Sammanfattning- Utmattningsserien

Hejsan, hoppsan hoppas ni mår bra!

Nu är alla inlägg i utmattningsserien uppe på bloggen och jag hoppas att det har varit givande att ta del av mina erfarenheter av utmattningssyndrom. Om du har missat de tre senaste inläggen, så innehåller de praktiska tips för dig som upplever dig stressad eller har hamnat i en utmattning. Inläggen finns under kategorin utmattning på bloggsidan. I dagens inlägg tänkte jag summera mina tankar och lärdomar från den här perioden och vad jag kommer ta med mig fortsatt i livet efter min utmattning.

Nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Att gå igenom en utmattning är skitjobbigt, det går inte att förklara det på något annat sätt. Anledningarna till att man hamnar i en utmattning kan vara många, men det vanligt är att det orsakas av arbetsrelaterad eller känslomässig stress eller kanske ännu vanligare: en kombination av de två.

Jag har funderat mycket på varför jag hamnade i en utmattning. Jag har insett att det är en blandning av arbetsrelaterad stress, skolrelaterad stress, elitidrottsrelaterad stress och känslomässig stress.  Att jag under flera års tid levde ett väldigt aktivt och prestationsinriktat liv, med mycket inre krav och måsten, där jag har varit väldigt styrd av min prestationsångest, har bidragit till min stress. Även känslomässig stress såsom låg självkänsla, ett självförtroende som byggde på mina prestationer, strävan efter att alltid i alla sammanhang vara en ”duktig flicka”, en oförmåga att sätta gränser eller be om hjälp, rädsla för att vara sårbar och mina perfektionistiska beteenden är bidragande orsaker till min utmattning. Jag har även levt under flera år med höga yttre krav och stressfaktorer. Då har min oförmåga att prioritera och dela upp arbetsuppgifter inte gjort det lättare för mig. En annan faktor har varit min osäkerhet och otydlighet kring min på roll på arbetet. Alla ovan nämnda källor till stress har dessutom hela tiden ökat mina skam och skuldkänslor. Ja ni förstår, långvarig stress som leder till utmattning kan vara väldigt komplex och bero på många olika saker.

Min utmattning var på många sätt en livskris eller en identitetskris som gjorde att jag blev tvungen att ta mig igenom den långa och snåriga återhämtningen på mitt eget sätt, jag kunde inte ta några genvägar och det fanns ingen quick fix som plötsligt gjorde mig frisk igen. En stor del av återhämtningen blev att förstå mig själv, förstå varför jag blivit sjuk och sen på nytt lära känna mig själv för att kunna bygga upp ett nytt och mer hållbart liv.

En insikt jag tar med mig är att jag har varit väldigt dålig på att släppa in andra och be om hjälp. Väldigt få människor i min närhet kände till de problemen jag kämpade med, jag var en mästare på att visa upp en positiv och glad sida av mig själv och visade mig ogärna sårbar eller bjöd inte in andra att ta del av mina känslor och tankar.

Min samtalsterapeut på Kognitiva teamet rehab sa något väldigt klokt som jag ska försöka ta med mig framöver. Hon sa att när man delar med sig av sina sårbarheter och ber om hjälp ger man personen man delar med sig till, en gåva. Gåvan att få ta del av det du kämpar med och därmed även bjuda in till en närmare och förhoppningsvis starkare relation. Just det här fick mig att helt att tänka om när det gäller relationer. För mig var det förknippat med både skuld och skam att visa sig svag, sårbar eller otillräcklig. Att vara någon till besvär eller lägga över sina problem på någon annan väckte olust och därför var det lättare att bygga upp en fasad som alltid var positiv och glad och att alltid vara självständig. En del av min återhämtning blev därför att öva på att släppa in andra människor och be om hjälp.

