Sömn

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er.

Ibland snurrar vardagen på och man får hålla i sig ordentligt för att kunna hänga med. Lite så har det varit för mig de senaste veckorna. På jobbet håller vi på att starta upp nya och spännande projekt samtidigt som min roll, enligt mina egna önskemål och intressen, sakta men säkert ändras och utvecklas mot nya arbetsuppgifter. Det känns kul. Det känns spännande. Framför allt känns det väldigt utvecklande. Men det är och har nog alltid varit en väldigt svår balansgång för mig. Balans mellan att gasa och bromsa. Tidigare har det tagit längre tid, jag tålde helt enkelt mer, före jag började känna att det här blir för mycket och jag måste dra mig undan och vila. Nu är marginalerna mycket mindre och jag känner mig ofta frustrerad över att vara mer ”sårbar” framför allt i jobbet. Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att det är något bra. Jag har vässat mina inre bromsar och kan numera hjälpa mig själv med lite bättre förutsättningar i arbetslivet.

Men jag har fortfarande svårt att se och agera på dem tidiga signalerna att jag börjar köra slut på mig själv. Så jag försöker hitta olika indikationer i min vardag som kan hjälpa mig i min egen analys av nulägets mående. En indikation är känslor av oro och ångest som ofta triggas när jag på något sätt belastar mig lite mer än vad jag borde. En annan är sömnen. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, mina mönster och framför allt om mina sömnrutiner under den här perioden. Under perioder som jag gasar för hårt och vilar för lite blir det tydligt på min sömn. Det blir ofta svårt att somna på kvällarna med tankarna rusandes. Då sover jag oftast mer ytligt och blir mer lätt störd. Jag brukar även vakna tidiga morgnar utan att kunna somna om, trots att jag skulle behöva det, är det som att hjärnan bara vill upp och göra saker så fort som möjligt. Därför sover jag ofta färre antal timmar och känner mig allmänt tröttare perioder då jag gasar lite för mycket.

I dagens inlägg tänkte jag prata mer om hur jag har jobbat med sömnen under min rehabilitering efter min utmattning. Dels hur jag aktivt jobbat med för att förbättra min sömn och vad jag fortfarande gör för att ge mig själv de bästa förutsättningarna att sova gott och återhämta mig på ett bra sätt.

Nu hoppar vi direkt in i dagens inlägg!

Många upplever stora problem med sömn i uppbyggnadsperioden av en utmattning. Och det hade även jag. Jag hade svårt att somna på kvällarna, jag sov oroligt och vaknade till flera gånger på nätterna och jag vaknade tidiga mornar och kunde inte somna om trots att jag verkligen behövde sova mer. Efter kraschen är det däremot vanligt att ha ett enormt sömnbehov, där det känns som att man bara sover och sover utan att känna att man får någon som helst återhämtning. Och det hade även jag. När dem första mest akuta veckorna efter själva kraschen hade passerat fick jag som jag berättat om tidigare, stora problem med ångest och kämpade även med panikångestattacker. Det försämrade min sömn återigen trots att jag fortfarande upplevde ett förökat sömnbehov. Bland annat därför, beslutade jag i samråd med min läkare att påbörja en akut insats med medicinering av sömnmedicin. Det gjorde stor skillnad för mig och underlättade under den svåraste perioden. Jag somnade ganska exakt 2 timmar efter jag tagit medicinen, varje dag, och sov oftast igenom hela natten. Det var en stor lättnad. Då började jag även med rutinen att ta medicinen samma tid varje dag och använde ett alarm på mobilen för att inte glömma. Att få en så pass regelbunden och tydlig sömnrutin tror jag även gjorde stor skillnad för mig under den här perioden.

Jag har ju redan berättat mer om mitt sjukdomsförlopp och min återhämtningsperiod så jag kommer inte gå in så mycket mer på det i det här inlägget. Men som jag tidigare berättat om fick jag en dipp och mådde sämre igen under hösten och vintern 2021 då jag började att jobba deltid. Jag tror att den ångest som jag kämpade med då bidrog till att sömnen återigen försämrades och gjorde mig mer sårbar trots att jag fortfarande åt sömnmedicin regelbundet. Det som hjälpte mig då var faktiskt min KBT-behandling som hjälpte mig att hantera min ångest och psykiska ohälsa samt ett eget intresse av att lära mig mer om sömn. Jag försökte leta information på egenhand för att lära mig mer om hur jag själv kunde förbättra min sömn. Jag försökte utöka min sömnrutin, började att föra en enklare sömndagbok och andra trackers för att få en bättre överblick av mitt mående och en bättre förståelse för vad som påverkar mitt mående.

Jag kan dela med mig av massa spännande och givande fakta om sömn och olika tips för bättre sömn, men jag vet att alla är olika och hjälps av olika saker samtidigt som det finns andra som är mycket bättre på ämnet än vad jag är. Så i stället för att ösa massa fakta om sömn delar jag med mig av några boktips😊

Om du är intresserad av att lära dig mer om sömn kan jag tipsa om boken: Sömn, sömn, sömn skriven av Christian Benedict och Minna Tunberger.

En annan intressant bok om du vill nörda ner dig ännu mer i sömn, är boken: Sömngåtan skriven av Matthew Walker. Den här boken är dock väldigt mycket längre och går in mer på djupet så kanske inte förstahandsvalet om du vill lära dig mer om sömn.

Det finns även flera bra källor om du vill lära dig om sömn. Du kan alltid kontakta din vårdcentral och prata med din läkare. På bland annat 1177.se, kry.se, hjärnfondens hemsida med flera finns det massor att läsa och lära om sömn. Det finns även KBT-behandlingar för bättre sömn som man kan söka genom vården.

