Sammanfattning- Utmattningsserien

Hejsan, hoppsan hoppas ni mår bra!

Nu är alla inlägg i utmattningsserien uppe på bloggen och jag hoppas att det har varit givande att ta del av mina erfarenheter av utmattningssyndrom. Om du har missat de tre senaste inläggen, så innehåller de praktiska tips för dig som upplever dig stressad eller har hamnat i en utmattning. Inläggen finns under kategorin utmattning på bloggsidan. I dagens inlägg tänkte jag summera mina tankar och lärdomar från den här perioden och vad jag kommer ta med mig fortsatt i livet efter min utmattning.

Nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Att gå igenom en utmattning är skitjobbigt, det går inte att förklara det på något annat sätt. Anledningarna till att man hamnar i en utmattning kan vara många, men det vanligt är att det orsakas av arbetsrelaterad eller känslomässig stress eller kanske ännu vanligare: en kombination av de två.

Jag har funderat mycket på varför jag hamnade i en utmattning. Jag har insett att det är en blandning av arbetsrelaterad stress, skolrelaterad stress, elitidrottsrelaterad stress och känslomässig stress.  Att jag under flera års tid levde ett väldigt aktivt och prestationsinriktat liv, med mycket inre krav och måsten, där jag har varit väldigt styrd av min prestationsångest, har bidragit till min stress. Även känslomässig stress såsom låg självkänsla, ett självförtroende som byggde på mina prestationer, strävan efter att alltid i alla sammanhang vara en ”duktig flicka”, en oförmåga att sätta gränser eller be om hjälp, rädsla för att vara sårbar och mina perfektionistiska beteenden är bidragande orsaker till min utmattning. Jag har även levt under flera år med höga yttre krav och stressfaktorer. Då har min oförmåga att prioritera och dela upp arbetsuppgifter inte gjort det lättare för mig. En annan faktor har varit min osäkerhet och otydlighet kring min på roll på arbetet. Alla ovan nämnda källor till stress har dessutom hela tiden ökat mina skam och skuldkänslor. Ja ni förstår, långvarig stress som leder till utmattning kan vara väldigt komplex och bero på många olika saker.

Min utmattning var på många sätt en livskris eller en identitetskris som gjorde att jag blev tvungen att ta mig igenom den långa och snåriga återhämtningen på mitt eget sätt, jag kunde inte ta några genvägar och det fanns ingen quick fix som plötsligt gjorde mig frisk igen. En stor del av återhämtningen blev att förstå mig själv, förstå varför jag blivit sjuk och sen på nytt lära känna mig själv för att kunna bygga upp ett nytt och mer hållbart liv.

En insikt jag tar med mig är att jag har varit väldigt dålig på att släppa in andra och be om hjälp. Väldigt få människor i min närhet kände till de problemen jag kämpade med, jag var en mästare på att visa upp en positiv och glad sida av mig själv och visade mig ogärna sårbar eller bjöd inte in andra att ta del av mina känslor och tankar.

Min samtalsterapeut på Kognitiva teamet rehab sa något väldigt klokt som jag ska försöka ta med mig framöver. Hon sa att när man delar med sig av sina sårbarheter och ber om hjälp ger man personen man delar med sig till, en gåva. Gåvan att få ta del av det du kämpar med och därmed även bjuda in till en närmare och förhoppningsvis starkare relation. Just det här fick mig att helt att tänka om när det gäller relationer. För mig var det förknippat med både skuld och skam att visa sig svag, sårbar eller otillräcklig. Att vara någon till besvär eller lägga över sina problem på någon annan väckte olust och därför var det lättare att bygga upp en fasad som alltid var positiv och glad och att alltid vara självständig. En del av min återhämtning blev därför att öva på att släppa in andra människor och be om hjälp.

En del i det här arbetet var att öva på att ta plats och säga vad jag tycker och tänker i olika sammanhang. Det är så himla lätt att anpassa sig till situationen, låta någon annan bestämma eller kompromissa med sig själv. Herman började utmana mig att ”våga vara krånglig”, vilket kanske låter lite lustigt men för mig har det blivit ett verktyg för att bli bättre på att stå upp för mig själv. Till en början var det ett verktyg som Herman påminde mig om att använda i olika situationer, till exempel och vi ska ta beslut om kvällens middag och jag säger ”välj du” eller ”spelar ingen roll”. Då drog han det magiska verktyget ”våga vara krånglig” och jag då fick chansen att ändra mig och säga att jag faktiskt var jättesugen på lax. Eller om det var min tur att dammsuga hemma fast jag egentligen var för trött och inte orkade just den dagen. Det här verktyget har hjälpt med små saker i vardagen men det har också blivit lättare att ta med sin tankesättet i andra sammanhang som till exempel på jobbet.

En annan sak jag har jobbat med mycket och även blivit uppmuntrad att jobba med, är att våga vara sårbar. Det som kanske blev det första steget i det arbetet var att vara helt öppen och transparent med mina egna föräldrar. Dem som är några av mina allra närmsta och som jag vill ha en nära och stark relation med, har jag av någon anledning haft väldigt svårt att be om hjälp av. Då menar jag inte hjälp som i att be om skjuts, låna pengar eller fixa praktiska saker. Jag har alltid haft stort stöd av mina föräldrar och har alltid fått den hjälp jag behövt. Vi har en jättebra relation och jag känner mig alltid stöttad av mina föräldrar.

Det jag menar är det där andra, mer diffusa som kan vara väldigt svårt att sätta ord på. I mitt fall har det handlat om flera saker. Att hantera saker såsom känslan av att alltid vara otillräcklig, att behöva lägga ner jättemycket tid och energi för att upprätthålla höga betyg eller andra framgångar och framstå som en duktig flicka och känslan av att känna sig otillräcklig har många gånger varit svår att hantera. Det har även handlat om stressen över att kämpa med att få livet att gå ihop, att känna att det ibland kan vara lite ”knepigt” att passa in socialt eller att känna att man inte har ork eller energi att delta i sociala sammanhang.  Alla dessa osäkerheter kan vara riktiga energitjuvar. Det har varit väldigt lätt för mig att fastna i en ond spiral där stressen över att hela tiden känna att man inte presterar tillräckligt bra eller gör tillräckligt mycket och känslan av ett inre kaos där det finns massa saker man bara måste klara och göra i tid har tagit alldeles för stor plats. För mig har det ibland känts svårt att lista ut hur vuxenlivet fungerar dvs. ”vuxensysslor” som man bara ska kunna såsom att sköta sin ekonomi, ha rent och städat hemma och få vardagen att gå ihop.

Jag vet inte själv vad jag ska kalla allt det här för, det är inte saker som mina föräldrar eller andra i min omgivning hade kunnat ”göra åt mig” men det som skulle ha underlättat för mig hade varit att sätta ord på mina känslor och svårigheter och sedan få känslomässigt stöd och vägledning i att hantera alla dem här sakerna. Jag har insett att jag inte behöver hantera alla saker själv och om jag bara håller allt inom mig själv exploderar jag till slut.

När min samtalsterapeut uppmuntrade mig att prata med mina föräldrar om det här tyckte jag att det var extremt svårt att sätta ord på mina känslor. Till slut skrev jag ner allt och frågade mina föräldrar om dem ville läsa. Att veta att dem visste vad jag gått igenom och vad jag kämpat med under de senaste åren var på många sätt väldigt befriande. Det kändes som att allt det jobbiga plötsligt blev lite lättare och som att vi nu delade på att bära min börda. Det var också väldigt fint att ta del av deras respons och tankar kring mina upplevelser. Jag känner på många sätt att vi kom varandra ännu närmare och det kändes verkligen som dem såg det som en gåva att ta del av min historia.

Vad som också framgick var att mina föräldrar inte förstått vad jag kämpat med och hur tufft det varit för mig. Dem såg ju bara den sidan jag valde att visa, den glada och positiva och framgångsrika tjejen.