En del i det här arbetet var att öva på att ta plats och säga vad jag tycker och tänker i olika sammanhang. Det är så himla lätt att anpassa sig till situationen, låta någon annan bestämma eller kompromissa med sig själv. Herman började utmana mig att ”våga vara krånglig”, vilket kanske låter lite lustigt men för mig har det blivit ett verktyg för att bli bättre på att stå upp för mig själv. Till en början var det ett verktyg som Herman påminde mig om att använda i olika situationer, till exempel och vi ska ta beslut om kvällens middag och jag säger ”välj du” eller ”spelar ingen roll”. Då drog han det magiska verktyget ”våga vara krånglig” och jag då fick chansen att ändra mig och säga att jag faktiskt var jättesugen på lax. Eller om det var min tur att dammsuga hemma fast jag egentligen var för trött och inte orkade just den dagen. Det här verktyget har hjälpt med små saker i vardagen men det har också blivit lättare att ta med sin tankesättet i andra sammanhang som till exempel på jobbet.

En annan sak jag har jobbat med mycket och även blivit uppmuntrad att jobba med, är att våga vara sårbar. Det som kanske blev det första steget i det arbetet var att vara helt öppen och transparent med mina egna föräldrar. Dem som är några av mina allra närmsta och som jag vill ha en nära och stark relation med, har jag av någon anledning haft väldigt svårt att be om hjälp av. Då menar jag inte hjälp som i att be om skjuts, låna pengar eller fixa praktiska saker. Jag har alltid haft stort stöd av mina föräldrar och har alltid fått den hjälp jag behövt. Vi har en jättebra relation och jag känner mig alltid stöttad av mina föräldrar.

Det jag menar är det där andra, mer diffusa som kan vara väldigt svårt att sätta ord på. I mitt fall har det handlat om flera saker. Att hantera saker såsom känslan av att alltid vara otillräcklig, att behöva lägga ner jättemycket tid och energi för att upprätthålla höga betyg eller andra framgångar och framstå som en duktig flicka och känslan av att känna sig otillräcklig har många gånger varit svår att hantera. Det har även handlat om stressen över att kämpa med att få livet att gå ihop, att känna att det ibland kan vara lite ”knepigt” att passa in socialt eller att känna att man inte har ork eller energi att delta i sociala sammanhang.  Alla dessa osäkerheter kan vara riktiga energitjuvar. Det har varit väldigt lätt för mig att fastna i en ond spiral där stressen över att hela tiden känna att man inte presterar tillräckligt bra eller gör tillräckligt mycket och känslan av ett inre kaos där det finns massa saker man bara måste klara och göra i tid har tagit alldeles för stor plats. För mig har det ibland känts svårt att lista ut hur vuxenlivet fungerar dvs. ”vuxensysslor” som man bara ska kunna såsom att sköta sin ekonomi, ha rent och städat hemma och få vardagen att gå ihop.

Jag vet inte själv vad jag ska kalla allt det här för, det är inte saker som mina föräldrar eller andra i min omgivning hade kunnat ”göra åt mig” men det som skulle ha underlättat för mig hade varit att sätta ord på mina känslor och svårigheter och sedan få känslomässigt stöd och vägledning i att hantera alla dem här sakerna. Jag har insett att jag inte behöver hantera alla saker själv och om jag bara håller allt inom mig själv exploderar jag till slut.

När min samtalsterapeut uppmuntrade mig att prata med mina föräldrar om det här tyckte jag att det var extremt svårt att sätta ord på mina känslor. Till slut skrev jag ner allt och frågade mina föräldrar om dem ville läsa. Att veta att dem visste vad jag gått igenom och vad jag kämpat med under de senaste åren var på många sätt väldigt befriande. Det kändes som att allt det jobbiga plötsligt blev lite lättare och som att vi nu delade på att bära min börda. Det var också väldigt fint att ta del av deras respons och tankar kring mina upplevelser. Jag känner på många sätt att vi kom varandra ännu närmare och det kändes verkligen som dem såg det som en gåva att ta del av min historia.