Jag kämpade på med KBT, deltidsarbete och allt jag lärt mig om återhämtning från rehaben under våren 2022. Måendet gick upp och ner och jag hade en del bakslag som påverkade sömnen men sakta men säkert mådde jag bättre och bättre. I början av sommaren 2022 sa min läkare att han gjorde bedömningen att det kunde vara läge att trappa ner och avsluta sömnmedicineringen helt. Det kändes såklart som en stor lättnad då i princip alla mediciner jag fått under min utmattning gett mig mer eller mindre biverkningar. Jag började smygande att trappa ner medicineringen men fick direkt kraftiga bakslag och nätter med extremt lite och orolig sömn. Det stressade såklart mig som fortfarande var väldigt sårbar och behövde all sömn, vila och återhämtning jag kunde få för att klara min nya vardag med deltidsarbete. Jag pratade om min oro med min läkare, och eftersom jag dessutom var i processen att trappa ner min antidepressiva medicinering som gav mig en del utsättningssymtom, bestämde vi att jag skulle avvakta med att trappa ner sömnmedicineringen. Jag fortsatte med min ursprungliga dos sömnmedicin under hela sommaren 2022.

I slutet av sommaren, efter några veckor tillbaka på jobbet (på heltid!) och när jag hade slutat helt med min antidepressiva medicinering, gjorde jag ett nytt försök. Och då gick det bättre. Det tog kanske 2–3 veckor för mig att trappa ner helt och under den perioden var sömnen ganska mycket upp och ner. Det påverkade såklart mitt allmänna mående och gjorde mig mer sårbar under den perioden så jag tror det är viktigt att ge sig själv bra förutsättningar när man ska trappa ner sin medicinering och ha tålamod. Tålamod kanske inte är min starkaste sida, men jag har fått träna tålamodet rejält under min utmattning. Enligt min erfarenhet är det i alla fall inte en bra idé att trappa ner olika typer av mediciner på samma gång, det blir en onödigt stor belastning. Om du kan undvika det är i alla fall mitt tips att låta bli.

Nu, någon vecka senare är sömnen för det mesta ganska stabil. Men det är jätteviktigt för mig att hålla i mina sömnrutiner och rutiner. Jag märker tydligt hur sömnen påverkas dagar jag överbelastat mig för mycket, antingen fysiskt eller kognitivt. Så det känns lite som en ständig balansgång. Samtidigt som jag vet hur viktigt det är för mitt välmående att sova bra. Jag har en Garmin klocka (Venu2) som är till stor hjälp för mig att få hälsodata som jag kan koppla till mitt mående och få större förståelse för mig själv och vad jag behöver för att må bra. Den visar bland annat sömn tid och sömnpoäng som ger ett mått på kvalitén på sömnen. Jag använder min Garmin enbart för hälsostatistik och inte för att mäta prestationer som jag tidigare gjorde. Men det kan jag verkligen tipsa om, om du också vill lära dig mer om dig själv och bli bättre på att se samband mellan olika delar i din vardag. Det är ett klockrent hjälpmedel!

Det var allt jag tänkte prata om i dagens inlägg om sömn. Jag hoppas ni får med er något ni kan ha nytta av själva om ni vill lära er mer om sömn och sova bättre. Nästa inlägg blir det sista i temaserien vägen ur utmattning och kommer handla om tankar och känslor. För att inte missa det inlägget eller några andra inlägg på bloggen följ gärna bloggens Instagram eller Facebook sida.

Ta hand om er och jag hoppas ni får en mysig helg!

Introavsnitt: Vägen ur utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas det är bra med er!

Ni som läst den första tema-serien på bloggen, utmattningssyndrom, vet att jag under våren 2021 gick in i väggen. Om ni inte läst inläggen i den tidigare serien, gå gärna tillbaka för att lära er mer om sjukdomen och för att för större förståelse för långvarig stress och dess konsekvenser.

I den här serien kommer vi att bygga vidare på utmattningsspåret och prata om vägen tillbaka till en vanlig vardag och ett fungerade liv. Jag håller fortfarande på att lista ut vad som krävs i min vardag för att få ihop ett fungerande liv och jag har insett ett det är något jag kommer behöva jobba med under en lång tid framöver. Balans är svårt. Att göra saker lagom eller good enough är nog ännu svårare, i alla fall för mig. Så jag hoppas att mina tips, strategier och erfarenheter kan hjälpa någon annan som kämpar med sin återhämtning från utmattning eller någon som precis som jag kämpar med prestationsångest, inre krav, tid och planering och kanske framför allt att strukturera livet på ett sätt så det inte slutar med att gång på gång köra slut på sig själv.

För en person som drabbats av utmattningssyndrom är kroppen och knoppen helt slut, alla energidepåer är slut och i stället tar ångest, frustration och nedstämdhet stor plats. Så var det i alla fall för mig. Så hur ska man planera sina dagar för att både orka och klara det man vill och måste göra när det är ens förutsättningar? Hur får man tuffa och enformiga dagar som heltidssjukskriven att rulla på? Klarar man av någon form av träning eller vardagsmotion? Hur kommer sjukdomen att påverka ens relationer och ens partner? Kommer man kunna delta i sociala sammanhang och kommer man orka umgås med familj och vänner? Hur ska man ge sig själv de bästa förutsättningarna för god sömn? Hur ska man hantera alla skenande tankar och hur ska man hantera alla jobbiga känslor?

Alla frågeställningar ovan var och är saker jag fortfarande kämpar med och använder för att återhämta mig tillräckligt. Och det är dem här frågorna jag ska besvara, eller i alla fall försöka, utifrån mina erfarenheter och lärdomar jag har fått med mig under det senaste året. Men jag vill återigen påminna om att jag inte är någon läkare eller expert på något sätt. När det kommer till medicinska frågor eller frågor som har med psykisk ohälsa att göra bör du alltid rådfråga din läkare eller psykolog innan du gör stora förändringar i dina vanor.

Inläggen som förhoppningsvis kan ge någon slags vägledning i alla dem här frågorna kommer bland annat att handla om; aktivitetsbalans, vardagssysslor, rutiner, träning efter en utmattning, påverkan på relationer och på ens partner, orka vara social och klara av att delta i sociala sammanhang. Vidare kommer inläggen även handla om medveten närvaro, sömn, tankar och känsloreglering.

