Rutiner, planering och listor

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!
Idag tänker jag att vi bygger vidare på förra veckans inlägg där vi pratade om hur man kan tänka kring vardagssysslor under perioden då man är mitt inne i återhämtningen från en utmattning. I dagens inlägg går vi vidare till vardagsrutiner. Om ni missade förra veckans inlägg eller något av dem tidigare inläggen i temaserien vägen ur utmattning, finns dem under kategorin vägen ur utmattning på bloggsidan.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Under tiden jag var heltidssjukskriven kände jag mig väldigt vilse och avskärmad från alla andra som bara fortsatte med sina liv precis som inget hänt. Trots att jag var hemma och sov mig igenom dagarna, kämpade med ångestattacker, roade mig med att se om Disney barnfilmer, försökte utföra olika sysslor som jag själv ansåg att det här borde jag klara av och framför allt grubbla och oroa mig för allt möjligt. Jag kände mig ensam och isolerad, frustrerad och ledsen. Jag tror att det här bidrog mycket till min olustkänsla över att vara själv, för det dem dagar som jag var själv som jag kände mig som mest isolerad och avskärmad från alla andra.

Det blev väldigt viktigt för mig att hitta trygghetskänsla i allt det nya och jobbiga. Min inre prestationsprinssessa mådde extremt dåligt över hela situationen. Jag gick ständigt omkring och kände att det inte alls var okej. Det var inte alls okej att vara heltidssjukskriven och bara sova bort dagarna, det var inte alls okej att inte hjälpa till hemma, det var inte alls okej att belasta Herman på det sätt jag gjorde och vara ständigt beroende om hans tröst och omsorg, det var inte alls okej att isolera mig från familj och vänner, det var inte alls okej att inte gå ut på dagarna och röra på mig, det var inte alls okej att vara en belastning för samhället och det var framförallt inte okej att vara så trasig och handlingsförlamad som jag kände mig. Men det var jag ju, och det var inget jag kunde ändra på eller dölja hur mycket jag en ville göra det.

För att jag skulle stå ut och orka med dagarna, utan att min inre prestationsprinssessa skulle sparka bak ut och bombadera mig med elaka tankar och otäck ångest, behövde jag rutiner att falla tillbaka på och få trygghet av. Mina rutiner hjälpte mig att komma ur känslan att bara ligga hemma och se på när alla andra bara fortsatte leva som inget hänt. När jag började rehabiliteringsprogrammet på Kognitiva Teamet rehab gav även det mig en känsla av sammanhang och samhörighet. Det blev lite som att gå till jobbet då man hade en tid att passa, människor att träffa och var en del av en grupp. Därför blev det väldigt viktigt för mig utöver stödet i form av gruppterapi, fysioterapi, läkarstöd, arbetsterapeut och allt annat som rehabiliteringen också erbjöd.

Rutiner blev också viktigt för att komma ihåg viktiga saker såsom att äta mat flera gånger om dagen och duscha då och då. Rutinerna skrev jag ner på en lapp som även den hamnade på kylskåpet. Så småningom skrev jag rutiner för olika dagar såsom rehab dagar, sociala dagar, ensamma dagar och så småningom när jag började jobba deltid även för jobbdagar. Det blev ett bra sätt både att komma ihåg saker och klara av dagar som var påfrestande. I rutinerna fanns även aktiviteter som att gå ut och gå promenader eller att försöka röra på mig då det ofta fick mig att må bättre.

Livet blev på så sätt ganska inrutat trots att schemat bestod av mer eller mindre påhittade sysslor samt nödvändigheter som att göra i ordning sig på morgonen och komma ihåg att äta lunch. Men det var jätteviktigt för mig. Och bara en sådan sak att dagar skiljde sig och inte bara flöt ihop gjorde det hela väldigt mycket enklare.

