Att vara social efter en utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Nu känns det verkligen som hösten är här och som att väderomslaget gick fort. Jag tycker dock det känns ganska mysigt och ser fram emot fina höstdagar ute i skogen och mysiga hemmakvällar.

I dagens inlägg kommer jag prata lite mer om relationer men med fokus på kompisar. Nu är det några inlägg kvar i temaserien vägen ur utmattning som kommer att handla om medveten närvaro, sömn, perfektionism och tankar och känslor. Jag hoppas att ni även vill vara med och följa dessa här på bloggen. Om ni missat några av dem tidigare inläggen som handlat om: aktivitetsbalans, vardagssysslor, rutiner, planering och listor, träning efter en utmattning och hur en utmattning påverkar ens relationer, finns alla på bloggsidan under kategorin vägen ur utmattning.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Sociala sammanhang och att umgås med människor var många gånger svårt och kostade väldigt mycket energi när jag mådde som sämst, det kan kännas svårt fortfarande trots att jag kommit långt i min återhämtning. Då förstod jag nog inte, varför jag upplevde det som en näst intill omöjlig aktivitet att träffa kompisar. Jag har alltid sätt mig själv som en väldigt social person och kompisar har alltid varit en viktig del i mitt liv. Men nu blev det jättesvårt. Jag skämdes verkligen över att jag inte orkade vara närvarande i mina vänners liv, jag orkade inte träffa dem, jag orkade inte prata med dem på telefon, jag orkade inte ens smsa eller hålla kontakt via sociala medier. Jag hade i stället ett stort behov av att vara i min lilla bubbla hemma i lägenheten med Herman med så lite intryck från omvärlden som det bara gick. Jag är så ledsen och vill verkligen be om ursäkt till alla mina kompisar som läser detta, be om ursäkt för att jag bara försvann och be om ursäkt för att jag varit frånvarande under en lång period. Samtidigt vet jag att jag inte har något att be om ursäkt för, jag vet att mina vänner förstår eller i alla fall inte lägger någon skuld på mig för att jag behövt isolera mig när jag blev sjuk. Men jag vill att ni ska veta att jag saknar er, jag tänker på er och jag hoppas att ni vill ta upp kontakten igen när jag känner mig redo.

Nu blev det en tung start på det här inlägget vilket inte var meningen men samtidigt en viktig del i det jag vill säga med inlägget. Det var så mycket med att vara social som var jobbigt för mig. Dels var det svårt med alla intryck man utsätts för i ett socialt sammanhang, dels att behöva koncentrera sig till max för att lyssna på en konversation, bearbeta och förstå det som sagts och sen leverera ett lämpligt svar för att hålla liv i samtalet. Jag kunde bli helt slut, så trött jag tidigare blivit efter en cykeltävling eller ett tufft träningspass, efter ett kortare samtal.

Men även förberedelserna inför en träff, fest eller fika med en vän kunde var minst lika jobbiga. Först oron över en bokad tid som kunde skapa galet mycket stress i min sjukskrivna vardag. Jag kunde aldrig lita på att jag om några dagar, alltså vid den bokade tiden, skulle må tillräckligt bra för att orka ens gå upp ur sängen eller lämna lägenheten. Den ovissheten slukade all min energi och tog mer än så dagarna innan en bokad tid. Jag var så fruktansvärt påverkad av tiden. Jag ville verkligen inte ställa in och återigen skicka ett sms med texten, jag mår inte bra kan vi ses någon annan dag. Men det var som om jag undermedvetet visste att det varje gång skulle bli så.

På samma sätt ville jag verkligen inte missa högtider. Fester, födelsedagskalas, jul och påsk är alla sådana tillfällen där man träffar många av sina nära och kära och tar tid för att umgås och fira. Även det stressade mig mycket eftersom jag så gärna ville vara med, men orkade nästan aldrig. Jag blev alltid så arg och besviken på mig själv när jag återigen fick ställa in eller tacka nej till något jag verkligen sett fram emot.

Men trots att det kostade mycket av min energi och gjorde att jag behövde mycket återhämtning både före och efter var det ändå väldigt viktigt för mig att umgås med vänner och familj. Jag blev nedstämd och deppig när jag var som mest isolerad. Därför försökte jag och Herman hitta olika strategier som skulle underlätta för mig och skapa bättre förutsättningar för att faktiskt orka vara med och träffa familj och vänner, i alla fall ibland.