Mina kunskaper har jag fått från min rehabilitering på Kognitiva Teamet Rehab, från KBT-behandling via min vårdcentral och från min nyfikenhet och egna research. En del av dem verktyg och hjälpmedel jag kommer ta upp i den här temaserien kommer också från rehabilitering och KBT-behandling, en del är hemmasnickrade av mig och min sambo Herman. Plocka gärna utvalda metoder, verktyg och hjälpmedel som ni känner skulle passa för er i er vardag eller bygga vidare på koncepten till något som ni kan ha användning av i vardagen.

Jag tänker att det här räcker som en introduktion till dem kommande inläggen i den nya temaserien vägen ur en utmattning här på bloggen. Följ gärna bloggens Instagram sida eller Facebook sida för att inte missa några nya inlägg i temaserien.

Jag tänkte även bjuda på en uppdatering från min verklighet just nu. De senaste veckorna har vardagen slukat det mesta av mig och min energi och jag har därför inte kunnat vara lika aktiv på bloggen som jag skulle vilja. Den här arbetsveckan är den första där jag är helt tillbaka på 100% och numera inte längre är deltidssjukskriven. Drömscenariot hade självklart varit att det bara funkade direkt och jag utan några större problem anpassade mig till omställningen, men så enkelt funkar det tyvärr inte för mig i verkligheten. Både att orka fokusera och tänka i 8 timmar per dag och att vara på kontoret i ett socialt sammanhang med mina kollegor i 8 timmar per dag känns väldigt överväldigande och svårhanterligt. Det funkar liksom inte. Jag är fortfarande väldigt stresskänslig så det blir väldigt jobbigt när oväntade händelser inträffar och jag är väldigt känslig för stress i min omgivning. Utöver det blir jag väldigt hjärntrött efter några timmars koncentrerande, då är huvudet liksom tomt och det går inte, hur mycket jag än vill, att fortsätta jobba just då. Ibland räcker det med en kortare paus men för att få dagarna att fungera har jag även fått pyssla med min arbetstid för att kunna ta längre pauser när jag blir så där slut i huvudet.

Strategin den här veckan har därför blivit att jag åkt in till kontoret på morgonen. Jobbat där, haft inplanerade möten, avstämningar och bockat av arbetsuppgifter som med fördel görs på kontoret och varierat det med kortare pauser. Kring lunch har jag tagit en promenad för att få luft och en möjlighet att rensa huvudet. Efter lunchpausen har jag fortsatt jobba till det att hjärntröttheten kommit smygande. I måndags var det redan före lunch klockan tolv, i tisdag klarade jag av att vara inne på kontoret till klockan halv tre och under torsdagen till två tiden. Då har jag helt enkelt packat ihop och åkt hem. Väl hemma har jag behövt en längre paus för att ladda om. Någon dag har jag sovit, någon dag har jag dragit fram yogamattan och gjort några rörlighetsövningar. Efter den välbehövliga pausen har huvudet hunnit återhämta sig lite. Och då har jag plockat fram jobbdatorn och avslutat min jobbdag under seneftermiddag/kväll, dock har det inte varit läge för arbetsuppgifter som kräver mycket koncentration och tänkande. Men rutinartat arbete har funkat. Onsdag och fredag har jag jobbat hemifrån hela dagen för att kunna återhämta mig från den sociala ansträngningen att vara inne på kontoret.

Jag är väldigt tacksam för att min arbetsgivare tillåter mig att styra mina arbetstider efter dagsform och jag har tur att mina arbetsuppgifter kan göras hemifrån och inte styrs av en viss tid. Som det känns just nu är dem här anpassningarna en förutsättning för att jag ska klara av en 8 timmars arbetsdag. Så jag vill påminna er som liksom jag är mitt uppe i er återhämtning från en utmattning, att rehabiliteringen tar tid och tanken är inte att du ska vara helt tillbaka och kunna prestera optimalt direkt när du ökar din arbetstid till heltid igen. Du kommer känna av symptom i månader, kanske till och med år efter, och det kommer fortsatt krävas anpassningar i ditt arbete för att du ska klara av dina arbetsdagar. Det kan vara både anpassade arbetstider och anpassade arbetsuppgifter. Våga fråga vilka anpassningar din arbetsgivare kan göra för dig och framför allt våga be om dem anpassningar du känner att du behöver för att må bra. Och viktigaste av allt var snäll mot dig själv, sätt inte för höga krav och glöm inte bort att fortsatt prioritera vila och återhämtning.

Nu väntar vår efterlängtade semester som jag verkligen ser framemot. Däremot är jag glad över att jag under den här veckan fått ”prova på” att jobba 100%, då känns det som att jag inte behöver oroa mig så mycket över hur den arbetsökningen skulle fungera över semesterveckorna. Att komma tillbaka efter semestern och jobba första dagen på 100% skulle kännas ganska otäckt och förmodligen orsaka en del ångest och oro innan.

Min förhoppning är att kunna fortsätta att publicera nya blogginlägg i nya temaserien vägen ur utmattning ungefär en gång i veckan även under sommaren. Men som sagt, vi får se hur mycket ork och energi som finns och hur intensiva dagarna i Kroatien kommer bli.

Jag vill passa på att önska er alla en härlig sommar och jag hoppas att ni unnar er några lediga och lata semesterdagar som ni ägnar åt vila och återhämtning. Och såklart även massa roliga semesterdagar med aktiviteter ni tycker om och i sällskap med era vänner och er familj!

Ta hand om er, jag hoppas vi hörs snart igen! ❤

Veckoblogg v.26: Årets midsommar

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Jag vet att jag redan i flera inlägg före det här förvarnat om att ett introavsnitt till nya temaserien vägen ur en utmattning, och jag lovar att den nya temaserien är på g, men jag kunde inte låta bli att publicera ännu en veckoblogg för att prata lite om mina tankar kring årets midsommar. Jag tänker att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge😊

Jag hoppas att alla fick en trevlig midsommar! I alla fall i Stockholm hade vi kanonväder, det måste nästan varit rekord i finaste midsommarvädret på länge. Och galet varmt var det också!

