Sömn

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er.

Ibland snurrar vardagen på och man får hålla i sig ordentligt för att kunna hänga med. Lite så har det varit för mig de senaste veckorna. På jobbet håller vi på att starta upp nya och spännande projekt samtidigt som min roll, enligt mina egna önskemål och intressen, sakta men säkert ändras och utvecklas mot nya arbetsuppgifter. Det känns kul. Det känns spännande. Framför allt känns det väldigt utvecklande. Men det är och har nog alltid varit en väldigt svår balansgång för mig. Balans mellan att gasa och bromsa. Tidigare har det tagit längre tid, jag tålde helt enkelt mer, före jag började känna att det här blir för mycket och jag måste dra mig undan och vila. Nu är marginalerna mycket mindre och jag känner mig ofta frustrerad över att vara mer ”sårbar” framför allt i jobbet. Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att det är något bra. Jag har vässat mina inre bromsar och kan numera hjälpa mig själv med lite bättre förutsättningar i arbetslivet.

Men jag har fortfarande svårt att se och agera på dem tidiga signalerna att jag börjar köra slut på mig själv. Så jag försöker hitta olika indikationer i min vardag som kan hjälpa mig i min egen analys av nulägets mående. En indikation är känslor av oro och ångest som ofta triggas när jag på något sätt belastar mig lite mer än vad jag borde. En annan är sömnen. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, mina mönster och framför allt om mina sömnrutiner under den här perioden. Under perioder som jag gasar för hårt och vilar för lite blir det tydligt på min sömn. Det blir ofta svårt att somna på kvällarna med tankarna rusandes. Då sover jag oftast mer ytligt och blir mer lätt störd. Jag brukar även vakna tidiga morgnar utan att kunna somna om, trots att jag skulle behöva det, är det som att hjärnan bara vill upp och göra saker så fort som möjligt. Därför sover jag ofta färre antal timmar och känner mig allmänt tröttare perioder då jag gasar lite för mycket.

I dagens inlägg tänkte jag prata mer om hur jag har jobbat med sömnen under min rehabilitering efter min utmattning. Dels hur jag aktivt jobbat med för att förbättra min sömn och vad jag fortfarande gör för att ge mig själv de bästa förutsättningarna att sova gott och återhämta mig på ett bra sätt.

Nu hoppar vi direkt in i dagens inlägg!

Många upplever stora problem med sömn i uppbyggnadsperioden av en utmattning. Och det hade även jag. Jag hade svårt att somna på kvällarna, jag sov oroligt och vaknade till flera gånger på nätterna och jag vaknade tidiga mornar och kunde inte somna om trots att jag verkligen behövde sova mer. Efter kraschen är det däremot vanligt att ha ett enormt sömnbehov, där det känns som att man bara sover och sover utan att känna att man får någon som helst återhämtning. Och det hade även jag. När dem första mest akuta veckorna efter själva kraschen hade passerat fick jag som jag berättat om tidigare, stora problem med ångest och kämpade även med panikångestattacker. Det försämrade min sömn återigen trots att jag fortfarande upplevde ett förökat sömnbehov. Bland annat därför, beslutade jag i samråd med min läkare att påbörja en akut insats med medicinering av sömnmedicin. Det gjorde stor skillnad för mig och underlättade under den svåraste perioden. Jag somnade ganska exakt 2 timmar efter jag tagit medicinen, varje dag, och sov oftast igenom hela natten. Det var en stor lättnad. Då började jag även med rutinen att ta medicinen samma tid varje dag och använde ett alarm på mobilen för att inte glömma. Att få en så pass regelbunden och tydlig sömnrutin tror jag även gjorde stor skillnad för mig under den här perioden.

Jag har ju redan berättat mer om mitt sjukdomsförlopp och min återhämtningsperiod så jag kommer inte gå in så mycket mer på det i det här inlägget. Men som jag tidigare berättat om fick jag en dipp och mådde sämre igen under hösten och vintern 2021 då jag började att jobba deltid. Jag tror att den ångest som jag kämpade med då bidrog till att sömnen återigen försämrades och gjorde mig mer sårbar trots att jag fortfarande åt sömnmedicin regelbundet. Det som hjälpte mig då var faktiskt min KBT-behandling som hjälpte mig att hantera min ångest och psykiska ohälsa samt ett eget intresse av att lära mig mer om sömn. Jag försökte leta information på egenhand för att lära mig mer om hur jag själv kunde förbättra min sömn. Jag försökte utöka min sömnrutin, började att föra en enklare sömndagbok och andra trackers för att få en bättre överblick av mitt mående och en bättre förståelse för vad som påverkar mitt mående.