Ett sådant knep var att inte boka in en tid långt i förväg. Ibland var inte det så praktiskt för andra men det gjorde det mycket lättare för mig när jag var tydlig mot andra vad som funkade och vad som inte funkade. När jag var tydlig med att min dagsform varierade mycket och att jag vissa dagar inte skulle orka ses var det lättare för mig att inte stressa upp mig så mycket över att jag var tvungen att ha en bra dagsform just den dagen då vi planerat att ses. På så sätt fick jag inte lika mycket skuldkänslor om jag råkade ha en dålig dag och behövde ställa in.

En annan sak var att planera och förbereda för att se till att jag var utvilad och hade energi nog att orka vara social en kortare stund. Det gjorde jag genom att se till att det fanns tid och utrymme för vila dagarna före och efter en social tillställning. Jag fick helt enkelt vila mig i form och sedan återhämta mig i form. Då blev det lite lättare att hantera den dipp eller det bakslag som kom efter en social urladdning. Då kändes det som att jag valde när jag ville vara social och sedan prioriterade min energi före och efter för att vara säker på att jag hade bra förutsättningar att orka det jag hade valt. Mitt energivalutasystem och mina regler blev ett bra hjälpmedel för att hantera min sociala planering. Jag satte upp regler för mig själv som till en början var max ett socialt sammanhang i veckan och sedan aldrig två sociala dagar i rad. Dem här reglerna gjorde att jag ibland orkade vara med. Genom att sätta en energikostnad på att vara social i mitt energivalutasystem kunde jag även förutse i förväg hur länge jag skulle klara av att vara social utan en totalkrasch näst följande dag. Priset sattes per timme och då kunde jag i förväg bestämma en tidsbegränsning för mig själv, till exempel jag orkar vara med på den här födelsedagsfikan 2 timmar, sen måste jag hem och vila. Ibland kan det dock vara svårt att hålla sig till ursprungsplanen när man har så himla kul och trevligt i stunden men då kan det vara bra att berätta för vännerna, familjen och kanske din partner om hur länge du kommer att klara av att vara med och be om hjälp att påminna dig när tiden är slut.

Ett annat tips är att ta pauser under en socialsammanställning. Gå undan en stund för dig själv och vila från intryck för att sedan orka gå tillbaka och vara med en stund till. Planera gärna i förväg hur många pauser och hur ofta du ska ta dina pauser. Och berätta även om pauserna för andra som kan hjälpa att påminna dig om du glömmer i stunden.

En annan sak som varit superviktig för mig och som jag alltid har haft med mig så fort jag gjort någonting är mina Bose, mina brusreducerande hörlurar. Dem har varit grymma att ha på sig i stökiga miljöer med mycket ljud eller vid ett middagsbord med flera samtal pågående samtidigt. Lite av bakgrundsljudet tas bort och gör det lättare att fokusera. Det bästa är att jag kan prata med andra trots att jag har hörlurarna på mig och det gör det lättare för mig att vara med trots en stökig miljö med mycket intryck. Jag kanske ser lite lustig ut eller får förvånade blickar men jag har vant mig vid att vara lite av en udda fågel. Så länge hörlurarna hjälper mig så mycket som dem faktiskt gör bryr jag mig faktiskt inte. Hörlurarna åker fortfarande på när jag går på restaurang, på jobbet, födelsedagsfester, på konserter, dansar i en bar och alla andra gånger dem hjälper mig att faktiskt vara med och umgås med andra. Det kändes dock lite oartigt att sitta med hörlurar på min fasters mans konsert i våras. Ett annat tillfälle i somras var jag på kryssning med familjen på mammas sida, en present mormor fick när hon fyllde år i höstas. På kvällen drog mamma och moster ut oss på dansgolvet och då var självklart lurarna på. När vi stod där i cirkel och dansade kom en tjej fram till mig och frågade: vad lyssnar du på? Först blev jag bara förvånad och förstod inte riktigt frågan men sen brast jag ut i skratt. Jag hade inte ens tänkt på att någon kunde tro att jag lyssnade på egen musik där på dansgolvet.😂

Hoppas ni tyckt det varit intressant att höra om mina tips och erfarenheter om hur jag gjorde för att återhämta mig från en utmattning. Om ni missat någon av dem tidigare inläggen ur temaserien vägen ur utmattning finns som sagt alla inlägg på bloggsidan under kategorin vägen ur utmattning. Nästa veckas inlägg kommer att handla om medveten närvaro och mindfulness. Följ gärna bloggsidan på Instagram eller facebook för att inte missa några uppdateringar eller nya inlägg på bloggen.