Midsommar är ju en sådan högtid som för många svenskar är helig, det ska var sill och nubbe, kransar i håret, smågrodorna runt stången, svenska jordgubbar och svalkande bad. Det hör liksom till. Min familj har sedan jag var liten nästan varje sommar firat midsommar i skärgården med våra kompisar som har ett landställe på en ö. Det har alltid varit något jag sett fram emot och längtat efter. De senaste åren har jag dock inte alltid varit med på det traditionsenliga firandet då helgen ofta krockat med cykeltävlingar eller annat som gjort det svårt att kombinera. Men i år var i alla fall planen att vara med på en traditionsenlig midsommar i skärgården. Jag och min pojkvän Herman skulle dessutom vara hundvakt under veckan då Hermans föräldrar skulle resa till Mallorca och cykla.

Vi båda såg väldigt mycket fram emot helgen och att äntligen kunna vara lite mer sociala igen efter ett år med väldigt lite kontakt med kompisar. Under helgen och veckan innan midsommar började jag dock bli ganska orolig. Jag hade precis gått upp i tid på jobbet, det var lite mer sociala grejer med vänner och familj som blev väldigt kostsamt för mig och jag kände mig frustrerad över att inte riktigt orka med mina rutiner som jag byggt upp under våren. Jag mår bra av att promenera, laga mat, pyssla och träna efter jobbet men nu räckte orken inte längre till och jag behövde i stället mycket mer återhämtning i form av vila och sömn.

Det kändes dock väldigt tråkigt att behöva ställa in midsommarfirandet. Vad skulle vi göra då? Det var ju svårt att boka något med någon annan bara någon dag före midsommarafton. Det kändes deppigt och tråkigt att bara vara hemma och inte göra något särskilt på en sådan högtid. Jag kände mig väldigt otillräcklig och stressade upp mig över att jag inte hittade någon bra lösning på problemet. Jag visste ju hur mycket vi båda sätt framemot att umgås med andra och det kändes inte schysst mot Herman att återigen vara den som ställde in och begränsade bådas umgänge med vänner. Jag har en väldigt dålig vana att i sådana lägen börja kompromissa med mig själv i stället för att prata med Herman och kompromissa tillsammans. När jag säger kompromissa med mig själv menar jag att jag i mitt eget huvud grubblar över vad jag tror Herman vill göra, vad jag vill göra och vad jag tror att jag orkar göra. Och sen försöker jag på egen hand komma på en lösning som jag tror Herman skulle gilla och som jag tror att jag skulle klara av. Jag vill inte belasta honom och jag känner att det är jag som är problemet och den som inte orkar eller klarar av att följa planen och att det därför är mitt ansvar att hitta en lösning som funkar för oss båda. Mest handlar det nog om känslor av skuld och skam och blir ett sätt att för mig själv försvara att jag är den som krånglar.

Men problemet blir ju, som så många gånger tidigare att jag som redan har lite energi, stressar upp mig mer, bygger upp mer frustration och ångest och oftast kompromissar på ett sätt som trots en revidering enligt ursprungsplanen ändå innebär en lösning som i slutändan kostar för mycket för mig och som jag egentligen inte klarar av. Men jag måste helt enkelt hitta någon mellanväg för att kunna acceptera att jag varit krånglig igen.

Just det här mönstret där jag kompromissar med mig själv är något som Herman verkligen ogillar. Han tycker det känns jobbigt och han upplever det som orättvist eftersom han tolkar det som att jag antar att han skulle vara ovillig att kompromissa. Herman har också utryckt att han i ett sådant läge blir osäker på om jag faktiskt vill göra det jag föreslår eller om det jag föreslår är vad jag tror att han vill göra. Och så vet han ju att det bara kostar mig mer energi helt i onödan och att det oftast slutar med att jag kraschar och att det inte blir något alls utav planerna.

Trots att vi hamnat i den konflikten flera gånger, trots att jag vet hur den slutar blir det alltid som att jag har glömt varje gång jag finner mig själv i en liknande situation. Jag kompromissar med mig själv för att vara snäll och schysst mot Herman, men som då får motsatt effekt. Och då blir det bara missförstånd och frustration i stället.

Men det blev extra jobbigt den här gången eftersom traditioner är något som är viktigt för mig. Dessutom tycker i alla fall jag att det finns en större social förväntan kring högtider som midsommar och julafton. Det är liksom underförstått att då ska man fira och umgås med sina nära och kära.

Som tur var insåg inte bara jag utan även Herman och mina föräldrar att det trots allt skulle bli lite för mycket och bli lite för jobbigt för mig att delta på det traditionsenliga firandet. Det gjorde det lite lättare för mig att acceptera och förhålla mig till att jag helt enkelt inte orkade vara social just den här dagen. Och med hjälp av Hermans kloka och logiska resonemang kunde jag i alla fall nästan övertala mig själv att det faktiskt var som vilken dag som helst och att jag många gånger tidigare sagt nej och avstått sociala sammanhang utan dåligt samvete, skuldkänslor eller att känna mig deppig.

Är det bara jag som känner att det just runt högtider är mer sociala förväntningar på vad man bör göra för att det ska vara en ”bra midsommar”? Att det ska vara på ett traditionsenligt sätt. Det kanske bara är jag, men jag känner i alla fall så och det känns synd att högtider ska behöva präglas av förväntningar och få en att känna stress över att leva upp till dem förväntningarna. Däremot har jag alltid gillat traditioner ända sedan jag var liten och tyckt det varit viktigt att få fira högtider med min familj och mina vänner. Men jag vill ju inte att det ska bli ett stressmoment som kostar mer en vad det faktiskt ger. Är det när man blir vuxen som man börjar känna av dem sociala förväntningarna och stressen mer?