Det har varit väldigt otäckt att dela med mig på ett så pass öppet sätt om mina erfarenheter av min utmattning, både genom att prata med andra och att skriva den här bloggen. Oro för vad andra ska tycka, känslan av att vara sårbar och utlämnad och oron för att bli missförstådd har många gånger fått mig att ifrågasätta om jag verkligen vill eller orkar dela med mig på det här sättet. Jag är jättetacksam för all positiv respons jag fått, all kärlek och alla er som har valt att öppna upp sig och dela med sig av sina egna erfarenheter. Att skriva har blivit ett väldigt bra sätt för mig att bearbeta och något jag verkligen tycker om att göra. Förutom det har det varit en väldigt bra utmaning för mig att skriva och prata om jobbiga saker och det är något jag vill fortsätta att utmana mig själv i. Jag vill även hjälpa andra genom att prata om saker jag tyckt varit svårt och kämpat med.

Jag hoppas ni tyckt att det varit intressant att läsa min utmattningsserie. Härnäst tänker jag att vi startar upp ett nytt tema där vi fördjupar oss i vägen ur en utmattning. Här vill jag lyfta lite mer hur man kan förenkla livet som utmattad och vad man kan göra för att må bättre. Dels kommer det handla om hur man kan underlätta för sig själv för att orka vara social efter en utmattning, tankar kring träning efter en utmattning, energibalans och aktivitetsbalans, vardagssysslor, hur en utmattning påverkar ens relationer, gränssättning, konsten att prioritera, göra smarta val och mycket mer. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av lite mer verktyg till er som kämpar med stress eller er som har hamnat i en utmattning. Jag hoppas att ni även vill följa den tema-serien här på bloggen!

Tack för ni följt min utmattningsserie!

Vi ses snart igen, ta hand om er! ❤

Praktiska tips i vardagen som utmattad

Hejsan hoppsan, hoppas det är bra med er!

Nu finns det två inlägg om praktiska tips vid långvarig stress uppe på bloggen, det första om sjukpenning och Försäkringskassan och i det andra inlägget om arbetsrelaterad stress. Dagens inlägg blir det tredje och sista om praktiska tips vid utmattning och kommer handla om praktiska tips i vardagen som utmattad. Om du missat dem två tidigare inläggen med fokus på praktiska tips vid långvarig stress, eller dem tidigare inläggen i utmattningsserien gå gärna tillbaka och läs i kapp. Alla inläggen finns under kategorin utmattningssyndrom på bloggen.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Ett viktigt begrepp jag fick med mig från stressrehabiliteringen är ”förändra det som kan förändras”. Min tolkning har varit att underlätta allt som kan underlättas och förenkla allt som kan förenklas. Jag som så länge blivit väldigt styrd av min inre prestationsångest och mina inre krav och måsten blev nu serverad en annan syn på tillvaron där målet var att sträva efter största möjliga återhämtning genom att göra så mycket som möjligt av återhämtande aktiviteter. Jag skulle ljuga om jag sa att jag anammade det här direkt, det tog lång tid innan jag faktiskt förstod vad det betydde och faktiskt började leva så, men jag fick stor hjälp av Herman och min familj att successivt börja hitta olika saker i vardagen som underlättade för mig när jag mådde som sämst. Mycket av dem rutiner och vanor jag hittade när jag mådde som sämst är jag fortfarande stort stöd av idag.

Jag har i tidigare inlägg berättat om hur Herman satte post-it lappar på alla klockor för att jag inte klarade av att se tiden. Det var en sådan sak som verkligen underlättade för mig. Eller alla kom-ihåg lappar och positiva pepp-fraser som kunde få mig lite gladare en väldigt tung och deppig dag. Det kanske inte är något som funkar för alla men ni förstår kanske principen. Inget sätt att underlätta för sig själv är för överdrivet eller fånigt. Alla sätt är bra. 

Däremot tror jag många som lider av en utmattning kan underlätta för sig själv genom att inte sätta sig i olika situationer som riskerar att skapa onödig stress. En vanlig stresskälla för utmattade och en stresskälla som var väldigt påtaglig för mig, var att boka in saker långt i förväg. Att boka in en aktivitet med någon eller bara en träff vara i stort sett omöjligt för mig under en väldigt lång tid. Jag byggde upp så mycket oro och stress av att veta att jag hade till exempel en fika inbokad med en vän eller en middag nästkommande helg med familjen. Jag förstår att det kan låta banalt och fånigt för någon som aldrig själv upplevt ett sådant stresspåslag men för mig kunde ångesten och oron försämra min sömn och dränera min energi från det att tiden bokades in. Såklart kostade det extremt mycket av min energi vilket gjorde att när den bokade tiden kom var jag helt slut och klarade inte av att genomföra den planerade aktiviteten. Att då behöva avboka triggade i sin tur känslor av skuld, skam och misslyckande som dröjde kvar och åt upp all energi en långt efter den inbokade tiden. Jag vill bara poängtera att det handlade om mina inre hjärnspöken och berodde inte på att min omgivning gav mig anledning att känna skuld och skam.

Ni förstår, det bästa jag kunde göra för mig själv var inte boka in någon tid från första början. Men det är svårt då min upplevelse var att mina inre hjärnspöken intalade mig att det fanns en hel del förväntningar, sociala förväntningar från omgivningen och såklart även en egen vilja att göra saker man tycker är kul och mår bra av. I det här var Herman ett stort stöd och hjälpte mig att resonera fram till kloka beslut, sätta gränser och ta obekväma beslut. Nu har ju inte alla den turen att ha en Herman i sitt liv men ta hjälp av någon som är ett bra stöd för dig. En partner, familjemedlem eller vän. Det är viktigt att vara öppen och ärlig med sin omgivning, berätta förutsättningarna och var tydlig med vad du orkar eller inte orkar. Inte minst för ditt eget samvete och för att undvika missförstånd. 

Andra små tips i vardagen som hjälpt oss under min utmattning har varit utkörning av matkassar, brusreducerande hörlurar, bra solglasögon, tydlig kommunikation kring dagsform och ork, sänkta krav på hushållssysslor (som att gemensamt vara helt ok med att det är lite stökigare än vanligt och tar lite längre tid innan man tvättar, städar och diskar hemma), att det är okej att äta lite mer hämtmat under en period när det inte finns någon ork för matlagning och dialog kring prioriteringar i vardagen. Just att få hjälp med matkassar har varit en jättestor hjälp i vardagen. Planering av middagar, att åka till en mataffär och köpa matvarorna i ett kaos av varor och andra kunder och sedan laga maten var i stort sätt omöjligt för mig under den här perioden. Att få hjälp med planering och inköp av mat var därför guldvärt och vår erfarenhet har dessutom varit att kostnaden har varit ganska likvärdig våra tidigare matkostnader före vi beställde matkassar samt betydligt billigare och hälsosammare än sista minuten lösningen hämtmat flera dagar i veckan. 

Jag har väldigt tur tacksam över att jag har haft väldigt goda förutsättningar till återhämtning i och med att vi inte har några barn eller andra åtaganden som medför ett stort ansvar, som att vara husägare eller driva egna företag eller liknande. Jag har stor förståelse att det kan försvåra förutsättningarna för återhämtning och att flera av mina tips därför inte blir möjliga i en annan livssituation. Men till er vill jag ändå understryka vikten av tydlig och öppen kommunikation med er partner eller familj runt omkring er. Våga be om hjälp!

Det är allt för dagens inlägg. Hoppas det var givande för dig som befinner dig i en utmattning eller för er som har en anhörig som går igenom en utmattning.

Nu har vi tagit oss igenom alla inlägg i serien om utmattningssyndrom! I nästa inlägg kommer jag summera vad jag har lärt mig av min sjukdom och om tiden som utmattad. Jag kommer även berätta mer om vad jag tar med mig vidare i livet. Jag kommer även avslöja temat för nästa serie här på bloggen, så det vill ni inte missa! 😊

Ta hand om er! ❤

/Emelie

Arbetsrelaterad stress

Hejsan hoppsan, hoppas ni mår bra!