Före jag blev sjuk var jag en så kallad ”listmänniska”. Jag skrev listor för allt. Att göra listor, träningsscheman, matplanering, ledighetsplanering, jobblistor, kom ihåg listor, mållistor osv. Jag kunde göra detaljerade scheman och planeringar för veckan för att se till att jag skulle effektivisera och maximera min vecka till det yttersta. Både för jobbet och privatlivet. Trots det kände jag mig ständigt oorganiserad och osamlad. Listorna var på baksidan av post, lösa pappersblad, i någon anteckningsbok, på mobilen eller på något kladdpapper på jobbet men jag lyckades aldrig sammanställa listorna eller ens hålla koll på var jag lagt dem eller hur många det var. Jag försökte ständigt skapa rutiner för saker för att på så sätt effektivisera och maximera. Träningsrutiner, jobbrutiner, mat rutiner, städrutiner, sov rutiner men trots mina ständiga försök fick jag liksom aldrig ihop det. Jag glömde bort, tappade bort pappret med rutinen jag skrivit upp, något annat kom upp, jag blev uttråkad eller tyckte att det inte var tillräckligt bra.

Att flytta ihop med någon gjorde det även tydligt hur rörig och oorganiserat saker blev runt omkring mig. Jag kan inte sortera, skapa system och hålla ordning. Jag orkar liksom inte, känner att något annat är viktigare eller så tar det bara för långt tid. Jag har alltid så himla bråttom. Allt ska gå fort, hellre fort och slarvigt än långsamt och noggrant. Herman är precis tvärt om, för honom är det viktigt att saker görs noggrant och ordentligt och det får ta den tid det tar så länge resultatet blir så bra det bara går. För honom är processen, problemlösningen och vägen dit det viktigaste. Just dem här olikheterna kan göra oss båda väldigt frustrerade på varandra, men ibland kan det faktiskt göra att vi kompletterar varandra.

Jag fortsatte med mina listor när jag blev sjuk. Men jag blev ständigt frustrerad och arg på mig själv. Jag ångade på med mina inre måsten och krav på mig själv, och baserade mina rutiner på det jag tyckte att jag borde klara av. Men det gick ju så klart inte. När jag började prata om det här med Herman blev det ganska tydligt för oss båda hur styrd jag varit av inre prestationsångest, krav och måsten och hur mycket det hade och fortvarande påverkade mig i vardagen. Även mitt sätt att skapa rutiner för mig själv. Och hur mycket mina listor, orealistiska krav, och ambitiösa rutiner faktiskt hade kostat. Det funkade liksom inte. Men det var också det ända jag kände till.

Att tänka om helt när det kom till mina listor och rutiner var skitsvårt. Men jag var tvungen att byta fokus. I stället för att skriva listor för att effektivisera och maximera vardagen var jag nu tvungen att skriva listor för att komma ihåg det mest nödvändiga, se till att få tillräckligt med återhämtning, strategier för att hantera min prestationsångest, strategier för att ifrågasätta mina egna krav på mig själv och för att göra så lite som möjligt. Det kändes helt fel men det blev ett sätt att lura mig själv. Rutinerna och listorna var nu i stället för att göra saker långsammare, minimera fokus på prestation och framför allt göra så lite så möjligt för att ge mig själv mer återhämtning. Jag fick hjärntvätta mig själv helt enkelt. Men att bryta mönster, tankesätt, rutiner och vanor var nog det svåraste under hela den här perioden för det gick emot allt jag tidigare trott på, det kändes fel i hela kroppen, och triggade en fruktansvärd prestationsångest. Det krävdes mycket stöd och pepp från min omgivning för att jag skulle orka och hålla i mina nya rutiner och vanor. Jag har fortfarande problem med detta och har dagar där jag blir mer eller mindre driven av min prestationsångest och trillar tillbaka i gamla vanor och rutiner. Även det här kommer bli något jag behöver jobba med under en lång tid framöver.

Ett prioriteringsschema med inspiration från boken, Lycka till med resten av livet,

skriven av Isabel Boltenstern

Hoppas ni tycker temaserien vägen ur utmattning har varit intressant och givande så här långt. Nästa inlägg kommer handla om träning efter en utmattning. Något som varit svårt och har tagit tid att komma tillbaka till. Men mer om det nästa vecka.