Oavsett vad fick vi en jättemysig midsommar, inte alls traditionsenlig, men med fint väder och i skärgården så jag är nöjd ändå. Vi ställde in i sista stund och valde att i stället göra en egen utflykt. Dem tre musketörerna, alltså jag, Herman och Cash, tog en Waxholms båt till Brottö och gick båtluffarleden över Ingemarsö, Kolgårdsön och till Finnhamn där vi sov i ett vindskydd. Det var så mysigt! Till middag blev det stekt korv på gasolkök med bröd, helt perfekt midsommarmat om du frågar mig och Cash som lyckades sno åt sig en korv han med😊

Jag vet egentligen inte riktigt var jag ville komma med allt det här, mer en att det kan bli en jättebra midsommar även utan fest, sill, krans och smågrodorna. Inte för att det är något dåligt att fira traditionsenligt, tvärtom, jag älskar traditioner jag med. Men jag ska försöka att inte styras lika mycket av sociala förväntningar i framtiden och jag ska försöka påminna mig själv om att inte stressa upp mig i onödan inför högtider. Det kostar bara massa onödig energi. Jag vet inte om någon känner igen sig i detta, men om ni gör det, vill jag bara påminna er om det samma. Ledighet och högtider är helt enkelt till för att göra det vi vill och mår bra av, punkt. Det måste inte vara på ett visst sätt, det kan ändå bli en jättebra dag.

Med det sagt så hoppas jag att det fina vädret håller i sig resten av sommaren och att det kommer massa fler chanser att umgås med familj och vänner och fira ledighet och sommar😊

Nu längtar jag galet mycket efter semester!

Ta hand om er och jag hoppas vi hörs snart igen! ❤

Veckoblogg v.25:Planera semester efter en utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Jag tänkte att vi fortsätter med ännu en veckoblogg. Jag hoppas ni tycker det är kul att få lite uppdateringar från vardagen just nu!

Eftersom förra veckan blev väldigt tuff, gick jag in i den här veckan med inställningen att jag behövde återhämta mig och skapa så bra förutsättningar för mig själv som jag bara kunde.  Strategin var därför att jobba tre dagar hemifrån och två dagar på kontoret samt anpassa arbetsuppgifterna så att jag kunde fokusera på det allra viktigaste. Det visade sig vara väldigt nödvändigt för att ens ta sig igenom veckan. Det är väldigt frustrerande hur tufft det är att gå upp i tid. Framför allt efter 6 timmar på kontoret känner jag mig helt dränerad och tom i huvudet. Men jag vet ju att det kommer ta tid och att det måste få ta den tid det tar.

Att jag blir så himla trött efter mina arbetsdagar, bidrar till min oro för allt kul jag har planerat framöver. Som jag har pratat om i dem tidigare veckobloggarna, har jag så galet mycket att se fram emot under sommaren! Att äntligen ha ork att göra något mer än att bara överleva och att kunna njuta av varma sommardagar med familj och vänner är allt jag ser fram emot just nu. Men det är inte helt utan ängslan och oro som semestern nu kommer närmare för varje dag.

Rädslan för att hamna där jag var för ungefär ett år sedan är ständigt närvarande. Trots att jag mår mycket bättre och att det gått bättre både på jobbet och hemma känner jag hur jag hela tiden ligger på den magiska gränsen. Tankar som: jag vill ju så gärna, det vore så kul, det går säkert, får mig ständigt att göra lite mer än vad jag egentligen orkar. Det är så lätt att jag trillar tillbaka i mönstret av dalar och toppar av energinivåer och aktivitetsnivåer. Det går nästan inte att låta bli att använda upp all energi på en gång så fort jag känner att den finns där, för att sedan ha tomma nivåer eller till och med ett negativt saldo på energikontot.

Det här gör det ganska läskigt att planera semestern. Då blir den där omöjliga balansen otroligt svår att få grepp om. Jag har ingen aning om hur jag ska tänka, hur jag ska resonera och hur jag ska göra för att skapa så bra förutsättningar som möjligt. För mig har alltid semester eller ledighet betytt äventyr, sporta, resa, utmaningar och framför allt få ut så mycket av tiden det bara går. Planeringen har oftast varit optimistisk med ingen som helst hänsyn till saker runt omkring som faktiskt potentiellt kan påverka förutsättningarna. Det har ofta inneburit resor, sova i bilen eller tälta, massa olika sporter och fysisk aktivitet. Men framför allt har jag nog aldrig kommit hem riktigt utvilad från en semester, snarare helt slut. Jag litar därför inte riktigt på mig själv när det kommer till planering, i alla fall inte just nu. Jag vet att när jag planerar blir det alltid maxat och extra allt. Det älskar jag ju egentligen och jag saknar så otroligt mycket att kunna ha den inställningen och att kunna leva på det sättet, men samtidigt vet jag ju att det är en omöjlighet just nu. Så hur ska man egentligen tänka?

Jag är medveten om att jag är lite knäpp, jag har fortfarande extremt svårt att sitta still och blir både tokig och nedstämd av dötid och känslan av att vara uttråkad. Så att inte göra någonting alls skulle inte heller sluta bra.

Med det här i åtanke har jag och Herman resonerat fram och tillbaka i några veckor. Vi båda har verkligen längtat efter att åka utomlands så det var vi ganska överens om, att ifall läget med pandemin tillät, var det något vi ville prioritera. Men bara tanken på att packa, resa, röra sig på flygplatsmiljöer och allt det där som resandet oundvikligt för med sig ger mig ett stresspåslag bara att tänka på. Skulle jag ens klara av det? Och skulle det vara värt det? Vad skulle hända om något blev tokigt? Om jag skulle få en panikångestattack på resande fot? Eller om jag skulle vara helt dränerad och inte lämna sängen under hela vistelsen? Så mycket skrämmande frågor men inga svar.

Efter mycket grubblande, ångest och resonerande kom vi ändå fram till att vi faktiskt ville åka, och vi ser jättemycket fram emot semester i Kroatien. Jag hoppas verkligen att allt ska gå bra! Men vi har faktiskt valt att inte flyga. I stället kommer vi ta egen bil ner. Planen är att köra till Trelleborg och sen ta färjan över till Tyskland. Därifrån vidare till Prag där vi kommer stanna 2 nätter för att dela upp resan lite och sen vidare till Kroatien. Om det är smart att ta bil i stället för att flyga återstår att se. Men det känns ändå som en trygghet att åka med egen bil och ha en bas att utgå från när det kommer till packning. Dessutom känns det som att dagarna blir lite mer flexibla och att vi kan anpassa dagarna efter dagsform mer. Vi har bokat alla boenden med airbnb med avbokningsskydd och som dessutom är ombokningsbara upp till en dag eller några dagar före ankomstdatum.