I förra inlägget pratade vi om hur man ska göra vid ansökan av sjukpenning och kontakt med Försäkringskassan vid en långvarig sjukskrivning. Hoppas ni tyckte informationen var hjälpsam och tydlig. Idag kommer vi fortsätta med fler praktiska tips vid långvarig stress men med fokus på arbetsrelaterad stress. Om ni inte läst det tidigare inlägget om Försäkringskassan kan ni hitta det under utmattningsserien på bloggen.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Först och främst, vart ska man vända sig om man mår dåligt och misstänker att man riskerar att hamna i en utmattning? Mitt första tips är att våga be om hjälp och att våga prata med sin omgivning! Jag vet hur svårt det här kan vara att göra det och jag har själv alltid haft extremt svårt att sätta gränser och säga nej till andra, men man kan inte alltid göra alla till lags på sin egen bekostnad. Då går man sönder. 

Om en stor del av din stress är arbetsrelaterad är det jätteviktigt att du tar upp problemet med din chef. Anställdas välmående och hälsa är chefens ansvar, det finns faktiskt en föreskrift sedan 2016, OSA organisatorisk och social arbetsmiljö, som reglerar detta och talar om hur ditt företag ska jobba med dessa frågor (www.av.se, 2015). Om du har för mycket stress på jobbet är det chefens ansvar att avlasta dig och hjälpa dig att prioritera vad du ska lägga din tid på. Om du arbetar på en större arbetsplats kan du även ta hjälp av ditt skyddsombud (arbetsmiljöombud), din klubb eller till din fackförening, om du är ansluten till en sådan.

Förhoppningsvis kan din chef hjälpa dig på ett enkelt sätt att minska din stress genom att se över din sin arbetsbelastning och dina arbetsuppgifter. Kom ihåg, förutom att det faktiskt är lagstadgat att du ska ha en bra arbetsmiljö på ditt arbete, så gynnar det även din arbetsgivare. När du mår bra på din arbetsplats presterar du bättre. Höga nivåer av sjukskrivningar blir inte bara dyrt och medför stort lidande för dig, det blir även dyrt för ditt företag och kostsamt för samhället (Unionen, 2021).

Oavsett om din stress är arbetsrelaterad eller inte kan det även vara bra att se över andra delar i ditt liv. Alla typer av stress är inte farlig, viss stress kan till och med vara positiv och har historiskt sätt varit en förutsättning för vår överlevnad. Positiv stress kan få oss att känna oss mer kreativa, skärpta och produktiva. Men stressen blir farlig då den pågår under en längre period utan återhämtning och ofta i kombination med till exempel en hög arbetsbelastning på jobbet. 

Om du misstänker att du får för lite återhämtning i din vardag kan ett tips vara att se över vilka aktiviteter i din vardag som tar energi och vad som ger energi. När du gjort en sådan analys kan du sedan försöka prioritera mer tid för dem aktiviteter du upplever som påfyllande av energi. Även det är lättare sagt än gjort, framför allt eftersom våra beslut blir mer vanemässiga och vi styrs mer av den automatiska delen i hjärnan när vi är stressade. Just därför är det väldigt viktigt att bli medveten om vad som stressar oss, vilka beteenden vi får när vi är stressade och vad våra tidiga varningssignaler på stress är för att kunna stoppa den negativa utvecklingen i tid. 

Ta hjälp av människor runt omkring dig! Prata med din partner, mamma, pappa, brorsa, syrra, kompis, granne, kollega, kusin eller någon annan i din närhet du känner att du kan anförtro dig till. Prata om det, fråga hur dem upplever situationen och hur dem ser på din situation. Be om hjälp; hjälp med att påminna dig när du missar saker och hjälp med att uppmärksamma när stressen tar över för mycket. i mitt fall var Den största hjälpen jag kunde få var att bli bromsad och stoppad av Herman när jag själv inte såg varningssignalerna. 

Det var allt jag tänkte ta upp om arbetsrelaterad stress. Hoppas ni tyckte dagens inlägg var givande och att ni fick med er lite praktiska tips på hur ni kan hantera arbetsrelaterad stress i er vardag.

Nästa inlägg är det sista som rör med praktiska tips vid en utmattning. Det kommer handla om olika saker som underlättade för mig i min vardag när jag var utmattad och mådde som sämst.

Ta hand om er! ❤

/Emelie

Referenser:

Unionen. (2021). Drunknar du i jobb? - Låt chefen rädda dig! [online] Tillgänglig via: https://www.unionen.se/story/balans/drunknar-du-i-jobb-lat-chefen-radda-dig  [Hämtad 7 Maj 2022].

www.av.se. (2015). Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4), föreskrifter - Arbetsmiljöverket. [online] Tillgänglig via: https://www.av.se/arbetsmiljoarbete-och-inspektioner/publikationer/foreskrifter/organisatorisk-och-social-arbetsmiljo-afs-20154/  [Hämtad 7 Maj 2022].

Försäkringskassan

Hejsan, hoppsan hoppas ni mår bra!

Nu har vi hunnit med ganska många inlägg i utmattningsserien. Vi har berört grundläggande fakta om utmattningssyndrom, min uppbyggnadsperiod av sjukdomen, mina erfarenheter av den akuta fasen, mina erfarenheter av återhämtningsfasen, svårigheter med återgång i arbetet efter en utmattning och hur jag hanterade mina jobbiga känslor efter utmattningen. I de kommande inläggen tänkte jag gå in på några fler praktiska tips till dig som misstänker att du lider av långvarig stress och är på väg mot en utmattning eller till dig som är utmattad. Det här är olika saker i min vardag som hjälpte mig under olika stadier av min utmattning. Förhoppningsvis kan det hjälpa er som är mitt inne i det och era anhöriga runt om kring er. Om du missat något av ovan nämnda inlägg i utmattningsserien finns alla under kategorin utmattning på bloggsidan.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg! 

I dagens inlägg vill jag dela med mig av mina erfarenheter av att ansöka om sjukpenning och om kontakt med Försäkringskassan. När jag blev sjuk upplevde jag det som en stor källa till stress att förstå hur man skulle gå till väga för att ansöka om sjukpenning, vad det fanns för regler och rätta sig efter och även hur jag skulle ta mig an den kontinuerliga kontakten under min långvariga sjukskrivning. 

Du har rätt till sjukpenning om du inte längre kan arbeta din vanliga arbetstid för att du är sjuk, om du får ett inkomstbortfall och om du är försäkrad i Sverige. Dem första två veckorna av din sjukskrivning betalar oftast din arbetsgivare sjuklön i stället för din vanliga lön. Du har rätt till sjuklön om din arbetsförmåga är nedsatt på grund av din sjukdom och det är även arbetsgivaren som gör den bedömningen. Om du inte har rätt till sjuklön av din arbetsgivare kan du söka sjuklön dem två första veckorna av Försäkringskassan (Forsakringskassan.se, 2022). 

Om man som jag blir sjuk en längre tid ska man få en egen handläggare som ska hjälpa till med frågor som rör sjukpenning och planering av återgång till arbetet. Däremot hade jag otur och mitt ärende var länge utan en handläggare. När jag sedan fick en handläggare hade jag endast kontakt med honom under två tillfällen före han blev frånvarande på grund av sjukdom och jag under en längre period hade kontakt med flera olika handläggare vilket resulterade i en del missförstånd, brist på information och fördröjning i mitt ärende. Men efter ca 13 månader som sjukskriven fick jag till slut en egen handläggare.

