Veckoblogg v.22: Det blir tokigt ibland!

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Jag tycker det är så himla härligt att sommaren närmar sig! Det har varit några tuffa år för oss alla med pandemin som gjort att vi inte kunna umgås riktigt som vi vill och nu känns det äntligen som att lite av det gamla sociala livet kan återgå igen. För min del, jag har ju även kämpat med utmattning det senaste året, lockar det extremt mycket att kunna umgås med familj och vänner igen. Men det är svårt att hålla i någon slags balans mellan allt jag vill göra och det jag faktiskt orkar att göra. Jag brottas ständigt med min inre ”jag vill, jag vill, jag vill” röst som gör det svårt för mig att sitta still och som inte alls orkar vänta på sommarens alla möjligheter. Just det tänkte jag prata lite mer om i dagens veckoblogg, hur min vardag ser ut just nu och om min ständiga dragkamp med mig själv.

Jag tror säkert att många känner igen sig i att ambitionerna för vad vi vill göra inte riktigt är jämförbara med vad som faktiskt är realistiskt och möjligt utifrån ens förutsättningar. Det händer så mycket just nu som jag längtat efter så länge. Att äntligen börja göra planer för sommaren och semestern efter en lång tid utan ork att göra något alls får det att bubbla av längtan i hela kroppen.

Det har också gått bättre och bättre på jobbet vilket har gjort att jag under den här veckan har provat att öka min arbetstid till 75% vilket jag länge har sett fram emot att kunna göra. Jag längtar så mycket efter att kunna känna att jag klarar av att leva en mer vanlig vardag med mer vanliga rutiner. Samtidigt är det mycket socialt som händer både privat och på jobbet just nu. Jag håller på att slutföra en utbildning jag påbörjade före att jag blev sjuk och under nästa vecka har vi både konferens och sommaravslutning på Gröna Lund som jag väldigt gärna vill vara med på. Den här pingst och nationaldagshelgen drog i gång med två studentmottagningar som jag verkligen hade sett fram emot. Det var så kul att få fira dem glada studenterna och även att få träffa vänner jag inte sett på länge.

Under våren har vi haft några härliga långhelger och jag märker direkt hur jag snubblar in i gamla tankesätt där jag inför ledigheten kopplar på prestationshjärnan som intalar mig att jag måste maxa dagarna med roliga aktiviteter och massa annat fix som man aldrig annars orkar eller hinner att ta tag i. Jag förstår inte hur jag alltid hamnar i dem tankebanorna. När jag inför ledigheten har en pigg dag med lite extra energi och ett rus av höga förväntningar sätter jag mig och skriver en lång lista med allt jag vill göra och tycker att jag borde göra. Då bygger jag upp mina förväntningar för helgen till max. Jag skrev just en sådan här lista inför Kristihimmelsfärdshelgen som innehöll både städning, rensning, sortering, lägga ut grejer på blocket, köpa förvaringsgrejer och nytt soffbord, baka bullar, garagestädning hos mamma och pappa, fira min bror Edvin som fyllde år med släktkalas hos mamma och pappa, bloggjobb och såklart njuta av dagar som bjöd på finare väder.

Ja ni hör ju, en riktig önskelista skriven av någon som verkligen på alla sätt vägrar att inse sina egna begränsningar. Jag som verkligen borde veta bättre fastnar i det här beteendet ändå, och när Kristihimmelsfärdshelgen väl började tog självklart punkterna på listan mycket mer tid och energi än vad tidsoptimistiska Emelie hade förutspått i sin orealistiska planering. Direkt kom känslor av olust, missnöje, otillräcklighet, skuld och skam smygande. För att kompensera började jag direkt att tumma på mina superviktiga rutiner och uppsatta riktlinjer för mig själv. Jag hade och har alltid så extremt svårt att inte klara av att leva upp till dem höga förväntningar jag inledningsvis hade målat upp för helgen.

Och vad slutade allt det här i? Jo, en toktrött tjej som tokkraschade. Fylld av gnagande ångest, dåligt samvete och skuldkänslor. Jag blir så ledsen och arg på samma gång när jag sätter mig själv i den situationen gång, på gång, på gång. Det ända som kan hjälpa mig där och då är mina hjälpmedel och verktyg jag fått med mig från rehab och KBT. Men det svåraste och det som hjälper mest mot den frustrationen är att vara snäll mot sig själv. Det trots att det blir tokigt ibland. Det kan vara galet svårt, särskilt när det som för mig blir tokigt ganska ofta. Att i det läget försöka överlista sina tankar och känslor är svårt, men innerst inne vet jag ju att jag är styrd av mina hjärnspöken och att det är dem som triggar det beteende som jag vet alltid slutar i att jag kör slut på mig själv.

Är det fler som alltid hamnar i allt eller inget tankar? Jag kan liksom aldrig nöja mig med lagom, att påbörja något, eller välja en sak på listan. Jag vill göra allt, jag vill göra allt jättebra annars är det inte bra nog, i mina egna ögon i alla fall. Det är så galet svårt för mig att leva upp till mina egna förväntningar trots att jag mycket väl känner till förutsättningarna och dem försvårande omständigheterna. Men man kan vara så himla tuff mot sig själv. Man kan vara så himla kritisk mot sig själv. Man kan vara så himla elak mot sig själv. Men varför? Varför kan jag inte bara vara min egen bästa vän i stället? Till vilken nytta pushar jag mig själv till bristningsgränsen för att sen skuldbelägga mig själv för att jag gjorde just det, tog ut mig helt och hållet för att försöka leva upp till mina egna förväntningar. Hur motsägelsefullt och korkat låter inte det?

Jag tycker verkligen att jag har jobbat med dem här tankarna och känslorna under hela min tid som sjuk, jag tycker verkligen att jag har analyserat och reflekterat över det, och jag tycker verkligen att jag har accepterat min sjukdom. Men trots det fastnar jag fortfarande i dem här tanke fällorna. Det är så sjukt frustrerande! Känner någon av er samma sak? Jag tar gärna emot tips på hur man kan hantera allt eller inget tanke fällor!

Jag försöker ändå intala mig själv att jag ändå lär mig av mina misstag och förhoppningsvis ger mig själv bättre förutsättningar i framtiden. Jag försöker intala mig själv att det är okej att göra fel och att korkade beslut ändå gör oss smartare på sikt. Inför den här långhelgen ska jag verkligen försöka att komma ihåg allt jag lärt mig om känslomässig närvaro och tekniker för att hantera mina egna tanke fällor. Som jag nämnde var jag på två studentmottagningar i fredags vilket både gav och tog energi. Men oavsett är jag glad över att jag ändå orkade vara med en stund. Visst var jag helt dränerad igår, och även väldigt trött idag. Men ibland måste det ju ändå vara värt det om man får så mycket socialenergi och känslor av framtidshopp och glädje på köpet. Och nu ska jag bara fortsätta vila, vila så mycket att jag förhoppningsvis tar mig igenom den kommande intensiva jobbveckan.

En hälsning från mig är att vara snälla mot er själva den här helgen! Passa på att njut av några lediga dagar med fint väder. Och kom ihåg att ibland blir det tokigt och det är helt okej, vi får hjälpas åt att påminna varandra.

Det är svårt att lyckas trötta ut Cash, men det har vi gjort😀 jag blev också ganska trött…

Jag kommer nog att försöka varva temabloggarna med lite veckobloggar. Det känns kul att få dela med sig av lite mer aktuella inblickar från vardagen just nu. Jag hoppas ni tycker det är givande att även få ta del lite av min vardag!

Vi ses snart igen! Ta hand om er! ❤