Den akuta fasen del 2

Hej igen, jag valde att dela upp den akuta fasen i två inlägg. I första delen beskrev jag den initiala kraschen. Om du inte läst det inlägget, gör gärna det innan du fortsätter läsa del 2.

Vid det första besöket hos den nya läkaren brast allt och jag grät förmodligen hela besökstiden. Jag var så frustrerad, arg och ledsen på hela situationen och ville bara känna mig som vanligt. Jag ville inte vara den svaga och ömtåliga tjejen som jag hade blivit. Ärligt talat vet jag inte ens om vi faktiskt pratade om något särskilt under dem första besöken. Jag kom dit med några veckors mellanrum, berättade hur dåligt jag mådde och åkte hem med ett förlängt läkarintyg. Men ju mer tiden gick desto mer ångest och oro fick jag och jag började känna mig mer och mer nedstämd utan att egentligen veta varför. Jag drunknade i känslor av skuld, skam och prestationsångest. Inget kändes roligt och självförtroendet var i botten. Jag var tvungen att skärma av och isolera mig för att klara av vardagen. Jag som hela mitt liv varit en tidsoptimist och haft extremt svårt att bedöma tid klarade plötsligt inte av att ens veta vilken tid på dygnet det var. Det stressade upp mig så otroligt mycket att se hur timmarna bara flög i väg utan att jag ens klarat av att ta mig upp ur sängen och äta frukost. Jag kunde få ett kraftigt stress- och ångestpåslag bara av att veta vilken tid klockan visade. Vetskapen fick mig att dra paralleller till vad jag skulle gjort om jag inte var sjuk. Kanske skulle jag haft ett avstämningsmöte på jobbet, tränat på gymmet eller lagat middag. Det triggade så mycket prestationsångest att jag inte längre klarade av att leva ett vanligt liv. Jag som så länge jag kan minnas varit en ”duktig flicka”, flitig student, driven elitidrottare, ambitiös ung kvinna i byggbranschen, utlandsstudent boende i USA och självständig från tidig ålder. Jag hade byggt upp hela min identitet kring mina prestationer. Min självkänsla och mitt självförtroende var helt beroende av att prestera. Det satt liksom ihop, prestationer var allt jag visste, det jag byggt mitt liv på, allt jag kände till. Därför var det otroligt skrämmande att inte längre kunna prestera. Vem var jag då? Hur skulle min omgivning reagera nu? Vad skulle alla tycka? Jag kände mig misslyckad och värdelös och blev mer och mer styrd av min ångest.

Som tur var hade jag min underbara sambo vid min sida under hela den här perioden och han förstod mig många gånger bättre än vad jag själv gjorde. Hade hittade små knep som hjälpte mig genom den tuffa vardagen. Flera veckor hade vi post-it lappar över alla klockor i lägenheten för att jag skulle slippa se tiden. Han körde mig till alla läkarbesök och hjälpte mig att köpa brusreducerande hörlurar och solglasögon med styrka. Han skrev lappar med peppande fraser och påminnelser och satte upp på speglar och dörrar. Han skötte allt det vardagliga hemma med handling och städning. Jag förstår inte hur han orkade. Han fanns alltid där för att trösta när jag grät hysteriskt dag som natt, han kom och la sig med mig på badrumsmattan mitt i natten och höll om mig samtidigt som han pratade lugnande, han satt i sängen och vaggade mig igenom de värsta ångestattackerna. Han drog upp mig i sängen och tvingade mig att göra knäböjningar med honom som stöd för att skingra mina tankar trots att jag protesterade och gjorde motstånd. Men han visste att den enkla grejen, att ställa sig upp och göra något fysiskt faktiskt hjälpte mig och många gånger fick mig att må bättre. När inte ens han orkade eller om han verkligen behövde få klart något skolarbete ringde han till mamma som kom direkt och bytte av honom. Då var det hon som vaggade mig i sängen, lyssnade, försökte förstå, försökte lugna.

Hela våren flöt på som i en dimma där jag pendlade mellan att drabbas av brutala ångestattacker och helt utmattad sova mig igenom dagarna. Vissa dagar kunde jag ligga på soffan och se på tecknade barnfilmer, gärna samma film flera gånger i rad eller åtminstone en film jag sett förut. Mer intryck än så klarade inte hjärnan av. Det var ett mysigt sällskap men gjorde ingenting om jag somnade till eller tappade fokus. Jag fick antidepressiva och sömnmediciner utskrivna. Det var med blandade känslor jag påbörjade den medicineringen. Insättningsperioden var tuff och mina problem förvärrades ytterligare. I slutet av maj upplevde jag min första panikångestattack och den skrämmande känslan av hur ångest kan orsaka så starka fysiska och psykiska symtom att man tror att kroppen ska lägga av på riktigt. Jag var ute när panikattacken kom, på väg hem från mitt första gruppterapitillfälle. Allting gick så snabbt, jag blev yr och illamående, fick svårt att andas och tappade helt tid och rum. Jag lyckades ringa Herman och pratade med honom direkt i mina hörlurar, jag minns hur rädd jag var. Han pratade lugnande med mig och lyckades hitta mig via platsinformationen från min mobil. Jag minns inte mycket mer från själva händelsen förutom att han pratade med mig ända tills han kom med bilen. Då låg jag i gräset i ett villaområde ganska nära där vi bor. Han fick in mig i bilen. Väl hemma i garaget var det som om attacken intensifierades. Jag svimmade i garaget och Herman fick bära mig upp i lägenheten. Jag var helt slut i dagar efteråt, det var som att jag sprungit flera Marathon på rad och kroppen ansträngt sig till absoluta bristningsgränsen. Jag fick flera panikångestattacker under den här perioden i olika sammanhang, vid några tillfällen svimmade jag. Men jag har inte haft någon mer panikångestattack sen sensommaren 2021.

Till alla prestationsprinsessor och prestationsprinsar som läser det här vill bara säga att ni är så mycket mer än era prestationer. Det är så lätt att man fastnar i en roll där man är ”cyklist”, ”elitidrottare”, ”pluggis”, ”smart”, ”lyckad” eller vad som helst som bygger på ens prestationer. Det är så lätt att bygga sin identitet och självkänsla runt den rollen och att både man själv och andra begränsar en till att vara det. Vi lever i ett samhälle som prisar framgång, det uppmuntras att utmana sig själv och drömma stort, det är prestigefullt att ha mycket och göra och jobba mycket, att vara stressad tyder på att man är driven och ses ofta som ett tecken på framgång av omgivningen. Men varför? Mår vi bra av att driva oss själva så hårt och leva upp till idealet av en framgångsrik nutidsmänniska? Hur påverkar det ungdomar och unga vuxna att växa upp i ett mer och mer stressat samhälle?

Jag som idag ser mig själv som en utbränd perfektionist och ”prestationsprinsessa” kan inte låta bli att ifrågasätta det beteendet och den syn som faktiskt präglar samhället idag. Samtidigt som jag fått med mig så mycket positivt från att ha varit en ”prestationsprinsessa” och jag är glad och stolt över allt jag upplevt och åstadkommit. Därför känns det väldigt svårt och motsägelsefullt för mig. Det är svårt då det inte finns något rätt eller fel och svårt för att det som att gränsen mellan vad som är bra och vad som blir för mycket är svår att urskilja. Jag har fortfarande inget svar på huruvida det är bra eller dåligt att framgång är så viktigt för oss och för mig. Men det är väl som med allt annat, att allt är bra i små doser och att lagom är bäst. Jag vet i alla fall att som jag levde före min utmattning var inte bra för mig, det var inte lagom och därför var det inte hållbart.