Om du är osäker och känner dig förvirrad över hur du ska gå till väga under sjukpenning perioden kan du fråga din läkare, eller din handläggare på Försäkringskassan, eller din arbetsgivare eller kolla på Försäkringskassans hemsida. Tyvärr är det är en djungel att nästla sig igenom när man är i processen att ansöka om sjukpenning och det kan kännas ännu svårare när man dessutom är sjuk. Men försök att inte stressa upp dig eller oroa dig för mycket. Du behöver all din energi för att bli frisk. 

På Försäkringskassans hemsida finns det mer information kring hur mycket ersättning du kan få i sjukpenning och sjuklön. Men generellt brukar det vara ungefär 80 % av din lön. 

Det kan också vara viktigt att komma ihåg att Försäkringskassans uppgift är att bedöma din arbetsförmåga och inte din sjukdom. Det är läkarens ansvar. Dem första 90-dagarna som sjuk har du rätt till sjukpenning om du inte kan utföra ditt vanliga arbete, eller något annat tillfälligt arbete på din nuvarande arbetsplats. Efter 90 dagar har passerat har du rätt till sjukpenning om du inte kan utföra något arbete alls på din nuvarande arbetsplats. Efter 180 dagar har du rätt till sjukpenning om du inte kan utföra något arbete alls på den vanliga arbetsmarknaden d.v.s. om Försäkringskassan gör bedömningen att du skulle kunna utföra något annat arbete på en annan arbetsplats kan du bli nekad rätt till fortsatt sjukpenning (Forsakringskassan.se, 2022). 

Just det här villkoret blev väldigt stressande för mig i mitt sjukpenningärende. I och med att jag inte hade en egen handläggare och hade haft kontakt med flera olika handläggare hade jag missförstått att jag efter en viss period som sjukskriven behövde göra en ny ansökning för att ha fortsatt rätt till sjukpenning, där det tydligt framgick att jag inte kunde utföra något annat jobb på arbetsmarknaden. Därför uteblev min sjukpenning under drygt 2 månader innan missförstånden var lösta, den kompletterande ansökan var skickad och handläggarna hade fattat ett nytt beslut. Nu gick det ändå bra i slutändan då både min arbetsgivare och läkare hjälpte mig att förmedla min situation och arbetsförmåga till Försäkringskassan, men det skapade väldigt mycket onödig stress för mig och det blev en ekonomisk påfrestning under den perioden.

---

Checklista som du kan använda när du ska ansöka om sjukpenning från Försäkringskassan:

• Första dagen du är sjuk ska du sjukanmäla dig till din arbetsgivare

• Efter 14 dagar ska din arbetsgivare sjukanmäla dig till Försäkringskassan. Du kan logga in på dina sidor på Försäkringskassans hemsida för att se att din arbetsgivare har sjukanmält dig.

• Du ansöker om sjukpenning på min sida på Försäkringskassans hemsida. Du måste vara sjukanmäld av din arbetsgivare för att kunna ansöka om sjukpenning.

• Du eller din läkare skickar in ett läkarintyg till Försäkringskassan. Min erfarenhet är att läkaren skickar intyget digitalt. Men min erfarenhet är att man kan behöva påminna läkaren och även dubbelkolla under mina sidor på Försäkringskassans hemsida att dem mottagit läkarintyget. Du kan skicka in läkarintyget per post eller via mina intyg på 1177 vårdguiden.

• Du får första utbetalningen när Försäkringskassan är klar med handläggningen av ditt ärende. Handläggningen kan ta upp till 30 dagar om din ansökan är komplett. Efter din första utbetalning sker utbetalningarna månadsvis.

• Du får ca 80% av din lön i sjukpenning. Om du vill veta exakt hur mycket du kan få kan du räkna ut din sjukpenning med hjälp av verktyget ersättningskollen på Försäkringskassans hemsida.

• Du kan se dina preliminära utbetalningar på mina sidor på Försäkringskassans hemsida när Försäkringskassan har handlagt din ansökan, men utbetalnings syns först 1 bankdag före pengarna betalas ut.

• Om du behöver förlänga din sjukskrivning måste du eller din läkare skicka in ett nytt läkarintyg. Även om du av någon anledning vill ändra omfattning på din sjukpenning t.ex om du bedömer att du är redo att börja jobba heltid igen, måste du meddela försäkringskassan om detta. Det kan du göra via mina sidor.

• Om du vill avsluta din sjukpenning helt före det att sjukskrivningstiden har gått ut måste du även meddela detta via mina sidor.

• Om du är sjukskriven en längre tid ska du bli tilldelad en egen handläggare som ska hjälpa dig med allt som rör din sjukpenning och även hjälpa dig att planera för din återgång i arbetet.

• Dem första 90 dagarna av din sjukpenning: du har rätt till sjukpenning om du inte kan utföra ditt vanliga arbete eller något annat tillfälligt arbete på din nuvarande arbetsplats.

• Efter 90 dagar av din sjukskrivning: du har rätt till sjukpenning om du inte kan utföra något arbete alls på din nuvarande arbetsplats. Om du skulle vilja söka ett annat arbete under den här perioden har du rätt till bibehållen sjukpenning. Försäkringskassan kan även erbjuda dig ett möte med Arbetsförmedlingen som kan ge dig stöd i ditt sökande.

• Efter 180 dagar av din sjukskrivning: du har rätt till sjukpenning om du inte kan utföra något arbete alls på den vanliga arbetsmarknaden. Men det finns några undantagssituationer där din arbetsförmåga fortsatta kan bedömas i förhållande till något arbete på din nuvarande arbetsplats även efter dag 180 av din sjukskrivning. Om du vill läsa mer om detta, kolla rehabiliteringskedjan på Försäkringskassans hemsida.

• Efter 1 år av sjukskrivning: du behöver nu göra en ny ansökan om sjukpenning. Du kan antingen ansöka om sjukpenning på fortsättningsnivå (ca 75% av din sjukpenninggrundande inkomst) eller sjukpenning på normal nivå (ca 80% av din sjukpenninggrundande inkomst). Du har rätt till sjukpenning på normalnivå om din sjukdom klassas som allvarlig sjukdom enligt Socialstyrelsens kriterier. Du kan läsa mer om kriterierna för allvarlig sjukdom på Socialstyrelsens hemsida:
  https://roi.socialstyrelsen.se/fmb/om-forsakringsmedicinskt-beslutsstod/kriterier-for-allvarlig-sjukdom

• Om du skulle behöva extra stöd för att kunna komma tillbaka till ditt arbete så ska din arbetsgivare hjälpa dig med till exempel kortare arbetsdagar eller andra arbetsuppgifter. Arbetsanpassningar kan vara antingen tillfälliga eller permanenta.

• Om du inte kan gå tillbaka till ditt nuvarande arbete på grund av din sjukdom kan Försäkringskassan hjälpa dig att få rehabilitering från arbetsförmedlingen. Rehabiliteringen kan vara yrkesvägledning eller arbetsträning och under den rehabiliteringsperioden kan du få en rehabiliteringspenning som motsvarar din sjukpenning.

  All information i checklistan kan du även hitta på Försäkringskassans hemsida:

  https://www.forsakringskassan.se/privatperson/sjuk/anstalld/sjukpenning-for-anstallda 

---

Den här videon sammarfattar ganska bra hur du gör för att ansöka om sjukpenning (Forsakringskassan.se, 2022).

Men kom ihåg, fråga om du är osäker. Både din läkare, arbetsgivare, handläggare på Försäkringskassan ska informera dig vad som gäller och informationen på Försäkringskassans hemsida kan hjälpa dig att komma vidare. Syftet med systemet är att hjälpa dig som sjuk och ge dig goda förutsättningar för att bli frisk och kunna återgå till arbete. 

Nästa inlägg kommer handla om praktiska tips med fokus arbetsrelateradstress.

Ta hand om er! ❤

/ Emelie

Referenser:

Forsakringskassan.se. (2022). Sjukpenning för anställda. [online] Tillgänglig via: https://www.forsakringskassan.se/privatpers/sjuk/anstalld/sjukpenning  [Hämtad 7 Maj 2022].

