inte bara i förhållande till tiden vi har till vårt förfogande, blev på många sätt en ögonöppnare för mig. Vi fick en övningsuppgift där vi skulle jämföra vår energi med vatten i ett vattenglas. Den metaforen blev väldigt tydlig och hjälpsam för mig. När glaset är tomt så är det tomt, då går det inte att göra mer. När man vilar och återhämtar sig fylls vatten på. När man utför aktiviteter som kostar energi töms glaset. När glaset är halvfullt börjar några tidiga varningssignaler visa sig. Man kanske blir trött, lätt irriterad eller får spänningshuvudvärk. Då är det dags att fylla på. Om glaset blir helt tomt tar det tid att fylla det igen och kommer krävas en lång återhämtning. Precis som när man drabbas av en utmattning. För att fylla på ett vattenglas krävs påfyllande aktiviteter. Aktiviteter som tar av vår energi eller andra källor som bidrar till vår stress tömmer glaset. Det kan nog inte bli tydligare, för att uppnå aktivitetsbalans krävs en balans av påfyllande och förbrukande aktiviteter. Men hur lyckas man med det då?

Den här bilden är tagen ur ett uppgiftshäfte jag fick under min rehabilitering på Kognitiva Teamet Smärt- och stress rehab

Som jag tidigare pratade om i utmattningsserien hamnade jag under min återhämtningsperiod i ett mönster där mina energinivåer gick ständigt upp och ner. Så fort jag kände att jag laddat upp en gnutta energi såg jag till att passa på att göra så mycket jag bara kunde för att sedan krascha och hamna på botten igen. Och så pendlade mitt mående länge. Om jag ska vara helt ärlig varken såg jag eller förstod mönstret eller mitt eget beteende som orsakade det.

Men det gjorde Herman, min familj och andra i min omgivning på rehabiliteringen. Så länge jag var i det här mönstret fick jag inte den återhämtning jag faktiskt behövde och kunde därför inte tillfriskna. Men jag såg verkligen inte sambandet som om jag på riktigt levde i förnekelse. Jag är på många sätt en känslostyrd person men som tur var lever jag med en sambo som är mer logiskt styrd. För honom blev det här mönstret tydligt och han försökte frustrerat få mig att förstå vad han redan sätt. Men det gjorde han väldigt bra. Ett sätt som han kom på som var till stor hjälp för mig, var att likställa min energis värde med en valuta såsom pengar. För precis som med pengar, har vi en begränsad mängd att budgetera med och hushålla med för att klara oss hela dagen, hela veckan, hela månaden och hela året. Om vi spenderar för mycket pengar, eller för mycket energi, blir vi skuldsatta. Om vi drar på oss en stor skuld hamnar vi hos kronofogden. Att få höra att jag faktiskt befann mig hos energi kronofogden kändes inte alls bra. Han lyckades vända ett logiskt koncept till att jag som känslomänniska förstod konceptet på ett känslomässigt plan. Jag ville verkligen inte vara skuldsatt hos kronofogden.

Det här blev vårt gemensamma sätt att förhålla oss till min energi och min aktivitetsbalans under den här perioden. Det gjorde det lätt för oss båda. Herman byggde även vidare på det här konceptet då det för honom var extremt tydligt att jag behövde tydliga riktlinjer och regler för att inte använda för mycket energi eller planera in mer aktiviteter än vad jag klarade av. För honom var det inte realistiskt att jag skulle planera mina dagar utifrån min dagsform och magkänsla, han visste att det här alltid slutade med att jag skuldsatte mig. Till en början skrev vi regler tillsammans som fick sitta som en tydlig påminnelse på kylskåpet. Några exempel på regler som stod på listan var: promenad max 1gång/dag, laga middag max 3 ggr/vecka, delta i sociala tillställningar max 2ggr/vecka men inte två dagar i rad, alltid ledig dag före gruppterapi och att aldrig planera flera dagar i förväg. Ganska enkla, men ändå tydliga regler som blev otroligt viktiga för mig under den här perioden.

Utöver dessa regler blev det ganska snabbt fler regler som blev väldigt viktiga dem dagar jag av olika anledningar behövde vara själv hemma. Så här i efterhand vet jag inte riktigt varför det var så himla svårt för mig att vara just själv men vad jag ändå minns när jag tänker tillbaka på den här perioden är att jag under dessa dagar ofta drabbades av mer ångest och jag upplevde det som att jag fick fler och svårare panikångest attacker när jag var själv. Det i kombination med att jag inte riktigt litade på mig själv, hade större tendens att använda mer energi än vad jag borde vilket ofta fick mig att tokkrascha. Några av mina regler för dem här dagarna var: hålla mig till en grej/aktivitet om dagen trots att jag har tid till mer, komma ihåg att äta, ta kortare promenader eller skippa helt om jag har en dålig dag eller är låg på energi, kolla disneyfilm och vara noga med att ladda extra energidagarna innan gruppterapi. Att läsa igenom dem här reglerna i dag drar mig verkligen tillbaka till den här tiden och det är nästan svårt att förstå att jag var tvungen att leva med så här tydliga riktlinjer för att ens få vardagen att gå ihop.