Jag kan dela med mig av massa spännande och givande fakta om sömn och olika tips för bättre sömn, men jag vet att alla är olika och hjälps av olika saker samtidigt som det finns andra som är mycket bättre på ämnet än vad jag är. Så i stället för att ösa massa fakta om sömn delar jag med mig av några boktips😊

Om du är intresserad av att lära dig mer om sömn kan jag tipsa om boken: Sömn, sömn, sömn skriven av Christian Benedict och Minna Tunberger.

En annan intressant bok om du vill nörda ner dig ännu mer i sömn, är boken: Sömngåtan skriven av Matthew Walker. Den här boken är dock väldigt mycket längre och går in mer på djupet så kanske inte förstahandsvalet om du vill lära dig mer om sömn.

Det finns även flera bra källor om du vill lära dig om sömn. Du kan alltid kontakta din vårdcentral och prata med din läkare. På bland annat 1177.se, kry.se, hjärnfondens hemsida med flera finns det massor att läsa och lära om sömn. Det finns även KBT-behandlingar för bättre sömn som man kan söka genom vården.

Jag kämpade på med KBT, deltidsarbete och allt jag lärt mig om återhämtning från rehaben under våren 2022. Måendet gick upp och ner och jag hade en del bakslag som påverkade sömnen men sakta men säkert mådde jag bättre och bättre. I början av sommaren 2022 sa min läkare att han gjorde bedömningen att det kunde vara läge att trappa ner och avsluta sömnmedicineringen helt. Det kändes såklart som en stor lättnad då i princip alla mediciner jag fått under min utmattning gett mig mer eller mindre biverkningar. Jag började smygande att trappa ner medicineringen men fick direkt kraftiga bakslag och nätter med extremt lite och orolig sömn. Det stressade såklart mig som fortfarande var väldigt sårbar och behövde all sömn, vila och återhämtning jag kunde få för att klara min nya vardag med deltidsarbete. Jag pratade om min oro med min läkare, och eftersom jag dessutom var i processen att trappa ner min antidepressiva medicinering som gav mig en del utsättningssymtom, bestämde vi att jag skulle avvakta med att trappa ner sömnmedicineringen. Jag fortsatte med min ursprungliga dos sömnmedicin under hela sommaren 2022.

I slutet av sommaren, efter några veckor tillbaka på jobbet (på heltid!) och när jag hade slutat helt med min antidepressiva medicinering, gjorde jag ett nytt försök. Och då gick det bättre. Det tog kanske 2–3 veckor för mig att trappa ner helt och under den perioden var sömnen ganska mycket upp och ner. Det påverkade såklart mitt allmänna mående och gjorde mig mer sårbar under den perioden så jag tror det är viktigt att ge sig själv bra förutsättningar när man ska trappa ner sin medicinering och ha tålamod. Tålamod kanske inte är min starkaste sida, men jag har fått träna tålamodet rejält under min utmattning. Enligt min erfarenhet är det i alla fall inte en bra idé att trappa ner olika typer av mediciner på samma gång, det blir en onödigt stor belastning. Om du kan undvika det är i alla fall mitt tips att låta bli.

Nu, någon vecka senare är sömnen för det mesta ganska stabil. Men det är jätteviktigt för mig att hålla i mina sömnrutiner och rutiner. Jag märker tydligt hur sömnen påverkas dagar jag överbelastat mig för mycket, antingen fysiskt eller kognitivt. Så det känns lite som en ständig balansgång. Samtidigt som jag vet hur viktigt det är för mitt välmående att sova bra. Jag har en Garmin klocka (Venu2) som är till stor hjälp för mig att få hälsodata som jag kan koppla till mitt mående och få större förståelse för mig själv och vad jag behöver för att må bra. Den visar bland annat sömn tid och sömnpoäng som ger ett mått på kvalitén på sömnen. Jag använder min Garmin enbart för hälsostatistik och inte för att mäta prestationer som jag tidigare gjorde. Men det kan jag verkligen tipsa om, om du också vill lära dig mer om dig själv och bli bättre på att se samband mellan olika delar i din vardag. Det är ett klockrent hjälpmedel!