Ta hand om er så hörs vi snart! ❤

Veckoblogg v.22: Det blir tokigt ibland!

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Jag tycker det är så himla härligt att sommaren närmar sig! Det har varit några tuffa år för oss alla med pandemin som gjort att vi inte kunna umgås riktigt som vi vill och nu känns det äntligen som att lite av det gamla sociala livet kan återgå igen. För min del, jag har ju även kämpat med utmattning det senaste året, lockar det extremt mycket att kunna umgås med familj och vänner igen. Men det är svårt att hålla i någon slags balans mellan allt jag vill göra och det jag faktiskt orkar att göra. Jag brottas ständigt med min inre ”jag vill, jag vill, jag vill” röst som gör det svårt för mig att sitta still och som inte alls orkar vänta på sommarens alla möjligheter. Just det tänkte jag prata lite mer om i dagens veckoblogg, hur min vardag ser ut just nu och om min ständiga dragkamp med mig själv.

Jag tror säkert att många känner igen sig i att ambitionerna för vad vi vill göra inte riktigt är jämförbara med vad som faktiskt är realistiskt och möjligt utifrån ens förutsättningar. Det händer så mycket just nu som jag längtat efter så länge. Att äntligen börja göra planer för sommaren och semestern efter en lång tid utan ork att göra något alls får det att bubbla av längtan i hela kroppen.

Det har också gått bättre och bättre på jobbet vilket har gjort att jag under den här veckan har provat att öka min arbetstid till 75% vilket jag länge har sett fram emot att kunna göra. Jag längtar så mycket efter att kunna känna att jag klarar av att leva en mer vanlig vardag med mer vanliga rutiner. Samtidigt är det mycket socialt som händer både privat och på jobbet just nu. Jag håller på att slutföra en utbildning jag påbörjade före att jag blev sjuk och under nästa vecka har vi både konferens och sommaravslutning på Gröna Lund som jag väldigt gärna vill vara med på. Den här pingst och nationaldagshelgen drog i gång med två studentmottagningar som jag verkligen hade sett fram emot. Det var så kul att få fira dem glada studenterna och även att få träffa vänner jag inte sett på länge.

Under våren har vi haft några härliga långhelger och jag märker direkt hur jag snubblar in i gamla tankesätt där jag inför ledigheten kopplar på prestationshjärnan som intalar mig att jag måste maxa dagarna med roliga aktiviteter och massa annat fix som man aldrig annars orkar eller hinner att ta tag i. Jag förstår inte hur jag alltid hamnar i dem tankebanorna. När jag inför ledigheten har en pigg dag med lite extra energi och ett rus av höga förväntningar sätter jag mig och skriver en lång lista med allt jag vill göra och tycker att jag borde göra. Då bygger jag upp mina förväntningar för helgen till max. Jag skrev just en sådan här lista inför Kristihimmelsfärdshelgen som innehöll både städning, rensning, sortering, lägga ut grejer på blocket, köpa förvaringsgrejer och nytt soffbord, baka bullar, garagestädning hos mamma och pappa, fira min bror Edvin som fyllde år med släktkalas hos mamma och pappa, bloggjobb och såklart njuta av dagar som bjöd på finare väder.

Ja ni hör ju, en riktig önskelista skriven av någon som verkligen på alla sätt vägrar att inse sina egna begränsningar. Jag som verkligen borde veta bättre fastnar i det här beteendet ändå, och när Kristihimmelsfärdshelgen väl började tog självklart punkterna på listan mycket mer tid och energi än vad tidsoptimistiska Emelie hade förutspått i sin orealistiska planering. Direkt kom känslor av olust, missnöje, otillräcklighet, skuld och skam smygande. För att kompensera började jag direkt att tumma på mina superviktiga rutiner och uppsatta riktlinjer för mig själv. Jag hade och har alltid så extremt svårt att inte klara av att leva upp till dem höga förväntningar jag inledningsvis hade målat upp för helgen.