Det blir så klart mycket körning men vi har ändå försökt dela upp restiden på flera dagar för att det ska bli mer hanterligt för oss båda. Jag har haft väldigt svårt att köra bil överhuvudtaget under i stort sett hela året som sjuk och sjukskriven. Känslan av att inte hänga med i trafiken och det svåra i att hela tiden processa ständiga intryck och ständigt behöva ta snabba beslut var i stort sett omöjligt för min utmattade hjärna. När jag väl började köra lite igen, efter i stort sett ett års uppehåll, kändes det nästan som att övningsköra igen. Jag kände mig osäker och orolig. Dessutom blev jag skrämd och rädd för minsta lilla. Det kostade väldigt mycket energi att köra enbart kortare sträckor. Men efter en period av anpassning känner jag mig nu ganska trygg i mitt bilkörande och kör regelbundet igen. Men såklart är jag orolig för att det ska bli ett problem på resan då vi kommer behöva köra betydligt längre sträckor än de jag är van vid till vardags.

Vi har även sätt till att vi ha stora marginaler i vår beräkning av restid och av totala tiden på semestern. Det känns ändå som en trygghet att veta att det är okej ifall vi behöver korta ner våra kördagar för att orka med resan. Dessutom blir det nog första gången jag reser helt utan cykel eller annan sportutrustning vilket faktiskt känns väldigt skönt. Det blir betydligt lättare packning i alla fall. Det blir första resan på länge där huvudfokus är att bara vara, göra mer spontana utflykter och annars bara ha det härligt och njuta av sol och bad. Det får mig ändå att tro att det ska gå bra.

Men trots att jag tror att vi har tänkt igenom resan ordentligt och försök skapa så bra förutsättningar vi kan är det ju ändå svårt att veta om det faktiskt kommer funka. Att det skulle ta så här lång tid och att jag fortfarande inte kan lita på min egen förmåga känns otroligt frustrerande och får mig och undra hur länge det faktiskt kommer ta innan jag på riktigt kan känna mig helt trygg i mig själv igen. Trots att jag idag känner mig betydligt mycket bättre lever jag ständigt begränsad av min energi och kan aldrig riktigt veta hur mycket jag faktiskt kommer orka imorgon eller nästa helg. Jag är fortfarande väldigt styrd av dagsform.

Senaste tiden har jag reflekterat väldigt mycket över detta. Känslan av att må mycket bättre och känna sig förhållandevis frisk, samtidigt som jag fortfarande känner mig begränsad och många dagar frustrerad över min nuvarande situation. Jag lever så otroligt annorlunda nu jämfört med hur jag levde för några år sedan. Varje gång jag tänker på ”gamla Emelie” och mitt gamla liv, lämnar det en viss längtan och saknad efter hur jag kunde leva då med en viss eftersmak. Men samtidigt vet jag att jag förmodligen aldrig kommer klara av att leva på det sättet igen och att det inte på något sätt är en bra måttstock för ett hållbart liv. Därför är inte bara dumt att jämför mitt mående och min ork idag med den ork jag hade för några år sedan. I det perspektivet blir det också helt orealistiskt att jämföra årets semesterplaner och dem kommande årens semesterplaner med semestrarna jag hade under den tiden jag var som mest aktiv. Det kan vara svårt att acceptera, men ett ont måste jag behöver förhålla mig till. Och vem vet, det här nya sättet att semestra på kanske är bättre. Det vet jag ju inte förens jag faktiskt provat. Hur som helst, ser jag otroligt mycket fram emot sommaren och är säker på att hur det en blir kommer det bli bra😊

Jag vill passa på att tacka alla er som tar er tid att läsa bloggen och följa min resa tillbaka. Nästa vecka är min tanke att påbörja nästa tema-serie med ett introavsnitt. Jag hoppas att även den andra temaserien blir intressant att följa.

Ta hand om er! ❤

V.23 En tuff vecka med frustration och ångest

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Oj vilken intensiv vecka det här blev! Som jag nämnde i förra veckans veckoblogg, gick jag upp i tid på jobbet under förra veckan, och jobbar nu 6 timmar om dagen. Det märktes tyvärr tydligt när jag gick in i den här veckan trots att det var en kortvecka med nationaldagsledigt i måndags. Under tisdagen jobbade jag på kontoret, vi hade bland annat ett projektchefsmöte med alla tjänstemän på kontoret. Mötet blev en sittning på ca 1,5 timme och hjärnan var som mos redan halvvägs igenom. Jag var också ganska nervös då jag hade planerat för en internföreläsning i stresshantering efter mötet som jag skulle hålla för mina kollegor. Föreläsningen gick trots allt ganska bra och det var kul att se hur engagerade kollegorna blev och hur mycket respons jag fick efter åt.  Men efter jobbet blev det soffläge resten av dagen.

Före jag blev sjukskriven för min utmattning påbörjade jag en utbildning för att bli certifierad att leda och övervaka betongarbeten utförda i kompetensklass 2. Jag slutförde majoriteten av utbildningen hösten 2021, men hann inte med det sista momentet innan jag gick in i väggen och blev långtidssjukskriven. Nu när jag att jobbar deltid igen och känner att jag mår bättre valde jag att ta upp utbildningen igen och slutföra det sista momentet för att bli certifierad. Det som återstod var en laboration och ett studiebesök på en betongfabrik.

Och det var i onsdags som jag hade bokat in och genomförde den här laborationen på en betongfabrik. Bara att köra igenom stan i rusningstrafik gjorde mig snurrig. När jag sedan kom fram och behövde koppla på delen av hjärnan som lyssnar, tar till sig ny information, bearbetar den nya informationen och ställer frågor var svårt. Bara en sådan sak som att vara social och prata med nya människor kan ta massor av energi. Det är även extremt mycket ljud och intryck att förhålla sig till på en fabrik vilket en utmattad hjärna har extremt svårt att hantera.