Det var allt jag tänkte prata om i dagens inlägg om sömn. Jag hoppas ni får med er något ni kan ha nytta av själva om ni vill lära er mer om sömn och sova bättre. Nästa inlägg blir det sista i temaserien vägen ur utmattning och kommer handla om tankar och känslor. För att inte missa det inlägget eller några andra inlägg på bloggen följ gärna bloggens Instagram eller Facebook sida.

Ta hand om er och jag hoppas ni får en mysig helg!

Vardagssysslor

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!
Nu har vi kommit i gång ordentligt med nya temaserien här på bloggen. Om ni missat dem tidigare inläggen hittar ni dem under kategorin vägen ur utmattning på bloggsidan.

Jag tänker att vi hoppar direkt in i dagens inlägg!

Hur får man egentligen vardagen att gå ihop när man är utmattad och har absolut noll ork till alla vardagssysslor som fortfarande finns kvar och till livet som fortfarande rullar på precis som inget har hänt. Trots att jag knappt kunde förmå mig att ta mig upp ur sängen en stor del av veckans dagar. Det spelade ingen roll att jag hade blivit sjuk, vi behövde fortfarande handla mat, gå ut med sopor, byta lakan, vattna blommorna, gå och hämta posten, betala räkningar, laga middagar och alla andra miljontals sysslor som vardagen består av. Många gånger ville jag bara skita i allt, det var liksom helt bortom mitt förstånd att alla andras liv bara rullade på som inget hänt trots att mitt liv hade kraschat helt. Människor sprang fortfarande till tunnelbanan, jäktade för att hämta barnen på dagis, gick och lunchade med kollegor, stresshandlade alla veckans matvaror på Ica, stack ut för en löprunda efter jobbet och la upp härliga bilder på helgens aktiviteter på Instagram. Precis som inget hade hänt. Men allting var ju annorlunda nu för mig. Mitt liv var ju helt upp och ned vänt och inget var som det tidigare varit.

Trots det gick det ju inte att bara skita i allt. Vi var ju ändå tvungna att få det att funka, i alla fall hjälpligt, för att få livet att åtminstone hålla sig över ytan och inte sjunka helt och hållet.  

Så hur löste jag det här till synes omöjliga dilemmat? Hur klyschigt det än låter blev verkligen tydlig kommunikation det ända som hjälpte. Tydlig kommunikation med sin partner, med min sambo Herman. Jag behövde både för min skull och för vår skull vara så tydlig och ärlig som jag bara kunde med vad som kändes jobbigt och vad som var svårt för mig att göra. Mitt energivalutasystem och mina regler som vi tillsammans tog fram blev så klart en stor del i det här och underlättade vår kommunikation otroligt mycket. Men jag behövde även vara helt ärlig hur jag kände och mådde för om jag inte var det blev det oftast svårt för oss att hantera problem som uppstod. Till exempel att jag tyckte det var extremt jobbigt att vara själv i längre perioder var jätteviktigt att vara ärlig med och det krävde utöver tydlig kommunikation även planering för att det skulle bli så bra som möjligt för oss båda. Herman kunde ju inte alltid vara hemma med mig så vi fick helt enkelt hantera det på bästa sätt.

När det kom till sysslor såsom städning av hemmet, tvätta, laga mat, gå ut med sopor och så vidare blev det hjälpsamt att dela upp varje syssla i flera mindre moment. Om jag behövde städa badrummet och det kändes som en alldeles för stor och överväldigande uppgift att ta tag i blev strategin att dela upp det i arbetet i flera mindre arbeten. Det kunde t.ex. vara att dammtorka, städa toaletten, städa handfatet, rengöra badrumsspegeln, dammsuga och våt torka. Då dammtorkade jag först, tog sedan en paus, fortsatte att städa toaletten, tog en ny paus och tog sedan tag i att städa handfatet. Efter det kanske jag inte orkade mer den dagen. Då bröt jag för dagen och fortsatte sedan nästa dag med att rengöra badrumsspegeln, tog en paus, dammsög badrummet, tog en paus till och våt torkade sedan golvet. På det här sättet slutförde jag till slut sysslan att städa badrummet, bara det att det tog mig två dagar med flera pauser. Men det viktigaste var ju ändå att vi fick ett rent badrum så vägen dit eller tiden det tog spelade ju inte någon större roll.