Hantera jobbiga känslor

Hejsan hoppsan, hoppas ni mår bra!

I det tidigare inlägget (återgång i arbetet) berättade jag om svårigheterna med att börja arbetsträna efter en utmattning. Jag kom även in på hur tufft det var mentalt att möta den plats man tidigare förknippat med stress och oro och där man faktiskt blivit sjuk. Jag tog även upp alla jobbiga känslor som kom när man inte längre kände igen sig själv, varken socialt eller sin egen arbetsförmåga. I dagens inlägg kommer jag fortsatt berätta om hur jag hanterade alla dem jobbiga känslor som mötte mig när jag gick tillbaka till en vardag och inte längre kände igen mig själv. Om du inte läst det tidigare inlägget, läs gärna det så det blir lättare att hänga med i dagens inlägg 😊

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Jag vet inte hur jag ska beskriva hösten 2021 och vintern 2022 men jag tror nog att man kan säga att jag utvecklade någon form av depression. Frustrationen över hur långt tid det tog att bli frisk och sorgen över att jag förlorat mitt gamla liv blev i alla fall väldigt svår att hantera. Jag kände mig väldigt nedstämd under en lång period och jag möttes av motvilja och stort motstånd när jag försökte ta mig för att göra saker. Tillsammans med min läkare kom vi överens om att öka dosen antidepressiv medicin och kombinera medicineringen med KBT-behandling via min vårdcentral.

KBT-behandlingen var ett 12 veckor långt program. Behandlingen utgick från arbetsboken Unified Protocol: Diagnosöverskridande psykologisk behandling (Barlow et al., 2022). Behandlingen genomfördes i kombination med föreläsningar och samtalsterapi i grupp och individuellt med psykologen. Behandlingen riktas mot personer med olika typer av känslomässiga syndrom t. ex paniksyndrom, GAD (generaliserat ångestsyndrom), SAD (socialt ångestsyndrom), OCD (tvångssyndrom), PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), depression, borderline, ätstörningar, självskadebeteenden med mera. Boken är utgiven av Natur och Kultur och kan köpas via deras hemsida (https://www.nok.se/titlar/akademisk-psykologi/unified-protocol-arbetsbok/)

Arbetsboken

Om jag ska vara helt ärlig var jag inledningsvis ganska skeptisk till att den här typen av behandling skulle hjälpa mig. Jag kände inte igen mig i beskrivningarna för dem känslomässiga syndromen och jag förstod inte hur en behandling som gick ut på att arbeta med och förstå känslomässiga beteenden skulle hjälpa mig med att hantera min stress. Men jag bestämde mig ändå för att ge behandlingen en ärlig chans.

Jag fick lära mig att förstå mina känslor och öva på medveten känslomässig närvaro. För mig blev det väldigt användbart i arbetet med att hantera min prestationsångest. Med hjälp av dem nya verktygen fick vi sedan öva oss i kognitiv flexibilitet, att motverka känslomässiga beteenden och möta kroppsliga förnimmelser genom känslomässig exponering. Jag kommer inte fördjupa mig mer kring KBT-behandlingen i det här inlägget men kanske tar upp det igen i ett annat tema. Jag vill bara poängtera hur mycket behandlingen faktiskt hjälpte mig. Det kanske viktigaste jag fick lära mig av behandlingen var att ingen medicin eller behandling kan ta bort min ångest helt och hållet, men det kan ge mig verktyg och det kan lära mig hur jag själv ska stå emot mitt inre prestationsmonster. Verktyget som jag tror och hoppas att jag aldrig ska tappa bort eller glömma, är förmågan att vara snäll mot mig själv. Jag hoppas att jag från och med nu ska vara min egen bästa vän genom senare utmaningar i livet.

När det kommer till medicineringen hade jag under ca 6 månader tagit en väldigt låg dos av läkemedlet Sertralin Teva, 50 mg, och jag hade inga större problem med biverkningar. Efter denna period gjorde jag en liten ökning från 50 mg till 100 mg. Då upplevde jag inga nya biverkningar men inte heller någon förbättrad positiv effekt. Jag var ganska skeptiskt till det hela och var osäker på ifall det verkligen gjorde någon nytta. Men efter diskussioner med läkare, Herman och min familj kom vi ändå fram till att det var värt att prova att göra ytterligare en ökning. Så i januari ökade vi dosen till max dos för läkemedlet, vilket är 200 mg, med förhoppningen att det nu skulle ge en bättre effekt. Vid den här doseringen fick jag en hel del biverkningar. Illamående och yrsel var nog det jobbigaste. Men även sömnen blev sämre igen, en biverkning som jag först inte förstod kunde bero på den ökade medicineringen men som jag fick berättat för mig senare. Efter ökning till max dos upplevde jag en viss effekt av medicineringen och upplevde att jag mådde lite bättre. Dock vet jag inte om förbättringen berodde på enbart medicineringen, en kombination av medicinering och KBT-behandling, eller enbart KBT-behandling. Varje gång jag träffade min läkare under den här perioden frågade han mig hur jag mådde och ifall jag upplevde en positiv eller negativ effekt av medicineringen. Frågan var lika svår att besvara varje gång. Dels för jag inte kom ihåg tillräckligt mycket av hur jag mådde för några månader sedan, dels för att skillnaderna var diffusa och svåra att sätta ord på. Det var svårt för mig att känna någon tydlig förbättring medan jag var mitt i behandlingen, men i efterhand kan jag definitivt se att medicineringen hjälpte mig att komma ur den värst perioden. Det är trots allt det viktigaste.

Jag vill förtydliga att all min medicinering och KBT-behandling har gjorts i samråd med min läkare. Om du funderar på antidepressiv behandling, eller liknande, är det viktigt att du först pratar med din läkare. Jag vill inte skapa en negativ uppfattning av att den här typen av behandling, men inte heller uppmuntra onödig användning av antidepressiva läkemedel. Jag vill bara berätta om mina egna erfarenheter. Däremot är det viktigt att komma ihåg att alla svarar olika på antidepressiv medicinering och alla får olika god effekt. Jag uppmuntrar er till att läsa på noga kring läkemedel och dess biverkningar före ni påbörjar någon form av medicinering. Information kring läkemedel kan läsas på FASS hemsida. (www.fass.se) Slutligen vill jag understryka att det är väldigt viktigt att göra alla typer av förändringar i medicinering i samråd med din läkare. Både insättningsperioder, ökningsperioder och utsättningsperioder kan förvärra dina symtom och biverkningar under några veckor och bör därför göras stegvis. Detta är självklart något som din läkare kommer att informera om.

Frågan kring huruvida man ska sätta in en behandling av antidepressiva läkemedel kan ibland framstå som kontroversiell och i alla fall jag upplever att det finns starka åsikter både för och emot. När jag själv blev erbjuden antidepressiv behandling var jag ganska negativt inställd och det kändes fel om det verkligen inte var den absolut sista utvägen. Jag tyckte att det kändes som ett misslyckande eller en svaghet att behöva en sådan behandling.

Så här i efterhand tror jag ändå att medicineringen hjälpte mig att ta mig över den värsta tröskeln och därav blev en förutsättning för min återhämtning. Jag tycker att det är synd att jag oroade mig så pass mycket över beslutet att påbörja behandlingen. Det var ju inte som att jag hade brist på ångest i det här skedet. I det här skedet var min uppfattning att den allmänna synen på antidepressiva läkemedel var väldigt negativ. Jag vet inte och tror inte att det stämmer, men det var så jag upplevde det då. Jag tror att det kunde sparat mig lite energi i ett läge då energin lös med sin frånvaro, att inte lägga så stor värdering vid antidepressiv medicinering.