Att befinna sig i en sådan situation, där man förväntas vara professionell då man är där i rollen som ingenjör, är det extremt svårt att acceptera sina egna begränsningar och svagheter. Att stå upp för sig själv och säga: förlåt jag hängde inte riktigt med, kan du ta om det där du just sa, eller: jag skulle behöva en kort paus innan vi fortsätter, känns i stort sett omöjligt. I stället biter man ihop, försöker skärpa till sig och säger inget alls. Så gör jag i alla fall.

Jag vet såklart att det handlar om mina egna förväntningar på mig själv och inte nödvändigtvis om vad min omgivning förväntar sig av mig. Trots det, kan jag inte komma ifrån det faktum att jag i många sammanhang känner att jag måste visa både för mig själv och min omgivning att jag är kompetent nog och att jag är en duktig entreprenadingenjör inom byggbranschen som jobbar med betongarbeten. En yrkesroll som det inte tillhör normen att vara en ung tjej. Jag blir nästan arg på mig själv när jag inser att jag påverkas så mycket av det. Men en av mina osäkerheter i min roll på jobbet är att jag ser väldigt ung ut och att jag är tjej. Den osäkerheten gör det extra viktigt för mig att vara extra skärpt och visa mig kunnig gentemot min omgivning. Det gör det svårt för mig att acceptera och visa att jag faktiskt kämpar med en utmattad hjärna.

 Jag vill bara förtydliga att det inte alltid är min omgivning som får mig att känna så, det vore orättvist att påstå det. Det handlar mer om min osäkerhet och hur jag kan fastna i känslan av imposter syndrome i jobbsammanhang. Jag fastnar ofta i den känslan när jag känner att jag sticker ut eller skiljer mig från andra jag möter i branschen. Men jag har hamnat i situationer tidigare där jag blivit bemött på ett sätt där jag känner att jag måste hävda mig för att bli accepterad och respekterad av dem jag arbetat med. Och sådant sitter i och kan göra mig osäker i fler sammanhang trots att den omgivning jag befinner mig i då, i inte ger mig anledning att känna så.

Nog om jämställdhet i byggbranschen, det jag ville komma till var att jag efter den här dagen på betongfabriken kom hem på bristningsgränsen. Jag var helt enkelt slutkörd på alla plan. Tanken var att jag skulle ta fram datorn och fortsätta jobba lite hemifrån, men det kanske inte var jätteoväntat att jag inte klarade av det. Jag kände mig helt enkelt tom och förbrukad, hjärnan hade gjort sitt.

Senare på eftermiddagen fick jag en elak ångestattack som fick mig att gå vilse i min egen frustration, uppgivenhet, rädsla, skuld och skam. Allt kändes skit. Kroppen svarade inte, hjärnan hade checkat ut. Och jag kände mig ledsen och arg. Arg på mig själv, arg på situationen, arg på sjukdomen. Intensiteten på mina utmattningssymtom skruvades upp rejält vilket skrämde skiten ur mig. Jag blev livrädd för att hamna där igen, i det där tunga mörka som jag var i för ungefär ett år sedan när jag mådde som sämst. Kroppens alla varningssystem larmade på högsta volym och jag kunde inte tänka på något annat eller göra något annat än att gråta hysteriskt. Som tur var fanns Herman där. Först med tröst och kärlek och sen med logiska argument och tankar som fick mig tillbaka till verkligheten. Det var bara ett bakslag, ett väntat sådant eftersom jag ökat min arbetsmängd. Kom jag inte ihåg hur det blev när jag började jobba och när jag ökade till 50%? Till slut lyckades jag i alla fall somna.

Resten av veckan gick jag på tom tank. Jag försökte hanka mig fram så gott jag kunde. Jag fick så otroligt dåligt samvete över min överdrivna och extrema reaktion kvällen innan och jag bad om ursäkt flera gånger för mitt eget beteende.

Jag jobbade hemifrån både torsdag och fredag. Men det är svårt när hjärnan inte vill sammabeta och otroligt frustrerande att jobba med en trögtänkt och ofokuserad motor. Men men, jag kan inte göra mer än mitt bästa. På torsdagskvällen kom en ny, och ännu mer intensiv ångestattack. Jag hatar verkligen att känna mig så uppgiven och likgiltig som jag kände mig då. När allt man har sett fram emot och längtat till, helt plötsligt känns överväldigande, omöjligt och meningslöst. Inget känns längre kul. Där och då ville jag bara gömma mig under sängen, det var det enda som kändes hanterbart och möjligt. Även den här kvällen låg jag och grät i Hermans famn, lyssnade på hans logiska och kloka tankar.

Jag hoppas inte det här inlägget gör er deppiga eller nedstämda, det är verkligen inte meningen. Jag vill inte heller fiska medlidande. Jag vill bara vara helt öppen och ärlig hur det kan vara när man återhämtar sig från en utmattning. Det är hela tiden dalar och toppar, det kommer hela tiden hinder på vägen. Jag gick in i väggen för ca 16 månader sedan, jag har kommit långt i min återhämtning. Vissa dagar inbillar jag mig till och med att jag börjar bli frisk. Men trots det kämpar jag fortfarande och har ibland riktigt tuffa dagar. Jag hade under den här veckan ett jobbigt bakslag, men det betyder inte att jag är tillbaka på ruta ett eller att jag blivit jättesjuk igen. Det betyder bara att jag måste tänka om lite, påminna mig själv om vad jag lärt mig under min återhämtning och komma tillbaka med ny kraft. Trots det är det självklart sjukt frustrerande och jobbigt på alla sätt. Jag vill såklart bara bli frisk, jag är såklart sjukt trött på min sjukdom. Särskilt då jag haft en bättre period, där jag varit och nosat på ett mer normalt liv, känns det såklart extra jobbigt med ett tungt bakslag. Jag måste bara acceptera och förhålla mig till min utmattning.

Något som verkligen ger mig energi är att vara ute i naturen med den här energiska killen🌳🌻🌞

Nu ska jag slicka mina sår, ladda upp med ny energi, och förhoppningsvis komma tillbaka lite klokare. Det är skitsvårt men jag kommer fortsätta kämpa för att hitta balans och bli frisk.