Vad som också framgick var att mina föräldrar inte förstått vad jag kämpat med och hur tufft det varit för mig. Dem såg ju bara den sidan jag valde att visa, den glada och positiva och framgångsrika tjejen.

Det har varit väldigt otäckt att dela med mig på ett så pass öppet sätt om mina erfarenheter av min utmattning, både genom att prata med andra och att skriva den här bloggen. Oro för vad andra ska tycka, känslan av att vara sårbar och utlämnad och oron för att bli missförstådd har många gånger fått mig att ifrågasätta om jag verkligen vill eller orkar dela med mig på det här sättet. Jag är jättetacksam för all positiv respons jag fått, all kärlek och alla er som har valt att öppna upp sig och dela med sig av sina egna erfarenheter. Att skriva har blivit ett väldigt bra sätt för mig att bearbeta och något jag verkligen tycker om att göra. Förutom det har det varit en väldigt bra utmaning för mig att skriva och prata om jobbiga saker och det är något jag vill fortsätta att utmana mig själv i. Jag vill även hjälpa andra genom att prata om saker jag tyckt varit svårt och kämpat med.

Jag hoppas ni tyckt att det varit intressant att läsa min utmattningsserie. Härnäst tänker jag att vi startar upp ett nytt tema där vi fördjupar oss i vägen ur en utmattning. Här vill jag lyfta lite mer hur man kan förenkla livet som utmattad och vad man kan göra för att må bättre. Dels kommer det handla om hur man kan underlätta för sig själv för att orka vara social efter en utmattning, tankar kring träning efter en utmattning, energibalans och aktivitetsbalans, vardagssysslor, hur en utmattning påverkar ens relationer, gränssättning, konsten att prioritera, göra smarta val och mycket mer. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av lite mer verktyg till er som kämpar med stress eller er som har hamnat i en utmattning. Jag hoppas att ni även vill följa den tema-serien här på bloggen!

Tack för ni följt min utmattningsserie!

Vi ses snart igen, ta hand om er! ❤

Den akuta fasen del 2

Hej igen, jag valde att dela upp den akuta fasen i två inlägg. I första delen beskrev jag den initiala kraschen. Om du inte läst det inlägget, gör gärna det innan du fortsätter läsa del 2.

Vid det första besöket hos den nya läkaren brast allt och jag grät förmodligen hela besökstiden. Jag var så frustrerad, arg och ledsen på hela situationen och ville bara känna mig som vanligt. Jag ville inte vara den svaga och ömtåliga tjejen som jag hade blivit. Ärligt talat vet jag inte ens om vi faktiskt pratade om något särskilt under dem första besöken. Jag kom dit med några veckors mellanrum, berättade hur dåligt jag mådde och åkte hem med ett förlängt läkarintyg. Men ju mer tiden gick desto mer ångest och oro fick jag och jag började känna mig mer och mer nedstämd utan att egentligen veta varför. Jag drunknade i känslor av skuld, skam och prestationsångest. Inget kändes roligt och självförtroendet var i botten. Jag var tvungen att skärma av och isolera mig för att klara av vardagen. Jag som hela mitt liv varit en tidsoptimist och haft extremt svårt att bedöma tid klarade plötsligt inte av att ens veta vilken tid på dygnet det var. Det stressade upp mig så otroligt mycket att se hur timmarna bara flög i väg utan att jag ens klarat av att ta mig upp ur sängen och äta frukost. Jag kunde få ett kraftigt stress- och ångestpåslag bara av att veta vilken tid klockan visade. Vetskapen fick mig att dra paralleller till vad jag skulle gjort om jag inte var sjuk. Kanske skulle jag haft ett avstämningsmöte på jobbet, tränat på gymmet eller lagat middag. Det triggade så mycket prestationsångest att jag inte längre klarade av att leva ett vanligt liv. Jag som så länge jag kan minnas varit en ”duktig flicka”, flitig student, driven elitidrottare, ambitiös ung kvinna i byggbranschen, utlandsstudent boende i USA och självständig från tidig ålder. Jag hade byggt upp hela min identitet kring mina prestationer. Min självkänsla och mitt självförtroende var helt beroende av att prestera. Det satt liksom ihop, prestationer var allt jag visste, det jag byggt mitt liv på, allt jag kände till. Därför var det otroligt skrämmande att inte längre kunna prestera. Vem var jag då? Hur skulle min omgivning reagera nu? Vad skulle alla tycka? Jag kände mig misslyckad och värdelös och blev mer och mer styrd av min ångest.