Ha det så bra, jag hoppas vi hörs snart igen!

Hur en utmattning påverkar ens relationer

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

För er som kommit i gång med jobbvardag och vardagsrutiner hoppas jag att ni ändå kommer ihåg att njuta lite av härliga sommarkvällar och fina helger ett tag till. Det kännas väldigt dubbelt så här på slutet av sommaren där en del av mig ser framemot rutiner, vardag och nystart och en del av mig inte vill lämna sommaren och semesterkänslan så snabbt. Men den här hösten känns faktiskt väldigt bra på många sätt för mig. Jag är tillbaka på jobbet och jobbar heltid igen och det funkar faktiskt ganska bra, jag har mer energi över i vardagen och orkar med att göra mer av saker jag tycker om och mår bra av och framför allt känns det som att restriktionerna och pandemin har lättat något för stunden i alla fall vilket gör att vi äntligen kan umgås lite mer med nära och kära som tidigare. Allt det här gör att jag känner mig riktigt taggad, med ny energi och med hög motivation för den kommande hösten.

Dagens inlägg är en fortsättning på temaserien vägen ur utmattning och kommer handla om hur en utmattning påverkar ens relationer. Varning för ett längre inlägg med det kändes viktigt för mig att få med allt jag ville säga och ville inte heller dela upp inlägget i flera delar. Jag hoppas ni orkar med att läsa hela inlägget och fortfarande tycker innehållet är givande och intressant.

Om ni missat några av dem tidigare inläggen i den här temaserien eller ur den tidigare temaserien utmattningssyndrom finns båda två på bloggsidan under kategorierna vägen ur utmattning och utmattningssyndrom.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

I ett av dem tidigare inläggen i den här temaserien, vardagssysslor, pratade jag om hur en utmattning kan påverka ens relationer och jag berättade lite om hur jobbigt det var med tacksamhetsskuld mot ens partner och hur svårt det är att förhålla sig till att man inte längre orkar att hjälpa till lika mycket hemma och bidra i vardagen. Utöver det var i alla fall jag även i stort behov att få tröst och stöd framför allt ångestfyllda dagar och dagar då jag även utvecklade ångestattacker och panikångestattacker. Då kanske Herman behövde lugna ner mig, hantera en situation där jag svimmade eller helt enkelt bara försöka trösta en hysteriskt gråtande tjej. I perioder då jag mådde som sämst hade jag extremt svårt att vara själv i längre perioder och stort behov av att prata om min ångest och oro. Då fick Herman agera psykolog och vårdare. Dagar då jag skulle ta mig till läkare behövde jag skjuts då jag inte kände mig trygg i att hantera alla intryck trafiken innebar på egenhand. Dagar jag blev extremt trött och orken försvann helt behövde jag hämtning, trots att jag bara promenerat korta sträckor från lägenheten. En trött, glömsk och stressad hjärna kan dessutom behöva hjälp med att komma ihåg viktiga saker, ta mediciner, passa tider, få tillräckligt med återhämtning osv. Så utöver att vara min partner fick Herman även åta sig rollen som psykolog, vårdare, personlig taxichaufför och personlig assistent i perioder. Jag är så otroligt tacksam för att han tog sig tid och energi att alltid finnas där, att lyssna, att trösta, att förstå mig och hjälpa mig att förstå mig själv, alltid redo med något logiskt resonemang och smart lösning och framför allt hjälpa mig att själv förstå och hantera jobbiga situationer.