Personligen vill jag inte fortsätta behandlingen mer än nödvändigt då jag upplever dem biverkningar som jag drabbas av som en för stor nackdel. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att alla är olika, alla svarar olika på olika typer av behandlingar, och alla har olika behov av olika behandlingar. Därför ska man inte jämföra sig med andra, framför allt inte när det kommer till medicinering. Och av den anledningen bör man inte heller lägga sig i eller ha åsikter om hur andra behandlar sina problem.

Jag hoppas att det har hjälpt er att få insyn i hur jag har hanterade mina problem. Jag har fått med mig bra hjälpmedel och verktyg men är inte på något sätt färdiglärd. Det här är ett pågående arbete för mig och något jag förmodligen kommer behöva kämpa med under lång tid framöver.

Jag vill passa på att påminna om att jag har startat en instagram som ni kan följa för att snabbt få uppdateringar om när jag publicerar ett nytt inlägg eller annat kul. Jag kommer att försöka publicera ett inlägg i veckan, men detta kan variera beroende på ork och lust.

Vi ses, ta hand om er! ❤

Referenser:

Barlow, David.H; Sauer-Zavala, Shannon; Farchione, Todd J.; Murray Latin, Heather; Ellard, Kristen K.; Bullis, Jacquline R.; Bentley, Kate H.; Boettcher, Hanna T. och Cassiello-Robbins, Claire. 2020. Unified protocol Arbetsbok. 2. uppl. Stockholm: Natur & Kultur.

Återgång i arbetet

Hejsan hoppsan, hoppas ni mår bra!

I det här inlägget kommer jag att berätta om mina erfarenheter av att börja arbetsträna efter en utmattning. Om du inte läst dem tidigare inläggen i utmattningsserien kan det vara lite svårt att hänga med i texten. Ett tips är därför att gå tillbaka och läsa dem tidigare inläggen innan du läser vidare. Ni hittar dem tidigare inläggen under bloggsidan, gå sedan in på kategorin utmattningssyndrom.

Nu hoppar vi in i dagens inlägg.

Rehabiliteringsprogrammet tog slut i mitten av oktober 2021 och då var det dags att återgå till arbetet på två timmar om dagen (25%). Trots att jag då kommit en bra bit i min återhämtning, fått mer ork, inte längre hade lika oändligt stort behov av sömn och återhämning och framför allt hade fått med mig massa verktyg och kunskaper hur jag på ett bra sätt kunde hantera vardagen, kändes det superläskigt. Jag kände mig inte alls redo. Men enligt mina läkare var jag tydligen det och samtidigt längtade jag verkligen tillbaka till ett normalt liv.

Jag hade varit på kontoret vid 2 tillfällen för att hälsa på under min sjukskrivning, första gången var redan under våren 2021. Min läkare hade sagt att det var jätteviktigt att hålla kontakten med sin arbetsplats för att det inte det skulle bli ett allt för stort steg att komma tillbaka efter sjukskrivningen. Dessutom krävde Försäkringskassan att jag och min arbetsgivare skulle ha ett möte tillsammans och göra en rehabiliteringsplan för återgång i arbetet.

Jag sköt på mötet flera gånger innan jag till slut insåg att jag var tvungen att ta mig dit. Natten innan fick jag en kraftig ångestattack och fick inte många timmars sömn. Förberedelserna på morgonen klarade jag knappt av och jag låg på golvet med ytterkläderna på med rusande ångest innan vi skulle åka.

Det var så mycket jobbiga känslor och ångest förknippade med mitt kontor. Som att stressen satt i väggarna och oron frodades i luften. Jag skämdes så otroligt mycket över att jag hade blivit sjuk, att jag inte klarade av att jobba och att jag lämnat alla kollegor i sticket. Jag skämdes för att jag var ung och bara hade jobbat där i drygt ett år, mer än så klarade jag tydligen inte av. Och minnena från hösten var så starkt präglade av mycket jobb, stress, ont i magen, ont i huvudet, illamående och alla andra symtom jag hade kämpat med.

Det underlättade mycket att jag hade varit och hälsat på kollegorna på kontoret innan det var dags att börja arbetsträna. Men obehaget av att komma in till kontoret fanns ändå kvar. Vi hade tillsammans med Kognitiva Teamet Rehab gjort en bra plan för min återgång i arbetet. Det var otroligt hjälpsamt att ha med dem på mötet så att min arbetsterapeut kunde lyfta de viktigaste frågorna och föra min talan då jag knappt kunde ta till mig eller förstå vad som sas under mötet. Jag fick väldigt bra stöd av min arbetsgivare under hela min sjukskrivning och rehabilitering. Det är jag väldigt tacksam för då jag vet att många av mina rehabkompisar inte alls fick samma stöd.

Trots ett bra stöd och goda förberedelser fick jag en rejäl käftsmäll av att utsätta mig själv för den verkliga världen igen. Jag hade förberett mig på att det skulle bli tufft och att det skull ta lång tid innan jag kände mig ”som vanligt” igen men trots det var jag inte redo för alla stormar av känslor återgången skulle medföra. Återigen kom känslan av att känna sig överkörd av intryck och jag behövde extremt mycket återhämtning efter mina 2 timmars arbete. Det fanns inte längre ork för dem rutiner jag sakta byggt upp så som att gå promenader, laga middagar, se filmer, kunna umgås med familjen osv. I stället behövde jag sova och återhämta mig resten av dagen. Men med anpassningar som gjorde att jag kunde jobba stor del av tiden hemifrån och förenklade arbetsuppgifter klarade jag ändå av det.

Men vad som nästan blev ännu jobbigare än den fysiska tröttheten var den mentala biten. Det blev så extremt tydligt för mig att jag inte var mig själv längre. På jobbet var jag tyst och tillbakadragen och jag orkade inte delta i diskussioner eller socialt umgänge. Jag kände inte heller igen min egen arbetsförmåga. Huvudet var trögtänkt, koncentrationen var nästan konstant frånvarande, arbetsminnet borta och jag kände mig oftast allmänt korkad. Mitt sociala liv med vänner hade under tiden som sjukskriven prioriterats bort helt och inte heller nu kände jag vare sig ork eller lust att umgås med människor. Jag kände mig väldigt isolerad. Det samtidigt som jag inte längre klarade av att göra saker som jag tidigare blivit glad av och älskat att göra. Planen för min återgång var att jag under ca 6–7 veckor skulle arbeta 25% och sedan trappa upp till 50%. Men det tog tid för mig att anpassa mig till arbetet och krävdes därför mer tid än ursprungsplanen. Först i slutet av januari 2022 var jag redo att öka arbetsbelastningen till 4 timmar om dagen (50%)

Är ganska nöjd med mitt hemmakontor 😊

Det var allt för den här gången. Följ gärna bloggens instagram-konto för uppdateringar vid nya publiceringar på bloggen. Målet är att publicera ett inlägg i veckan, men eftersom jag måste ta hänsyn till varierande ork och det pågående vardagslivet kan jag inte garantera ett nytt inlägg varje vecka. Jag håller fortfarande på att återhämta mig från min utmattning och jobbar dagligen med att hitta fungerande rutiner och balans i tillvaron. Men det har varit väldigt kul och hjälpsamt för mig att få skriva och dela med mig av mina tankar och erfarenheter så jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta med det, på en lagom nivå.

Ta hand om er! ❤

//Emelie

Återhämtningsfasen

Hej igen! I dagens inlägg kommer vi fördjupa oss i återhämtningsfasen av min utmattning och jag kommer att dela med mig av mina erfarenheter av att delta i ett rehabiliteringsprogram för stressrelaterade problem.

I slutet av maj 2021 påbörjade jag ett ca 20 veckors långt rehabiliteringsprogram på Kognitiva Teamet Rehab vid Skogskyrkogården söder om Stockholm. Efter bedömning och intervju med läkare, psykolog och fysioterapeut kom man fram till att jag skulle hjälpas av ett sådant program. Det kändes otäckt och spännande på samma gång. Jag blev heltidssjukskriven till slutet av augusti vilket kändes galet trots att jag redan varit sjuk och heltidssjukskriven i ca 3 månader. Jag fick massor av information om rehabiliteringens innehåll och upplägg samt ett schema med bokade tider flera gånger i veckan dem kommande 20 veckorna. Tanken på att behöva passa en tid, ta mig ifrån hemmet och bli tvungen att delta i ett socialt sammanhang kändes överväldigande och helt omöjligt. Därför var det inte konstigt att jag byggde upp väldigt mycket oro och stress inför första psykologgruppstillfället.