Som tur var hade jag min underbara sambo vid min sida under hela den här perioden och han förstod mig många gånger bättre än vad jag själv gjorde. Hade hittade små knep som hjälpte mig genom den tuffa vardagen. Flera veckor hade vi post-it lappar över alla klockor i lägenheten för att jag skulle slippa se tiden. Han körde mig till alla läkarbesök och hjälpte mig att köpa brusreducerande hörlurar och solglasögon med styrka. Han skrev lappar med peppande fraser och påminnelser och satte upp på speglar och dörrar. Han skötte allt det vardagliga hemma med handling och städning. Jag förstår inte hur han orkade. Han fanns alltid där för att trösta när jag grät hysteriskt dag som natt, han kom och la sig med mig på badrumsmattan mitt i natten och höll om mig samtidigt som han pratade lugnande, han satt i sängen och vaggade mig igenom de värsta ångestattackerna. Han drog upp mig i sängen och tvingade mig att göra knäböjningar med honom som stöd för att skingra mina tankar trots att jag protesterade och gjorde motstånd. Men han visste att den enkla grejen, att ställa sig upp och göra något fysiskt faktiskt hjälpte mig och många gånger fick mig att må bättre. När inte ens han orkade eller om han verkligen behövde få klart något skolarbete ringde han till mamma som kom direkt och bytte av honom. Då var det hon som vaggade mig i sängen, lyssnade, försökte förstå, försökte lugna.

Hela våren flöt på som i en dimma där jag pendlade mellan att drabbas av brutala ångestattacker och helt utmattad sova mig igenom dagarna. Vissa dagar kunde jag ligga på soffan och se på tecknade barnfilmer, gärna samma film flera gånger i rad eller åtminstone en film jag sett förut. Mer intryck än så klarade inte hjärnan av. Det var ett mysigt sällskap men gjorde ingenting om jag somnade till eller tappade fokus. Jag fick antidepressiva och sömnmediciner utskrivna. Det var med blandade känslor jag påbörjade den medicineringen. Insättningsperioden var tuff och mina problem förvärrades ytterligare. I slutet av maj upplevde jag min första panikångestattack och den skrämmande känslan av hur ångest kan orsaka så starka fysiska och psykiska symtom att man tror att kroppen ska lägga av på riktigt. Jag var ute när panikattacken kom, på väg hem från mitt första gruppterapitillfälle. Allting gick så snabbt, jag blev yr och illamående, fick svårt att andas och tappade helt tid och rum. Jag lyckades ringa Herman och pratade med honom direkt i mina hörlurar, jag minns hur rädd jag var. Han pratade lugnande med mig och lyckades hitta mig via platsinformationen från min mobil. Jag minns inte mycket mer från själva händelsen förutom att han pratade med mig ända tills han kom med bilen. Då låg jag i gräset i ett villaområde ganska nära där vi bor. Han fick in mig i bilen. Väl hemma i garaget var det som om attacken intensifierades. Jag svimmade i garaget och Herman fick bära mig upp i lägenheten. Jag var helt slut i dagar efteråt, det var som att jag sprungit flera Marathon på rad och kroppen ansträngt sig till absoluta bristningsgränsen. Jag fick flera panikångestattacker under den här perioden i olika sammanhang, vid några tillfällen svimmade jag. Men jag har inte haft någon mer panikångestattack sen sensommaren 2021.