Samtidigt vet jag att allt det här var minst lika tufft för honom som för mig. Det slet på mig, på honom och på oss som par. Det var minst lika viktigt för honom att få den vila och återhämtning han behövde för att orka med och hålla i längden. Och eftersom det nu krävdes mer av honom så krävdes ju det även mer vila och återhämtning för honom. Utöver allt jag behövde hjälp med och stöttning med blev vi också väldigt isolerade under den här perioden. Dels på grund av den pågående pandemin, dels för att jag inte orkade att göra saker vi gjort tidigare eller att umgås med andra. Dessutom var jag heltidssjukskriven och Hermans studier var på distans på grund av pandemin. Jag tror att han hade behövt en outlet att faktiskt komma ifrån och umgås med andra. Men som omständigheterna såg ut så blev det inte så mycket socialt alls för någon av oss. Det bidrog även till att våren 2021 kändes väldigt, väldigt, väldigt tuff och ansträngande för oss båda.

Jag var rädd för att inte jag skulle orka, rädd för att Herman inte skulle orka, rädd för att han också skulle bli sjuk av alltihopa och rädd för vad som skulle hände om vi aldrig skulle orka ta oss ur det. Jag hatade att vara så beroende av honom, jag hatade att vara sjuk och jag hatade hela situationen.

Här blev vår kommunikation superviktig och något vi verkligen fick jobba med under hela den här perioden. För det blev tjafs och missförstånd, framför allt när båda är trötta och frustrerande och när båda känner sig otillräckliga. Att våga att prata och att våga att prata om jobbiga och svåra saker blir på många sätt en förutsättning för att orka och för att förstå varandra. Våga vara sårbar och ärlig, våga be om hjälp och att våga sätta gränser kan var svårt men många gånger ett ont måste.

Här blev både mina föräldrar och min familj och Hermans föräldrar och Hermans familj viktiga för oss genom hela den här perioden. Dels med avlastning i praktiska saker som hjälp med matlagning dagar det inte orkades med, dels i det känslomässiga. För ingen av oss är odödlig, ingen av oss klarar hur mycket som helst. Alla behöver kunna ta en paus, få vara för sig själv och få en möjlighet till vila och återhämtning.

Under den här perioden innebar det framför allt att Herman behövde komma ifrån och få en paus. Dagar då han inte kunde eller orkade kunde han ringa min mamma och be om hjälp. Och då ställde mina föräldrar alltid upp lika mycket för min skull som för Hermans skull. Jag kunde vara hemma i Vega en dag eller en helg och bli ompysslad som om jag var en liten tjej igen. Det spelade ingen roll om jag bara behövde ligga i soffan och bli tröstad eller om jag orkade vara med och umgås, jag fick allt det stöd jag behövde. Det var också väldigt befriande att umgås med min brorsa, som alltid är väldigt prestigelös och enkel, han lägger verkligen ingen som helst värdering i prestationer, utan har en väldigt chill och avslappnad inställning till livet. Att umgås med honom var alltid bra för min prestationsångest. Och det betydde jättemycket att få den stöttningen från min familj.

Det var även en frizon att kunna umgås med Hermans föräldrar och familj. Och det betydde väldigt mycket att kunna åka bort till deras stuga i Hälsingland där vi tillbringande en stor del av sommaren 2021. När vi var där tror jag att vi båda kände att vi kunde slappna av. Jag är verkligen jättetacksam och glad över relationen med Hermans familj. Vi har kunnat vara öppna och ärliga om hur tufft och kämpigt det har varit, dem har alltid försökt att förstå och stötta oss så gott dem kunnat. Och det var skönt för mig att veta att Herman mådde bra, att han kunde umgås med sin familj och göra saker han tyckte om, då kunde jag lättare slappna av och vila. Det gav även supermycket energi att umgås med Cash som var en liten valp då men som idag blivit en stor kille😊

Om jag skulle försöka sammanfatta våra erfarenheter i några konkreta tips skulle jag säga att det viktigaste är att prata med varandra. Vara ärlig och försöka vara tydlig mot sin partner för att på så sätt försöka förstå varandra så gott det bara går. Och kom ihåg att det kommer uppstå konflikter och frustration men det viktiga är att även då prata med varandra. Våga be om hjälp, sätta gränser och uttrycka behov mot din partner och andra i din omgivning. Men det är självklart lika viktigt att partnern som inte är sjuk kan göra det samma.