För mig var det också ett problem att jag när jag väl påbörjat en uppgift, fortsatte och fortsatte tills det att jag var klar. I min iver att vara duktig och klara av att till exempel städa själv glömde jag känna efter, glömde att dela upp arbetet och ta pauser och tänkte inte sluta förens jag var helt klar. När jag var så här envis blev det ofta tokigt och när jag väl var klar med sysslan var jag tok slut och kraschade helt. Och jag var frustrerad för att jag inte ens klarade av att göra det jag själv tyckte inte borde vara några problem alls att göra. I rehabiliteringen fick vi tipset att ställa en timer. På så sätt fick vi en tydlig signal när det var dags att ta en paus och vila eller bryta helt. Just det här sättet fungerade väldigt bra för mig och vi tog med tanken till energivaluta systemet. Genom att justera priserna till poäng per timme blev det lättare att redan i förväg ha en tydlig uppfattning för hur mycket jag skulle klara av och sedan hålla mig till det och ändå få tillräckligt med återhämtning och undvika en krasch.

Det viktigaste är nog ändå att inte ställa för höga krav på sig själv. Lite ironiskt att jag säger så, jag som alltid ställer för höga krav på mig själv. Jag har helt enkelt fått lära mig den hårda vägen. Det är också viktigt att ge dig själv gott om tid. Att det finns utrymme att dra ut en syssla på flera dagar gör uppgiften mycket mer hanterbar och mindre överväldigande. Se därför till att inte ge dig själv några tidsbegränsningar eller deadlines, lägg i stället värdering i huruvida badrummet blev städat eller ej.

Såklart blir ens partner väldigt viktig och en avlastning när det kommer till vardagssysslor. Tyvärr klarar man inte av att ta lika mycket ansvar för hemmet som man vanligtvis gör och därför faller ett större ansvar på ens partner. Det här kan bli svårt och skapa en obalans i förhållandet. I mitt fall fick jag jättebra hjälp från min sambo Herman vilket jag är väldigt tacksam för. Det underlättade mycket att han kunde ta dem vardagssysslor jag verkligen inte klarade av, som att besöka en mataffär för att handla mat eller hålla koll på viktiga saker såsom räkningar, försäkringar med mera. Det var helt enkelt tvunget att bli så att under den här tiden föll ett större ansvar på honom. Det var något Herman inte hade något problem med. Men det blev väldigt svårt för mig att acceptera. Jag fastnade ständigt i någon slags tacksamhetsskuld där jag kände dåligt samvete för min situation och bristande förmåga. Det fick mig att må väldigt dåligt och skapa en känsla av att hela tiden vilja kompensera för mina brister. I och med att jag inte hade så mycket energi till att börja med blev det ganska jobbigt för mig att så pass mycket energi gick åt till känslor av skuld och skam och som ibland även pushade mig till att göra sysslor som jag egentligen inte orkade. Med konsekvensen att jag gjorde av med mer energi än vad jag faktiskt hade som oftast ledde till en krasch eller ångestattack. Det kostade orimligt mycket av mig och dessutom betydligt mer av Herman att ta hand om och skrapa ihop smulorna av mig som återigen kraschat igen. Rent krasst hade det varit enklare för Herman att bara göra den där sysslan själv från första början så jag fick min viktiga återhämtning och den där skitdyra kraschen aldrig blev av.

Men det kan vara svårt och känsligt att prata om och när man är inne i det, svårt att förstå hur skadligt tacksamhetsskuld kan bli. Jag fastnade många gånger i tacksamhetspiralen som triggade samma mönster och händelser och som slutade på samma sätt varje gång. Frustration och lidande för oss båda. Det viktigaste blev helt enkelt att prata med varandra. Våga säga vad man känner och våga be om hjälp.