Jag hoppas ni alla får en bra helg där ni passar på att återhämta er efter arbetsveckan och ser till att ladda upp batterierna för allt kul ni har planerat framöver. Glöm inte hur viktigt det är med återhämtning för att hålla i längden!

Ta hand om er! ❤

Den akuta fasen del 1

Hej igen!

Som jag beskrivit i tidigare inlägg är det vanligt för många som hamnar i en utmattning att problemen kommer stegvis och med tiden och blir värre och värre. Men för många är det en tydlig tidpunkt eller händelse där symtomen förvärras kraftigt. Det beskrivs ofta som en krasch eller att man går in i väggen. Så var det för mig.

Det var en sen söndagskväll. Vi hade under helgen målat om och tapetserat i vår lägenhet och höll på att röja undan efter helgens arbete. Det sista vi skulle göra innan det var dags att gå och lägga oss var att gå ner med diverse materiel till vårt källarförråd. När vi kom tillbaka upp till lägenheten var jag först in genom dörren Herman kom efter. Han drog igen dörren bakom sig samtidigt som jag satte mig på huk för att ta av mig skorna. Klockan som vi precis hade satt upp på väggen ovanför dörren lossnade av smällen och lyckades träffa mig i huvudet. Här bör tilläggas att det inte var genialiskt att sätta upp en väggklocka med dubbelhäftande tejp, men så hade det i alla fall gått till. Herman tyckte nog att det hela var ganska komiskt innan han insåg vilken skada den till synes ofarliga klockan hade orsakat på mitt huvud. Jag blev yr, illamående, fick fruktansvärt ont i huvudet men blev aldrig medvetslös. Min första tanke var att jag hade fått en hjärnskakning trots det orimliga att det bara var en liten klocka som orsakat skadan. Men om man som jag har haft 5 tidigare hjärnskakningar, varav 4 under ganska tät följd, var det svårt att inte se likheterna med dem symtom jag upplevt då. Dessutom visste jag hur känslig jag hade blivit för smällar mot huvudet, minsta lilla som att råka slå i en lampa eller skåplucka kunde ge mig huvudvärk i dagar.

Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket mer av den kvällen. Men morgonen efter kom jag bokstavligen inte upp ur sängen. Det var en tidig måndagsmorgon (runt kl. 5) och jag skulle in till kontoret som vanligt. Jag tror knappt att jag vare sig hörde eller reagerade på alarmet. Allt var som i en luddig dvala och kroppen kändes som bly. I efterhand har Herman berättat att det var först vid det här tillfället som han faktiskt började bli orolig över klockincidenten kvällen innan. Han lyckades inte få kontakt med mig och jag pratade osammanhängande. Till slut bestämde han att jag inte kunde åka in till kontoret den dagen, han stängde av alarmet och lät mig sova vidare. Det här var väldigt olikt mig då jag i normala fall alltid vaknar direkt och flyger upp på första signalen.

Till slut var jag tillräckligt vaken för att ta mig upp ur sängen. Jag försökte logga in på jobbets nätverk med stor möda, fick anstränga mig maximalt för att ens komma ihåg hur inloggningen skulle göras och vilket lösenord jag hade. När jag till slut kom in i mejlen kom en extrem trötthethet och fruktansvärd huvudvärk. Det var olidligt att läsa i skärmens skarpa ljus. Jag gav upp och la mig på soffan, fortfarande i morgonrock och utan vare sig kaffe eller frukost i systemet. Jag föll snabbt tillbaka i samma dvala och sov förmodligen större delen av den dagen. Även dem följande dagarna under dem första veckorna flöt på i samma dvala. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av den första tiden. Jag hade ett oändligt sömnbehov och var extremt känslig mot skärmar, ljud och ljus. Jag ville helst ligga i sängen med släckta lampor i tystnad. Efter någon dag lyckades jag sjukanmäla mig från jobbet och berättade för mina kollegor att jag hade slagit i huvudet och förmodligen att fått en lättare hjärnskakning. Jag bedömde att jag behövde några dagars hjärnvila för att kunna återhämta mig ordentligt innan jag kunde komma tillbaka till jobbet. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga berätta att hjärnskakningen orsakats av en klocka.

Men dagarna blev till slut 2 veckor utan någon som helst förbättring och nu behövde jag ett läkarintyg för att fortsatt kunna sjukskriva mig från arbetet. Jag kontaktade vården via min sjukvårdsförsäkring och fick snabbt tid hos en privat neurolog. Inte helt oväntat diagnostiserade neurologen mig med en kraftig hjärnskakning och 2 veckors heltidssjukskrivning med ordinerad hjärnvila. Han verkade ganska bekymrad över mina kraftiga symtom efter en så pass liten påverkan på hjärnan och min historik med flera hjärnskakningar. Därför skickade han en remiss till hjärnröntgen. Han sa att han ville utesluta en blödning eller andra hjärnskador. Hjärnröntgen visade som tur var inget avvikande men trots det hade symtomen inte försvunnit och det hade nu gått ca 4 veckor från klockincidenten. Utöver mina tidigare symtom hade jag även fått fler symtom som inte passade in i mönstret av en hjärnskakning. Jag började få ångestattacker, katastroftankar/allmän oro och känslor av hopplöshet och uppgivenhet. Jag blev överväldigad av minsta lilla och klarade inte av några som helst intryck. Jag kunde få ångestattacker då jag grät i timmar utan någon större anledning. Neurologen var väldigt frågande till mina nya symtom och förlängde min sjukskrivning. I sjukintyget stod det att jag genomgick en ”depressiv episod”. Neurologen började ställa fler frågor kring min livsstil och arbetssituation men jag varken förstod eller orkade ta in varför frågorna var aktuella. Till slut skickade han en remiss till en specialistläkare med stressinriktning. Det var först när jag fick träffa henne, ca 6 veckor efter kraschen, som jag för första gången förstod att jag kanske inte alls hade fått en hjärnskakning och att mina symptom kanske berodde på något annat.

Jag väljer att pausa här. Fortsättning följer i del 2.