Till alla prestationsprinsessor och prestationsprinsar som läser det här vill bara säga att ni är så mycket mer än era prestationer. Det är så lätt att man fastnar i en roll där man är ”cyklist”, ”elitidrottare”, ”pluggis”, ”smart”, ”lyckad” eller vad som helst som bygger på ens prestationer. Det är så lätt att bygga sin identitet och självkänsla runt den rollen och att både man själv och andra begränsar en till att vara det. Vi lever i ett samhälle som prisar framgång, det uppmuntras att utmana sig själv och drömma stort, det är prestigefullt att ha mycket och göra och jobba mycket, att vara stressad tyder på att man är driven och ses ofta som ett tecken på framgång av omgivningen. Men varför? Mår vi bra av att driva oss själva så hårt och leva upp till idealet av en framgångsrik nutidsmänniska? Hur påverkar det ungdomar och unga vuxna att växa upp i ett mer och mer stressat samhälle?

Jag som idag ser mig själv som en utbränd perfektionist och ”prestationsprinsessa” kan inte låta bli att ifrågasätta det beteendet och den syn som faktiskt präglar samhället idag. Samtidigt som jag fått med mig så mycket positivt från att ha varit en ”prestationsprinsessa” och jag är glad och stolt över allt jag upplevt och åstadkommit. Därför känns det väldigt svårt och motsägelsefullt för mig. Det är svårt då det inte finns något rätt eller fel och svårt för att det som att gränsen mellan vad som är bra och vad som blir för mycket är svår att urskilja. Jag har fortfarande inget svar på huruvida det är bra eller dåligt att framgång är så viktigt för oss och för mig. Men det är väl som med allt annat, att allt är bra i små doser och att lagom är bäst. Jag vet i alla fall att som jag levde före min utmattning var inte bra för mig, det var inte lagom och därför var det inte hållbart.

Den akuta fasen del 1

Hej igen!

Som jag beskrivit i tidigare inlägg är det vanligt för många som hamnar i en utmattning att problemen kommer stegvis och med tiden och blir värre och värre. Men för många är det en tydlig tidpunkt eller händelse där symtomen förvärras kraftigt. Det beskrivs ofta som en krasch eller att man går in i väggen. Så var det för mig.

Det var en sen söndagskväll. Vi hade under helgen målat om och tapetserat i vår lägenhet och höll på att röja undan efter helgens arbete. Det sista vi skulle göra innan det var dags att gå och lägga oss var att gå ner med diverse materiel till vårt källarförråd. När vi kom tillbaka upp till lägenheten var jag först in genom dörren Herman kom efter. Han drog igen dörren bakom sig samtidigt som jag satte mig på huk för att ta av mig skorna. Klockan som vi precis hade satt upp på väggen ovanför dörren lossnade av smällen och lyckades träffa mig i huvudet. Här bör tilläggas att det inte var genialiskt att sätta upp en väggklocka med dubbelhäftande tejp, men så hade det i alla fall gått till. Herman tyckte nog att det hela var ganska komiskt innan han insåg vilken skada den till synes ofarliga klockan hade orsakat på mitt huvud. Jag blev yr, illamående, fick fruktansvärt ont i huvudet men blev aldrig medvetslös. Min första tanke var att jag hade fått en hjärnskakning trots det orimliga att det bara var en liten klocka som orsakat skadan. Men om man som jag har haft 5 tidigare hjärnskakningar, varav 4 under ganska tät följd, var det svårt att inte se likheterna med dem symtom jag upplevt då. Dessutom visste jag hur känslig jag hade blivit för smällar mot huvudet, minsta lilla som att råka slå i en lampa eller skåplucka kunde ge mig huvudvärk i dagar.

Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket mer av den kvällen. Men morgonen efter kom jag bokstavligen inte upp ur sängen. Det var en tidig måndagsmorgon (runt kl. 5) och jag skulle in till kontoret som vanligt. Jag tror knappt att jag vare sig hörde eller reagerade på alarmet. Allt var som i en luddig dvala och kroppen kändes som bly. I efterhand har Herman berättat att det var först vid det här tillfället som han faktiskt började bli orolig över klockincidenten kvällen innan. Han lyckades inte få kontakt med mig och jag pratade osammanhängande. Till slut bestämde han att jag inte kunde åka in till kontoret den dagen, han stängde av alarmet och lät mig sova vidare. Det här var väldigt olikt mig då jag i normala fall alltid vaknar direkt och flyger upp på första signalen.

Till slut var jag tillräckligt vaken för att ta mig upp ur sängen. Jag försökte logga in på jobbets nätverk med stor möda, fick anstränga mig maximalt för att ens komma ihåg hur inloggningen skulle göras och vilket lösenord jag hade. När jag till slut kom in i mejlen kom en extrem trötthethet och fruktansvärd huvudvärk. Det var olidligt att läsa i skärmens skarpa ljus. Jag gav upp och la mig på soffan, fortfarande i morgonrock och utan vare sig kaffe eller frukost i systemet. Jag föll snabbt tillbaka i samma dvala och sov förmodligen större delen av den dagen. Även dem följande dagarna under dem första veckorna flöt på i samma dvala. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av den första tiden. Jag hade ett oändligt sömnbehov och var extremt känslig mot skärmar, ljud och ljus. Jag ville helst ligga i sängen med släckta lampor i tystnad. Efter någon dag lyckades jag sjukanmäla mig från jobbet och berättade för mina kollegor att jag hade slagit i huvudet och förmodligen att fått en lättare hjärnskakning. Jag bedömde att jag behövde några dagars hjärnvila för att kunna återhämta mig ordentligt innan jag kunde komma tillbaka till jobbet. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga berätta att hjärnskakningen orsakats av en klocka.

Men dagarna blev till slut 2 veckor utan någon som helst förbättring och nu behövde jag ett läkarintyg för att fortsatt kunna sjukskriva mig från arbetet. Jag kontaktade vården via min sjukvårdsförsäkring och fick snabbt tid hos en privat neurolog. Inte helt oväntat diagnostiserade neurologen mig med en kraftig hjärnskakning och 2 veckors heltidssjukskrivning med ordinerad hjärnvila. Han verkade ganska bekymrad över mina kraftiga symtom efter en så pass liten påverkan på hjärnan och min historik med flera hjärnskakningar. Därför skickade han en remiss till hjärnröntgen. Han sa att han ville utesluta en blödning eller andra hjärnskador. Hjärnröntgen visade som tur var inget avvikande men trots det hade symtomen inte försvunnit och det hade nu gått ca 4 veckor från klockincidenten. Utöver mina tidigare symtom hade jag även fått fler symtom som inte passade in i mönstret av en hjärnskakning. Jag började få ångestattacker, katastroftankar/allmän oro och känslor av hopplöshet och uppgivenhet. Jag blev överväldigad av minsta lilla och klarade inte av några som helst intryck. Jag kunde få ångestattacker då jag grät i timmar utan någon större anledning. Neurologen var väldigt frågande till mina nya symtom och förlängde min sjukskrivning. I sjukintyget stod det att jag genomgick en ”depressiv episod”. Neurologen började ställa fler frågor kring min livsstil och arbetssituation men jag varken förstod eller orkade ta in varför frågorna var aktuella. Till slut skickade han en remiss till en specialistläkare med stressinriktning. Det var först när jag fick träffa henne, ca 6 veckor efter kraschen, som jag för första gången förstod att jag kanske inte alls hade fått en hjärnskakning och att mina symptom kanske berodde på något annat.

Jag väljer att pausa här. Fortsättning följer i del 2.