I nästa inlägg i vägen ur utmattning serien tänkte jag berätta lite mer om hur jag använde rutiner som ett hjälpmedel och verktyg för att ge mig själv bättre förutsättningar att återhämta mig från min utmattning. Följ gärna bloggen Instagram sida eller Facebook sida för att få snabba uppdateringar om nya blogginlägg så att ni inte missar något nytt på bloggen.

Ta hand om er så hörs vi snart igen! ❤

Veckoblogg v.26: Årets midsommar

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Jag vet att jag redan i flera inlägg före det här förvarnat om att ett introavsnitt till nya temaserien vägen ur en utmattning, och jag lovar att den nya temaserien är på g, men jag kunde inte låta bli att publicera ännu en veckoblogg för att prata lite om mina tankar kring årets midsommar. Jag tänker att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge😊

Jag hoppas att alla fick en trevlig midsommar! I alla fall i Stockholm hade vi kanonväder, det måste nästan varit rekord i finaste midsommarvädret på länge. Och galet varmt var det också!

Midsommar är ju en sådan högtid som för många svenskar är helig, det ska var sill och nubbe, kransar i håret, smågrodorna runt stången, svenska jordgubbar och svalkande bad. Det hör liksom till. Min familj har sedan jag var liten nästan varje sommar firat midsommar i skärgården med våra kompisar som har ett landställe på en ö. Det har alltid varit något jag sett fram emot och längtat efter. De senaste åren har jag dock inte alltid varit med på det traditionsenliga firandet då helgen ofta krockat med cykeltävlingar eller annat som gjort det svårt att kombinera. Men i år var i alla fall planen att vara med på en traditionsenlig midsommar i skärgården. Jag och min pojkvän Herman skulle dessutom vara hundvakt under veckan då Hermans föräldrar skulle resa till Mallorca och cykla.

Vi båda såg väldigt mycket fram emot helgen och att äntligen kunna vara lite mer sociala igen efter ett år med väldigt lite kontakt med kompisar. Under helgen och veckan innan midsommar började jag dock bli ganska orolig. Jag hade precis gått upp i tid på jobbet, det var lite mer sociala grejer med vänner och familj som blev väldigt kostsamt för mig och jag kände mig frustrerad över att inte riktigt orka med mina rutiner som jag byggt upp under våren. Jag mår bra av att promenera, laga mat, pyssla och träna efter jobbet men nu räckte orken inte längre till och jag behövde i stället mycket mer återhämtning i form av vila och sömn.

Det kändes dock väldigt tråkigt att behöva ställa in midsommarfirandet. Vad skulle vi göra då? Det var ju svårt att boka något med någon annan bara någon dag före midsommarafton. Det kändes deppigt och tråkigt att bara vara hemma och inte göra något särskilt på en sådan högtid. Jag kände mig väldigt otillräcklig och stressade upp mig över att jag inte hittade någon bra lösning på problemet. Jag visste ju hur mycket vi båda sätt framemot att umgås med andra och det kändes inte schysst mot Herman att återigen vara den som ställde in och begränsade bådas umgänge med vänner. Jag har en väldigt dålig vana att i sådana lägen börja kompromissa med mig själv i stället för att prata med Herman och kompromissa tillsammans. När jag säger kompromissa med mig själv menar jag att jag i mitt eget huvud grubblar över vad jag tror Herman vill göra, vad jag vill göra och vad jag tror att jag orkar göra. Och sen försöker jag på egen hand komma på en lösning som jag tror Herman skulle gilla och som jag tror att jag skulle klara av. Jag vill inte belasta honom och jag känner att det är jag som är problemet och den som inte orkar eller klarar av att följa planen och att det därför är mitt ansvar att hitta en lösning som funkar för oss båda. Mest handlar det nog om känslor av skuld och skam och blir ett sätt att för mig själv försvara att jag är den som krånglar.

Men problemet blir ju, som så många gånger tidigare att jag som redan har lite energi, stressar upp mig mer, bygger upp mer frustration och ångest och oftast kompromissar på ett sätt som trots en revidering enligt ursprungsplanen ändå innebär en lösning som i slutändan kostar för mycket för mig och som jag egentligen inte klarar av. Men jag måste helt enkelt hitta någon mellanväg för att kunna acceptera att jag varit krånglig igen.