Om du har en partner som är utmattad är det ända du kan göra att lyssna, stötta och försöka förstå. Jag behövde hjälp att förstå mig själv, förstå varför jag blivit sjuk och förstå hur jag skulle hantera min situation som sjuk. Men du kan inte vara en psykolog till din partner och du kan inte vara en läkare till din partner. Trots att du vill hjälpa din pojkvän, flickvän, man eller fru på alla sätt du kan så går det inte. Du måste även kunna fokusera på dig själv, din återhämtning och din hälsa. Därför är det viktigt att ibland backa och be andra om hjälp när det blir för mycket. Familj eller vänner kan också hjälpa din partner och hjälpa er med praktiska saker och avlastning i vardagen. Ibland är det bättre att uppmuntra din partner att ta hjälp av vården eller gå till en psykolog när problemen blir för stora för att du ska kunna hantera dem på egenhand.

Och för dig som är utmattad och har dåligt samvete eller kanske även en tacksamhetsskuld mot din partner försök att komma ihåg att din partner väljer att hjälpa och stötta dig för att hen vill och inte för att hen måste. Jag vet hur svårt det är att acceptera och hur jobbigt det kan vara att känna tacksamhetsskuld och att vara i stort behov av stöd och hjälp, kom ihåg att det förhoppningsvis är under en kortare period det är så här. Och i ett jämställt och ömsesidigt förhållande kan det uppstå en annan situation i framtiden där du kan behöva gå in och stötta din partner genom en tuff period. Så har i alla fall jag försökt tänka när känslor av skuld och skam varit jobbiga att hantera. Alla förhållanden har förstås tuffare perioder och det viktiga då är ju att samarbeta och försöka förstå och hjälpa varandra. Något vi har försökt påminna varandra om under den här tiden när konflikter och frustration har varit mer närvarande är att vi faktiskt är på samma lag mot problemet, och inte tvärtom. Konflikter är skitjobbigt och jättesvårt på alla sätt och jag tror både jag och Herman, kanske mest jag, är väldigt konflikträdda och väldigt ogärna ger oss in i tjafs och bråk. Men många gånger kan även det undvikande beteendet och rädslan för konflikter skapa mer missförstånd och bli ett problem i sig. Så våga prata helt enkelt.

Det finns även mycket man kan prata om när det gäller kommunikationsstilar och konflikter men jag tänker att det får bli i ett senare inlägg.

Jag vill även passa på att tacka min familj och vänner som läser det här och som har hjälpt mig och Herman att ta oss igenom det här året. Ni har betytt så mycket för oss båda under hela den här perioden.

Nästa inlägg i temaserien vägen ur utmattning kommer vi spinna vidare på relationstemat men då med mer fokus på vänskapsrelationer och att delta i sociala sammanhang. Hoppas ni även kommer vilja följa det inlägget och dem kommande inläggen i temaserien.

Ta hand om er, jag hoppas vi hörs snart igen!

Sammanfattning- Utmattningsserien

Hejsan, hoppsan hoppas ni mår bra!

Nu är alla inlägg i utmattningsserien uppe på bloggen och jag hoppas att det har varit givande att ta del av mina erfarenheter av utmattningssyndrom. Om du har missat de tre senaste inläggen, så innehåller de praktiska tips för dig som upplever dig stressad eller har hamnat i en utmattning. Inläggen finns under kategorin utmattning på bloggsidan. I dagens inlägg tänkte jag summera mina tankar och lärdomar från den här perioden och vad jag kommer ta med mig fortsatt i livet efter min utmattning.

Nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Att gå igenom en utmattning är skitjobbigt, det går inte att förklara det på något annat sätt. Anledningarna till att man hamnar i en utmattning kan vara många, men det vanligt är att det orsakas av arbetsrelaterad eller känslomässig stress eller kanske ännu vanligare: en kombination av de två.