Det finns så mycket att säga och berätta om när det kommer till aktivitetsbalans så jag väljer att bryta här och sen återgå till samma ämne i nästa veckas inlägg. Då kommer jag bland annat berätta om mitt eget energivalutasystem och hur man kan tänka kring olika typer av aktiviteter. Följ gärna bloggens sida på Instagram eller Facebook för att få snabba uppdateringar om nya inlägg och inte missa några inlägg i temaserien.

Ta hand om er så hörs vi snart igen!❤

Introavsnitt: Vägen ur utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas det är bra med er!

Ni som läst den första tema-serien på bloggen, utmattningssyndrom, vet att jag under våren 2021 gick in i väggen. Om ni inte läst inläggen i den tidigare serien, gå gärna tillbaka för att lära er mer om sjukdomen och för att för större förståelse för långvarig stress och dess konsekvenser.

I den här serien kommer vi att bygga vidare på utmattningsspåret och prata om vägen tillbaka till en vanlig vardag och ett fungerade liv. Jag håller fortfarande på att lista ut vad som krävs i min vardag för att få ihop ett fungerande liv och jag har insett ett det är något jag kommer behöva jobba med under en lång tid framöver. Balans är svårt. Att göra saker lagom eller good enough är nog ännu svårare, i alla fall för mig. Så jag hoppas att mina tips, strategier och erfarenheter kan hjälpa någon annan som kämpar med sin återhämtning från utmattning eller någon som precis som jag kämpar med prestationsångest, inre krav, tid och planering och kanske framför allt att strukturera livet på ett sätt så det inte slutar med att gång på gång köra slut på sig själv.

För en person som drabbats av utmattningssyndrom är kroppen och knoppen helt slut, alla energidepåer är slut och i stället tar ångest, frustration och nedstämdhet stor plats. Så var det i alla fall för mig. Så hur ska man planera sina dagar för att både orka och klara det man vill och måste göra när det är ens förutsättningar? Hur får man tuffa och enformiga dagar som heltidssjukskriven att rulla på? Klarar man av någon form av träning eller vardagsmotion? Hur kommer sjukdomen att påverka ens relationer och ens partner? Kommer man kunna delta i sociala sammanhang och kommer man orka umgås med familj och vänner? Hur ska man ge sig själv de bästa förutsättningarna för god sömn? Hur ska man hantera alla skenande tankar och hur ska man hantera alla jobbiga känslor?

Alla frågeställningar ovan var och är saker jag fortfarande kämpar med och använder för att återhämta mig tillräckligt. Och det är dem här frågorna jag ska besvara, eller i alla fall försöka, utifrån mina erfarenheter och lärdomar jag har fått med mig under det senaste året. Men jag vill återigen påminna om att jag inte är någon läkare eller expert på något sätt. När det kommer till medicinska frågor eller frågor som har med psykisk ohälsa att göra bör du alltid rådfråga din läkare eller psykolog innan du gör stora förändringar i dina vanor.

Inläggen som förhoppningsvis kan ge någon slags vägledning i alla dem här frågorna kommer bland annat att handla om; aktivitetsbalans, vardagssysslor, rutiner, träning efter en utmattning, påverkan på relationer och på ens partner, orka vara social och klara av att delta i sociala sammanhang. Vidare kommer inläggen även handla om medveten närvaro, sömn, tankar och känsloreglering.

Mina kunskaper har jag fått från min rehabilitering på Kognitiva Teamet Rehab, från KBT-behandling via min vårdcentral och från min nyfikenhet och egna research. En del av dem verktyg och hjälpmedel jag kommer ta upp i den här temaserien kommer också från rehabilitering och KBT-behandling, en del är hemmasnickrade av mig och min sambo Herman. Plocka gärna utvalda metoder, verktyg och hjälpmedel som ni känner skulle passa för er i er vardag eller bygga vidare på koncepten till något som ni kan ha användning av i vardagen.

Jag tänker att det här räcker som en introduktion till dem kommande inläggen i den nya temaserien vägen ur en utmattning här på bloggen. Följ gärna bloggens Instagram sida eller Facebook sida för att inte missa några nya inlägg i temaserien.