Just det här mönstret där jag kompromissar med mig själv är något som Herman verkligen ogillar. Han tycker det känns jobbigt och han upplever det som orättvist eftersom han tolkar det som att jag antar att han skulle vara ovillig att kompromissa. Herman har också utryckt att han i ett sådant läge blir osäker på om jag faktiskt vill göra det jag föreslår eller om det jag föreslår är vad jag tror att han vill göra. Och så vet han ju att det bara kostar mig mer energi helt i onödan och att det oftast slutar med att jag kraschar och att det inte blir något alls utav planerna.

Trots att vi hamnat i den konflikten flera gånger, trots att jag vet hur den slutar blir det alltid som att jag har glömt varje gång jag finner mig själv i en liknande situation. Jag kompromissar med mig själv för att vara snäll och schysst mot Herman, men som då får motsatt effekt. Och då blir det bara missförstånd och frustration i stället.

Men det blev extra jobbigt den här gången eftersom traditioner är något som är viktigt för mig. Dessutom tycker i alla fall jag att det finns en större social förväntan kring högtider som midsommar och julafton. Det är liksom underförstått att då ska man fira och umgås med sina nära och kära.

Som tur var insåg inte bara jag utan även Herman och mina föräldrar att det trots allt skulle bli lite för mycket och bli lite för jobbigt för mig att delta på det traditionsenliga firandet. Det gjorde det lite lättare för mig att acceptera och förhålla mig till att jag helt enkelt inte orkade vara social just den här dagen. Och med hjälp av Hermans kloka och logiska resonemang kunde jag i alla fall nästan övertala mig själv att det faktiskt var som vilken dag som helst och att jag många gånger tidigare sagt nej och avstått sociala sammanhang utan dåligt samvete, skuldkänslor eller att känna mig deppig.

Är det bara jag som känner att det just runt högtider är mer sociala förväntningar på vad man bör göra för att det ska vara en ”bra midsommar”? Att det ska vara på ett traditionsenligt sätt. Det kanske bara är jag, men jag känner i alla fall så och det känns synd att högtider ska behöva präglas av förväntningar och få en att känna stress över att leva upp till dem förväntningarna. Däremot har jag alltid gillat traditioner ända sedan jag var liten och tyckt det varit viktigt att få fira högtider med min familj och mina vänner. Men jag vill ju inte att det ska bli ett stressmoment som kostar mer en vad det faktiskt ger. Är det när man blir vuxen som man börjar känna av dem sociala förväntningarna och stressen mer?

Oavsett vad fick vi en jättemysig midsommar, inte alls traditionsenlig, men med fint väder och i skärgården så jag är nöjd ändå. Vi ställde in i sista stund och valde att i stället göra en egen utflykt. Dem tre musketörerna, alltså jag, Herman och Cash, tog en Waxholms båt till Brottö och gick båtluffarleden över Ingemarsö, Kolgårdsön och till Finnhamn där vi sov i ett vindskydd. Det var så mysigt! Till middag blev det stekt korv på gasolkök med bröd, helt perfekt midsommarmat om du frågar mig och Cash som lyckades sno åt sig en korv han med😊

Jag vet egentligen inte riktigt var jag ville komma med allt det här, mer en att det kan bli en jättebra midsommar även utan fest, sill, krans och smågrodorna. Inte för att det är något dåligt att fira traditionsenligt, tvärtom, jag älskar traditioner jag med. Men jag ska försöka att inte styras lika mycket av sociala förväntningar i framtiden och jag ska försöka påminna mig själv om att inte stressa upp mig i onödan inför högtider. Det kostar bara massa onödig energi. Jag vet inte om någon känner igen sig i detta, men om ni gör det, vill jag bara påminna er om det samma. Ledighet och högtider är helt enkelt till för att göra det vi vill och mår bra av, punkt. Det måste inte vara på ett visst sätt, det kan ändå bli en jättebra dag.

Med det sagt så hoppas jag att det fina vädret håller i sig resten av sommaren och att det kommer massa fler chanser att umgås med familj och vänner och fira ledighet och sommar😊

Nu längtar jag galet mycket efter semester!