I gruppen var vi 10 personer som alla av olika anledningar hade insjuknat i utmattningssyndrom. Vi träffades flera gånger i veckan under flera månaders tid och delade med oss av våra personliga erfarenheter och tankar kring olika ämnen relaterade till långvarig stress, vi hade sjukgymnastik, medicinsk yoga, mindfulness och fick på olika sätt lära hos hur vi kan leva mer hållbart. Jag kommer inte dela med mig något om mina rehabkompisar men det var en väldigt speciell kontakt och ett stort stöd under min återhämtning. Jag fick lära mig otroligt mycket, det blev en stor trygghet och ett sammanhang att relatera till under den här perioden.

Första delen av rehabiliteringen tyckte jag var svår och tuff på många sätt. Dels blev jag helt dränerad av dem fysiska träffarna och behövde otroligt mycket återhämtning och vila efter. Men det var också frustrerande då jag kände att jag inte kunde ta till mig all den viktiga information och kunskap som rehabiliteringen erbjöd. Jag kunde helt enkelt inte hålla fokus tillräckligt länge för att ta in allt. Bara efter en liten stund var orken slut och jag bara satt där oförmögen att förstå vad som pågick runtomkring mig. Men personalen sa att det var helt normalt och att jag hade tillgång till allt material digitalt och lätt kunde repetera hemma efteråt. Vi fick hemuppgifter varje vecka men med instruktionen att det inte fanns några krav kring och hur uppgifterna skulle utföras eller om vi faktiskt gjorde dem. Det kändes väldigt konstigt. Under dem här veckorna pratade vi bland annat om aktivitetsbalans, självmedkänsla, känslor, värderad riktning, perfektionism, gränssättning, vidmakthållande, andning, återhämtning och mycket mer. Jag har fått med mig så mycket insikter och förståelse för mig själv vilket har varit en stor del i min återhämtning.

Men det var inte lätt trots allt stöd jag fick. Det som var absolut svårast och tog längst tid för mig var att acceptera. Acceptera att jag faktiskt blivit sjuk, acceptera att jag behövde gå igenom en rehabiliteringsperiod för att bli frisk, acceptera att jag var tvungen att ändra många delar i mitt sätt att leva och min syn på mig själv. Det trots att jag hade varit sjuk i flera månader och trots att jag hade ett sjukintyg där det stod klart och tydligt vilken diagnos jag hade. Trots att det även i sjukintyget framgick vilka svårigheter min utmattning medförde och hur länge jag förväntades vara frånvarande från arbetet. Jag hade även svårt att acceptera trots att jag gick i rehab för min sjukdom.

Jag levde i förnekelse och motarbetade mig själv och min återhämtning under en relativt lång period. Inte för att jag var trög eller korkad på något sätt, mer för att jag var envis och naiv. När den värsta fasen började lätta och jag vissa dagar faktiskt hade lite mer energi och mådde lite bättre hamnade jag genast i ett destruktivt mönster av att göra så mycket jag bara kunde för att lindra den värsta prestationsångesten. Det kunde vara att gå på långa promenader, laga mat, städa, se en film eller något annat jag inte klarat av under de senaste månaderna. Det tog inte lång tid innan den lilla energin tog slut och jag dessutom använt mer energi än så och jag återigen hade ett negativt saldo på energikontot. Då följde ett rejält bakslag som ofta krävde dagars återhämtning. I det mönstret levde jag länge, med energidepåer som gick upp och ner hela tiden.

Det tog tid innan polletten trillade ner och jag insåg vad jag höll på med. Först då, när jag förstod att jag även som sjuk styrdes helt och fullt av min prestationsångest, insåg jag att jag behövde göra en stor förändring för att kunna bli frisk igen. Då följde en tuff period av insikter, reflektion och bearbetning både på egen hand och med hjälp av Herman och min familj. Det var då jag började skriva. Skriva dagbok hade jag gjort lite till och från men nu började jag skriva om allt. Mina tankar och känslor, min historia, mitt liv och mina erfarenheter. Och det var så himla skönt. Att få skriva av sig var nog det bästa jag kunde göra för att förstå mig själv, förstå mina egna tankar och känslor och för att förstå varför jag blev sjuk. Först när jag förstod det kunde jag på riktigt acceptera att jag blivit utmattad och då kunde jag även på riktigt börja arbetet mot att bli frisk igen.

Jag tänkte nöja mig så här idag. Jag hoppas att ni tycker att inläggen bidrar till ökad kunskap och förståelse om utmattningssyndrom och att ni tycker om dem så klart! 😊

Jag har startat ett instagram-konto för bloggen. Följ gärna det kontot om du vill ha uppdateringar om nya inlägg och annat kul som händer på bloggen.

Klicka på instagram symbolen längst ner på sidan för att direkt länkas till kontot eller sök på instagram där kontot heter perssonemelie.se

Jag hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll och att ni kikar in här på bloggen snart igen!

Ta hand om er ❤

Den akuta fasen del 2

Hej igen, jag valde att dela upp den akuta fasen i två inlägg. I första delen beskrev jag den initiala kraschen. Om du inte läst det inlägget, gör gärna det innan du fortsätter läsa del 2.

Vid det första besöket hos den nya läkaren brast allt och jag grät förmodligen hela besökstiden. Jag var så frustrerad, arg och ledsen på hela situationen och ville bara känna mig som vanligt. Jag ville inte vara den svaga och ömtåliga tjejen som jag hade blivit. Ärligt talat vet jag inte ens om vi faktiskt pratade om något särskilt under dem första besöken. Jag kom dit med några veckors mellanrum, berättade hur dåligt jag mådde och åkte hem med ett förlängt läkarintyg. Men ju mer tiden gick desto mer ångest och oro fick jag och jag började känna mig mer och mer nedstämd utan att egentligen veta varför. Jag drunknade i känslor av skuld, skam och prestationsångest. Inget kändes roligt och självförtroendet var i botten. Jag var tvungen att skärma av och isolera mig för att klara av vardagen. Jag som hela mitt liv varit en tidsoptimist och haft extremt svårt att bedöma tid klarade plötsligt inte av att ens veta vilken tid på dygnet det var. Det stressade upp mig så otroligt mycket att se hur timmarna bara flög i väg utan att jag ens klarat av att ta mig upp ur sängen och äta frukost. Jag kunde få ett kraftigt stress- och ångestpåslag bara av att veta vilken tid klockan visade. Vetskapen fick mig att dra paralleller till vad jag skulle gjort om jag inte var sjuk. Kanske skulle jag haft ett avstämningsmöte på jobbet, tränat på gymmet eller lagat middag. Det triggade så mycket prestationsångest att jag inte längre klarade av att leva ett vanligt liv. Jag som så länge jag kan minnas varit en ”duktig flicka”, flitig student, driven elitidrottare, ambitiös ung kvinna i byggbranschen, utlandsstudent boende i USA och självständig från tidig ålder. Jag hade byggt upp hela min identitet kring mina prestationer. Min självkänsla och mitt självförtroende var helt beroende av att prestera. Det satt liksom ihop, prestationer var allt jag visste, det jag byggt mitt liv på, allt jag kände till. Därför var det otroligt skrämmande att inte längre kunna prestera. Vem var jag då? Hur skulle min omgivning reagera nu? Vad skulle alla tycka? Jag kände mig misslyckad och värdelös och blev mer och mer styrd av min ångest.