Jag har funderat mycket på varför jag hamnade i en utmattning. Jag har insett att det är en blandning av arbetsrelaterad stress, skolrelaterad stress, elitidrottsrelaterad stress och känslomässig stress.  Att jag under flera års tid levde ett väldigt aktivt och prestationsinriktat liv, med mycket inre krav och måsten, där jag har varit väldigt styrd av min prestationsångest, har bidragit till min stress. Även känslomässig stress såsom låg självkänsla, ett självförtroende som byggde på mina prestationer, strävan efter att alltid i alla sammanhang vara en ”duktig flicka”, en oförmåga att sätta gränser eller be om hjälp, rädsla för att vara sårbar och mina perfektionistiska beteenden är bidragande orsaker till min utmattning. Jag har även levt under flera år med höga yttre krav och stressfaktorer. Då har min oförmåga att prioritera och dela upp arbetsuppgifter inte gjort det lättare för mig. En annan faktor har varit min osäkerhet och otydlighet kring min på roll på arbetet. Alla ovan nämnda källor till stress har dessutom hela tiden ökat mina skam och skuldkänslor. Ja ni förstår, långvarig stress som leder till utmattning kan vara väldigt komplex och bero på många olika saker.

Min utmattning var på många sätt en livskris eller en identitetskris som gjorde att jag blev tvungen att ta mig igenom den långa och snåriga återhämtningen på mitt eget sätt, jag kunde inte ta några genvägar och det fanns ingen quick fix som plötsligt gjorde mig frisk igen. En stor del av återhämtningen blev att förstå mig själv, förstå varför jag blivit sjuk och sen på nytt lära känna mig själv för att kunna bygga upp ett nytt och mer hållbart liv.

En insikt jag tar med mig är att jag har varit väldigt dålig på att släppa in andra och be om hjälp. Väldigt få människor i min närhet kände till de problemen jag kämpade med, jag var en mästare på att visa upp en positiv och glad sida av mig själv och visade mig ogärna sårbar eller bjöd inte in andra att ta del av mina känslor och tankar.

Min samtalsterapeut på Kognitiva teamet rehab sa något väldigt klokt som jag ska försöka ta med mig framöver. Hon sa att när man delar med sig av sina sårbarheter och ber om hjälp ger man personen man delar med sig till, en gåva. Gåvan att få ta del av det du kämpar med och därmed även bjuda in till en närmare och förhoppningsvis starkare relation. Just det här fick mig att helt att tänka om när det gäller relationer. För mig var det förknippat med både skuld och skam att visa sig svag, sårbar eller otillräcklig. Att vara någon till besvär eller lägga över sina problem på någon annan väckte olust och därför var det lättare att bygga upp en fasad som alltid var positiv och glad och att alltid vara självständig. En del av min återhämtning blev därför att öva på att släppa in andra människor och be om hjälp.

En del i det här arbetet var att öva på att ta plats och säga vad jag tycker och tänker i olika sammanhang. Det är så himla lätt att anpassa sig till situationen, låta någon annan bestämma eller kompromissa med sig själv. Herman började utmana mig att ”våga vara krånglig”, vilket kanske låter lite lustigt men för mig har det blivit ett verktyg för att bli bättre på att stå upp för mig själv. Till en början var det ett verktyg som Herman påminde mig om att använda i olika situationer, till exempel och vi ska ta beslut om kvällens middag och jag säger ”välj du” eller ”spelar ingen roll”. Då drog han det magiska verktyget ”våga vara krånglig” och jag då fick chansen att ändra mig och säga att jag faktiskt var jättesugen på lax. Eller om det var min tur att dammsuga hemma fast jag egentligen var för trött och inte orkade just den dagen. Det här verktyget har hjälpt med små saker i vardagen men det har också blivit lättare att ta med sin tankesättet i andra sammanhang som till exempel på jobbet.

En annan sak jag har jobbat med mycket och även blivit uppmuntrad att jobba med, är att våga vara sårbar. Det som kanske blev det första steget i det arbetet var att vara helt öppen och transparent med mina egna föräldrar. Dem som är några av mina allra närmsta och som jag vill ha en nära och stark relation med, har jag av någon anledning haft väldigt svårt att be om hjälp av. Då menar jag inte hjälp som i att be om skjuts, låna pengar eller fixa praktiska saker. Jag har alltid haft stort stöd av mina föräldrar och har alltid fått den hjälp jag behövt. Vi har en jättebra relation och jag känner mig alltid stöttad av mina föräldrar.