Jag tänkte även bjuda på en uppdatering från min verklighet just nu. De senaste veckorna har vardagen slukat det mesta av mig och min energi och jag har därför inte kunnat vara lika aktiv på bloggen som jag skulle vilja. Den här arbetsveckan är den första där jag är helt tillbaka på 100% och numera inte längre är deltidssjukskriven. Drömscenariot hade självklart varit att det bara funkade direkt och jag utan några större problem anpassade mig till omställningen, men så enkelt funkar det tyvärr inte för mig i verkligheten. Både att orka fokusera och tänka i 8 timmar per dag och att vara på kontoret i ett socialt sammanhang med mina kollegor i 8 timmar per dag känns väldigt överväldigande och svårhanterligt. Det funkar liksom inte. Jag är fortfarande väldigt stresskänslig så det blir väldigt jobbigt när oväntade händelser inträffar och jag är väldigt känslig för stress i min omgivning. Utöver det blir jag väldigt hjärntrött efter några timmars koncentrerande, då är huvudet liksom tomt och det går inte, hur mycket jag än vill, att fortsätta jobba just då. Ibland räcker det med en kortare paus men för att få dagarna att fungera har jag även fått pyssla med min arbetstid för att kunna ta längre pauser när jag blir så där slut i huvudet.

Strategin den här veckan har därför blivit att jag åkt in till kontoret på morgonen. Jobbat där, haft inplanerade möten, avstämningar och bockat av arbetsuppgifter som med fördel görs på kontoret och varierat det med kortare pauser. Kring lunch har jag tagit en promenad för att få luft och en möjlighet att rensa huvudet. Efter lunchpausen har jag fortsatt jobba till det att hjärntröttheten kommit smygande. I måndags var det redan före lunch klockan tolv, i tisdag klarade jag av att vara inne på kontoret till klockan halv tre och under torsdagen till två tiden. Då har jag helt enkelt packat ihop och åkt hem. Väl hemma har jag behövt en längre paus för att ladda om. Någon dag har jag sovit, någon dag har jag dragit fram yogamattan och gjort några rörlighetsövningar. Efter den välbehövliga pausen har huvudet hunnit återhämta sig lite. Och då har jag plockat fram jobbdatorn och avslutat min jobbdag under seneftermiddag/kväll, dock har det inte varit läge för arbetsuppgifter som kräver mycket koncentration och tänkande. Men rutinartat arbete har funkat. Onsdag och fredag har jag jobbat hemifrån hela dagen för att kunna återhämta mig från den sociala ansträngningen att vara inne på kontoret.

Jag är väldigt tacksam för att min arbetsgivare tillåter mig att styra mina arbetstider efter dagsform och jag har tur att mina arbetsuppgifter kan göras hemifrån och inte styrs av en viss tid. Som det känns just nu är dem här anpassningarna en förutsättning för att jag ska klara av en 8 timmars arbetsdag. Så jag vill påminna er som liksom jag är mitt uppe i er återhämtning från en utmattning, att rehabiliteringen tar tid och tanken är inte att du ska vara helt tillbaka och kunna prestera optimalt direkt när du ökar din arbetstid till heltid igen. Du kommer känna av symptom i månader, kanske till och med år efter, och det kommer fortsatt krävas anpassningar i ditt arbete för att du ska klara av dina arbetsdagar. Det kan vara både anpassade arbetstider och anpassade arbetsuppgifter. Våga fråga vilka anpassningar din arbetsgivare kan göra för dig och framför allt våga be om dem anpassningar du känner att du behöver för att må bra. Och viktigaste av allt var snäll mot dig själv, sätt inte för höga krav och glöm inte bort att fortsatt prioritera vila och återhämtning.

Nu väntar vår efterlängtade semester som jag verkligen ser framemot. Däremot är jag glad över att jag under den här veckan fått ”prova på” att jobba 100%, då känns det som att jag inte behöver oroa mig så mycket över hur den arbetsökningen skulle fungera över semesterveckorna. Att komma tillbaka efter semestern och jobba första dagen på 100% skulle kännas ganska otäckt och förmodligen orsaka en del ångest och oro innan.

Min förhoppning är att kunna fortsätta att publicera nya blogginlägg i nya temaserien vägen ur utmattning ungefär en gång i veckan även under sommaren. Men som sagt, vi får se hur mycket ork och energi som finns och hur intensiva dagarna i Kroatien kommer bli.

Jag vill passa på att önska er alla en härlig sommar och jag hoppas att ni unnar er några lediga och lata semesterdagar som ni ägnar åt vila och återhämtning. Och såklart även massa roliga semesterdagar med aktiviteter ni tycker om och i sällskap med era vänner och er familj!

Ta hand om er, jag hoppas vi hörs snart igen! ❤