Ta hand om er och jag hoppas vi hörs snart igen! ❤

V.23 En tuff vecka med frustration och ångest

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Oj vilken intensiv vecka det här blev! Som jag nämnde i förra veckans veckoblogg, gick jag upp i tid på jobbet under förra veckan, och jobbar nu 6 timmar om dagen. Det märktes tyvärr tydligt när jag gick in i den här veckan trots att det var en kortvecka med nationaldagsledigt i måndags. Under tisdagen jobbade jag på kontoret, vi hade bland annat ett projektchefsmöte med alla tjänstemän på kontoret. Mötet blev en sittning på ca 1,5 timme och hjärnan var som mos redan halvvägs igenom. Jag var också ganska nervös då jag hade planerat för en internföreläsning i stresshantering efter mötet som jag skulle hålla för mina kollegor. Föreläsningen gick trots allt ganska bra och det var kul att se hur engagerade kollegorna blev och hur mycket respons jag fick efter åt.  Men efter jobbet blev det soffläge resten av dagen.

Före jag blev sjukskriven för min utmattning påbörjade jag en utbildning för att bli certifierad att leda och övervaka betongarbeten utförda i kompetensklass 2. Jag slutförde majoriteten av utbildningen hösten 2021, men hann inte med det sista momentet innan jag gick in i väggen och blev långtidssjukskriven. Nu när jag att jobbar deltid igen och känner att jag mår bättre valde jag att ta upp utbildningen igen och slutföra det sista momentet för att bli certifierad. Det som återstod var en laboration och ett studiebesök på en betongfabrik.

Och det var i onsdags som jag hade bokat in och genomförde den här laborationen på en betongfabrik. Bara att köra igenom stan i rusningstrafik gjorde mig snurrig. När jag sedan kom fram och behövde koppla på delen av hjärnan som lyssnar, tar till sig ny information, bearbetar den nya informationen och ställer frågor var svårt. Bara en sådan sak som att vara social och prata med nya människor kan ta massor av energi. Det är även extremt mycket ljud och intryck att förhålla sig till på en fabrik vilket en utmattad hjärna har extremt svårt att hantera.

Att befinna sig i en sådan situation, där man förväntas vara professionell då man är där i rollen som ingenjör, är det extremt svårt att acceptera sina egna begränsningar och svagheter. Att stå upp för sig själv och säga: förlåt jag hängde inte riktigt med, kan du ta om det där du just sa, eller: jag skulle behöva en kort paus innan vi fortsätter, känns i stort sett omöjligt. I stället biter man ihop, försöker skärpa till sig och säger inget alls. Så gör jag i alla fall.

Jag vet såklart att det handlar om mina egna förväntningar på mig själv och inte nödvändigtvis om vad min omgivning förväntar sig av mig. Trots det, kan jag inte komma ifrån det faktum att jag i många sammanhang känner att jag måste visa både för mig själv och min omgivning att jag är kompetent nog och att jag är en duktig entreprenadingenjör inom byggbranschen som jobbar med betongarbeten. En yrkesroll som det inte tillhör normen att vara en ung tjej. Jag blir nästan arg på mig själv när jag inser att jag påverkas så mycket av det. Men en av mina osäkerheter i min roll på jobbet är att jag ser väldigt ung ut och att jag är tjej. Den osäkerheten gör det extra viktigt för mig att vara extra skärpt och visa mig kunnig gentemot min omgivning. Det gör det svårt för mig att acceptera och visa att jag faktiskt kämpar med en utmattad hjärna.

 Jag vill bara förtydliga att det inte alltid är min omgivning som får mig att känna så, det vore orättvist att påstå det. Det handlar mer om min osäkerhet och hur jag kan fastna i känslan av imposter syndrome i jobbsammanhang. Jag fastnar ofta i den känslan när jag känner att jag sticker ut eller skiljer mig från andra jag möter i branschen. Men jag har hamnat i situationer tidigare där jag blivit bemött på ett sätt där jag känner att jag måste hävda mig för att bli accepterad och respekterad av dem jag arbetat med. Och sådant sitter i och kan göra mig osäker i fler sammanhang trots att den omgivning jag befinner mig i då, i inte ger mig anledning att känna så.