Det jag menar är det där andra, mer diffusa som kan vara väldigt svårt att sätta ord på. I mitt fall har det handlat om flera saker. Att hantera saker såsom känslan av att alltid vara otillräcklig, att behöva lägga ner jättemycket tid och energi för att upprätthålla höga betyg eller andra framgångar och framstå som en duktig flicka och känslan av att känna sig otillräcklig har många gånger varit svår att hantera. Det har även handlat om stressen över att kämpa med att få livet att gå ihop, att känna att det ibland kan vara lite ”knepigt” att passa in socialt eller att känna att man inte har ork eller energi att delta i sociala sammanhang.  Alla dessa osäkerheter kan vara riktiga energitjuvar. Det har varit väldigt lätt för mig att fastna i en ond spiral där stressen över att hela tiden känna att man inte presterar tillräckligt bra eller gör tillräckligt mycket och känslan av ett inre kaos där det finns massa saker man bara måste klara och göra i tid har tagit alldeles för stor plats. För mig har det ibland känts svårt att lista ut hur vuxenlivet fungerar dvs. ”vuxensysslor” som man bara ska kunna såsom att sköta sin ekonomi, ha rent och städat hemma och få vardagen att gå ihop.

Jag vet inte själv vad jag ska kalla allt det här för, det är inte saker som mina föräldrar eller andra i min omgivning hade kunnat ”göra åt mig” men det som skulle ha underlättat för mig hade varit att sätta ord på mina känslor och svårigheter och sedan få känslomässigt stöd och vägledning i att hantera alla dem här sakerna. Jag har insett att jag inte behöver hantera alla saker själv och om jag bara håller allt inom mig själv exploderar jag till slut.

När min samtalsterapeut uppmuntrade mig att prata med mina föräldrar om det här tyckte jag att det var extremt svårt att sätta ord på mina känslor. Till slut skrev jag ner allt och frågade mina föräldrar om dem ville läsa. Att veta att dem visste vad jag gått igenom och vad jag kämpat med under de senaste åren var på många sätt väldigt befriande. Det kändes som att allt det jobbiga plötsligt blev lite lättare och som att vi nu delade på att bära min börda. Det var också väldigt fint att ta del av deras respons och tankar kring mina upplevelser. Jag känner på många sätt att vi kom varandra ännu närmare och det kändes verkligen som dem såg det som en gåva att ta del av min historia.

Vad som också framgick var att mina föräldrar inte förstått vad jag kämpat med och hur tufft det varit för mig. Dem såg ju bara den sidan jag valde att visa, den glada och positiva och framgångsrika tjejen.

Det har varit väldigt otäckt att dela med mig på ett så pass öppet sätt om mina erfarenheter av min utmattning, både genom att prata med andra och att skriva den här bloggen. Oro för vad andra ska tycka, känslan av att vara sårbar och utlämnad och oron för att bli missförstådd har många gånger fått mig att ifrågasätta om jag verkligen vill eller orkar dela med mig på det här sättet. Jag är jättetacksam för all positiv respons jag fått, all kärlek och alla er som har valt att öppna upp sig och dela med sig av sina egna erfarenheter. Att skriva har blivit ett väldigt bra sätt för mig att bearbeta och något jag verkligen tycker om att göra. Förutom det har det varit en väldigt bra utmaning för mig att skriva och prata om jobbiga saker och det är något jag vill fortsätta att utmana mig själv i. Jag vill även hjälpa andra genom att prata om saker jag tyckt varit svårt och kämpat med.

Jag hoppas ni tyckt att det varit intressant att läsa min utmattningsserie. Härnäst tänker jag att vi startar upp ett nytt tema där vi fördjupar oss i vägen ur en utmattning. Här vill jag lyfta lite mer hur man kan förenkla livet som utmattad och vad man kan göra för att må bättre. Dels kommer det handla om hur man kan underlätta för sig själv för att orka vara social efter en utmattning, tankar kring träning efter en utmattning, energibalans och aktivitetsbalans, vardagssysslor, hur en utmattning påverkar ens relationer, gränssättning, konsten att prioritera, göra smarta val och mycket mer. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av lite mer verktyg till er som kämpar med stress eller er som har hamnat i en utmattning. Jag hoppas att ni även vill följa den tema-serien här på bloggen!

Tack för ni följt min utmattningsserie!

Vi ses snart igen, ta hand om er! ❤