Och vad slutade allt det här i? Jo, en toktrött tjej som tokkraschade. Fylld av gnagande ångest, dåligt samvete och skuldkänslor. Jag blir så ledsen och arg på samma gång när jag sätter mig själv i den situationen gång, på gång, på gång. Det ända som kan hjälpa mig där och då är mina hjälpmedel och verktyg jag fått med mig från rehab och KBT. Men det svåraste och det som hjälper mest mot den frustrationen är att vara snäll mot sig själv. Det trots att det blir tokigt ibland. Det kan vara galet svårt, särskilt när det som för mig blir tokigt ganska ofta. Att i det läget försöka överlista sina tankar och känslor är svårt, men innerst inne vet jag ju att jag är styrd av mina hjärnspöken och att det är dem som triggar det beteende som jag vet alltid slutar i att jag kör slut på mig själv.

Är det fler som alltid hamnar i allt eller inget tankar? Jag kan liksom aldrig nöja mig med lagom, att påbörja något, eller välja en sak på listan. Jag vill göra allt, jag vill göra allt jättebra annars är det inte bra nog, i mina egna ögon i alla fall. Det är så galet svårt för mig att leva upp till mina egna förväntningar trots att jag mycket väl känner till förutsättningarna och dem försvårande omständigheterna. Men man kan vara så himla tuff mot sig själv. Man kan vara så himla kritisk mot sig själv. Man kan vara så himla elak mot sig själv. Men varför? Varför kan jag inte bara vara min egen bästa vän i stället? Till vilken nytta pushar jag mig själv till bristningsgränsen för att sen skuldbelägga mig själv för att jag gjorde just det, tog ut mig helt och hållet för att försöka leva upp till mina egna förväntningar. Hur motsägelsefullt och korkat låter inte det?

Jag tycker verkligen att jag har jobbat med dem här tankarna och känslorna under hela min tid som sjuk, jag tycker verkligen att jag har analyserat och reflekterat över det, och jag tycker verkligen att jag har accepterat min sjukdom. Men trots det fastnar jag fortfarande i dem här tanke fällorna. Det är så sjukt frustrerande! Känner någon av er samma sak? Jag tar gärna emot tips på hur man kan hantera allt eller inget tanke fällor!

Jag försöker ändå intala mig själv att jag ändå lär mig av mina misstag och förhoppningsvis ger mig själv bättre förutsättningar i framtiden. Jag försöker intala mig själv att det är okej att göra fel och att korkade beslut ändå gör oss smartare på sikt. Inför den här långhelgen ska jag verkligen försöka att komma ihåg allt jag lärt mig om känslomässig närvaro och tekniker för att hantera mina egna tanke fällor. Som jag nämnde var jag på två studentmottagningar i fredags vilket både gav och tog energi. Men oavsett är jag glad över att jag ändå orkade vara med en stund. Visst var jag helt dränerad igår, och även väldigt trött idag. Men ibland måste det ju ändå vara värt det om man får så mycket socialenergi och känslor av framtidshopp och glädje på köpet. Och nu ska jag bara fortsätta vila, vila så mycket att jag förhoppningsvis tar mig igenom den kommande intensiva jobbveckan.

En hälsning från mig är att vara snälla mot er själva den här helgen! Passa på att njut av några lediga dagar med fint väder. Och kom ihåg att ibland blir det tokigt och det är helt okej, vi får hjälpas åt att påminna varandra.

Det är svårt att lyckas trötta ut Cash, men det har vi gjort😀 jag blev också ganska trött…

Jag kommer nog att försöka varva temabloggarna med lite veckobloggar. Det känns kul att få dela med sig av lite mer aktuella inblickar från vardagen just nu. Jag hoppas ni tycker det är givande att även få ta del lite av min vardag!

Vi ses snart igen! Ta hand om er! ❤