Nog om jämställdhet i byggbranschen, det jag ville komma till var att jag efter den här dagen på betongfabriken kom hem på bristningsgränsen. Jag var helt enkelt slutkörd på alla plan. Tanken var att jag skulle ta fram datorn och fortsätta jobba lite hemifrån, men det kanske inte var jätteoväntat att jag inte klarade av det. Jag kände mig helt enkelt tom och förbrukad, hjärnan hade gjort sitt.

Senare på eftermiddagen fick jag en elak ångestattack som fick mig att gå vilse i min egen frustration, uppgivenhet, rädsla, skuld och skam. Allt kändes skit. Kroppen svarade inte, hjärnan hade checkat ut. Och jag kände mig ledsen och arg. Arg på mig själv, arg på situationen, arg på sjukdomen. Intensiteten på mina utmattningssymtom skruvades upp rejält vilket skrämde skiten ur mig. Jag blev livrädd för att hamna där igen, i det där tunga mörka som jag var i för ungefär ett år sedan när jag mådde som sämst. Kroppens alla varningssystem larmade på högsta volym och jag kunde inte tänka på något annat eller göra något annat än att gråta hysteriskt. Som tur var fanns Herman där. Först med tröst och kärlek och sen med logiska argument och tankar som fick mig tillbaka till verkligheten. Det var bara ett bakslag, ett väntat sådant eftersom jag ökat min arbetsmängd. Kom jag inte ihåg hur det blev när jag började jobba och när jag ökade till 50%? Till slut lyckades jag i alla fall somna.

Resten av veckan gick jag på tom tank. Jag försökte hanka mig fram så gott jag kunde. Jag fick så otroligt dåligt samvete över min överdrivna och extrema reaktion kvällen innan och jag bad om ursäkt flera gånger för mitt eget beteende.

Jag jobbade hemifrån både torsdag och fredag. Men det är svårt när hjärnan inte vill sammabeta och otroligt frustrerande att jobba med en trögtänkt och ofokuserad motor. Men men, jag kan inte göra mer än mitt bästa. På torsdagskvällen kom en ny, och ännu mer intensiv ångestattack. Jag hatar verkligen att känna mig så uppgiven och likgiltig som jag kände mig då. När allt man har sett fram emot och längtat till, helt plötsligt känns överväldigande, omöjligt och meningslöst. Inget känns längre kul. Där och då ville jag bara gömma mig under sängen, det var det enda som kändes hanterbart och möjligt. Även den här kvällen låg jag och grät i Hermans famn, lyssnade på hans logiska och kloka tankar.

Jag hoppas inte det här inlägget gör er deppiga eller nedstämda, det är verkligen inte meningen. Jag vill inte heller fiska medlidande. Jag vill bara vara helt öppen och ärlig hur det kan vara när man återhämtar sig från en utmattning. Det är hela tiden dalar och toppar, det kommer hela tiden hinder på vägen. Jag gick in i väggen för ca 16 månader sedan, jag har kommit långt i min återhämtning. Vissa dagar inbillar jag mig till och med att jag börjar bli frisk. Men trots det kämpar jag fortfarande och har ibland riktigt tuffa dagar. Jag hade under den här veckan ett jobbigt bakslag, men det betyder inte att jag är tillbaka på ruta ett eller att jag blivit jättesjuk igen. Det betyder bara att jag måste tänka om lite, påminna mig själv om vad jag lärt mig under min återhämtning och komma tillbaka med ny kraft. Trots det är det självklart sjukt frustrerande och jobbigt på alla sätt. Jag vill såklart bara bli frisk, jag är såklart sjukt trött på min sjukdom. Särskilt då jag haft en bättre period, där jag varit och nosat på ett mer normalt liv, känns det såklart extra jobbigt med ett tungt bakslag. Jag måste bara acceptera och förhålla mig till min utmattning.

Något som verkligen ger mig energi är att vara ute i naturen med den här energiska killen🌳🌻🌞

Nu ska jag slicka mina sår, ladda upp med ny energi, och förhoppningsvis komma tillbaka lite klokare. Det är skitsvårt men jag kommer fortsätta kämpa för att hitta balans och bli frisk.

Jag hoppas ni alla får en bra helg där ni passar på att återhämta er efter arbetsveckan och ser till att ladda upp batterierna för allt kul ni har planerat framöver. Glöm inte hur viktigt det är med återhämtning för att hålla i längden!

Ta hand om er! ❤