Som tur var hade jag min underbara sambo vid min sida under hela den här perioden och han förstod mig många gånger bättre än vad jag själv gjorde. Hade hittade små knep som hjälpte mig genom den tuffa vardagen. Flera veckor hade vi post-it lappar över alla klockor i lägenheten för att jag skulle slippa se tiden. Han körde mig till alla läkarbesök och hjälpte mig att köpa brusreducerande hörlurar och solglasögon med styrka. Han skrev lappar med peppande fraser och påminnelser och satte upp på speglar och dörrar. Han skötte allt det vardagliga hemma med handling och städning. Jag förstår inte hur han orkade. Han fanns alltid där för att trösta när jag grät hysteriskt dag som natt, han kom och la sig med mig på badrumsmattan mitt i natten och höll om mig samtidigt som han pratade lugnande, han satt i sängen och vaggade mig igenom de värsta ångestattackerna. Han drog upp mig i sängen och tvingade mig att göra knäböjningar med honom som stöd för att skingra mina tankar trots att jag protesterade och gjorde motstånd. Men han visste att den enkla grejen, att ställa sig upp och göra något fysiskt faktiskt hjälpte mig och många gånger fick mig att må bättre. När inte ens han orkade eller om han verkligen behövde få klart något skolarbete ringde han till mamma som kom direkt och bytte av honom. Då var det hon som vaggade mig i sängen, lyssnade, försökte förstå, försökte lugna.

Hela våren flöt på som i en dimma där jag pendlade mellan att drabbas av brutala ångestattacker och helt utmattad sova mig igenom dagarna. Vissa dagar kunde jag ligga på soffan och se på tecknade barnfilmer, gärna samma film flera gånger i rad eller åtminstone en film jag sett förut. Mer intryck än så klarade inte hjärnan av. Det var ett mysigt sällskap men gjorde ingenting om jag somnade till eller tappade fokus. Jag fick antidepressiva och sömnmediciner utskrivna. Det var med blandade känslor jag påbörjade den medicineringen. Insättningsperioden var tuff och mina problem förvärrades ytterligare. I slutet av maj upplevde jag min första panikångestattack och den skrämmande känslan av hur ångest kan orsaka så starka fysiska och psykiska symtom att man tror att kroppen ska lägga av på riktigt. Jag var ute när panikattacken kom, på väg hem från mitt första gruppterapitillfälle. Allting gick så snabbt, jag blev yr och illamående, fick svårt att andas och tappade helt tid och rum. Jag lyckades ringa Herman och pratade med honom direkt i mina hörlurar, jag minns hur rädd jag var. Han pratade lugnande med mig och lyckades hitta mig via platsinformationen från min mobil. Jag minns inte mycket mer från själva händelsen förutom att han pratade med mig ända tills han kom med bilen. Då låg jag i gräset i ett villaområde ganska nära där vi bor. Han fick in mig i bilen. Väl hemma i garaget var det som om attacken intensifierades. Jag svimmade i garaget och Herman fick bära mig upp i lägenheten. Jag var helt slut i dagar efteråt, det var som att jag sprungit flera Marathon på rad och kroppen ansträngt sig till absoluta bristningsgränsen. Jag fick flera panikångestattacker under den här perioden i olika sammanhang, vid några tillfällen svimmade jag. Men jag har inte haft någon mer panikångestattack sen sensommaren 2021.

Till alla prestationsprinsessor och prestationsprinsar som läser det här vill bara säga att ni är så mycket mer än era prestationer. Det är så lätt att man fastnar i en roll där man är ”cyklist”, ”elitidrottare”, ”pluggis”, ”smart”, ”lyckad” eller vad som helst som bygger på ens prestationer. Det är så lätt att bygga sin identitet och självkänsla runt den rollen och att både man själv och andra begränsar en till att vara det. Vi lever i ett samhälle som prisar framgång, det uppmuntras att utmana sig själv och drömma stort, det är prestigefullt att ha mycket och göra och jobba mycket, att vara stressad tyder på att man är driven och ses ofta som ett tecken på framgång av omgivningen. Men varför? Mår vi bra av att driva oss själva så hårt och leva upp till idealet av en framgångsrik nutidsmänniska? Hur påverkar det ungdomar och unga vuxna att växa upp i ett mer och mer stressat samhälle?

Jag som idag ser mig själv som en utbränd perfektionist och ”prestationsprinsessa” kan inte låta bli att ifrågasätta det beteendet och den syn som faktiskt präglar samhället idag. Samtidigt som jag fått med mig så mycket positivt från att ha varit en ”prestationsprinsessa” och jag är glad och stolt över allt jag upplevt och åstadkommit. Därför känns det väldigt svårt och motsägelsefullt för mig. Det är svårt då det inte finns något rätt eller fel och svårt för att det som att gränsen mellan vad som är bra och vad som blir för mycket är svår att urskilja. Jag har fortfarande inget svar på huruvida det är bra eller dåligt att framgång är så viktigt för oss och för mig. Men det är väl som med allt annat, att allt är bra i små doser och att lagom är bäst. Jag vet i alla fall att som jag levde före min utmattning var inte bra för mig, det var inte lagom och därför var det inte hållbart.

Den akuta fasen del 1

Hej igen!

Som jag beskrivit i tidigare inlägg är det vanligt för många som hamnar i en utmattning att problemen kommer stegvis och med tiden och blir värre och värre. Men för många är det en tydlig tidpunkt eller händelse där symtomen förvärras kraftigt. Det beskrivs ofta som en krasch eller att man går in i väggen. Så var det för mig.

Det var en sen söndagskväll. Vi hade under helgen målat om och tapetserat i vår lägenhet och höll på att röja undan efter helgens arbete. Det sista vi skulle göra innan det var dags att gå och lägga oss var att gå ner med diverse materiel till vårt källarförråd. När vi kom tillbaka upp till lägenheten var jag först in genom dörren Herman kom efter. Han drog igen dörren bakom sig samtidigt som jag satte mig på huk för att ta av mig skorna. Klockan som vi precis hade satt upp på väggen ovanför dörren lossnade av smällen och lyckades träffa mig i huvudet. Här bör tilläggas att det inte var genialiskt att sätta upp en väggklocka med dubbelhäftande tejp, men så hade det i alla fall gått till. Herman tyckte nog att det hela var ganska komiskt innan han insåg vilken skada den till synes ofarliga klockan hade orsakat på mitt huvud. Jag blev yr, illamående, fick fruktansvärt ont i huvudet men blev aldrig medvetslös. Min första tanke var att jag hade fått en hjärnskakning trots det orimliga att det bara var en liten klocka som orsakat skadan. Men om man som jag har haft 5 tidigare hjärnskakningar, varav 4 under ganska tät följd, var det svårt att inte se likheterna med dem symtom jag upplevt då. Dessutom visste jag hur känslig jag hade blivit för smällar mot huvudet, minsta lilla som att råka slå i en lampa eller skåplucka kunde ge mig huvudvärk i dagar.

Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket mer av den kvällen. Men morgonen efter kom jag bokstavligen inte upp ur sängen. Det var en tidig måndagsmorgon (runt kl. 5) och jag skulle in till kontoret som vanligt. Jag tror knappt att jag vare sig hörde eller reagerade på alarmet. Allt var som i en luddig dvala och kroppen kändes som bly. I efterhand har Herman berättat att det var först vid det här tillfället som han faktiskt började bli orolig över klockincidenten kvällen innan. Han lyckades inte få kontakt med mig och jag pratade osammanhängande. Till slut bestämde han att jag inte kunde åka in till kontoret den dagen, han stängde av alarmet och lät mig sova vidare. Det här var väldigt olikt mig då jag i normala fall alltid vaknar direkt och flyger upp på första signalen.

Till slut var jag tillräckligt vaken för att ta mig upp ur sängen. Jag försökte logga in på jobbets nätverk med stor möda, fick anstränga mig maximalt för att ens komma ihåg hur inloggningen skulle göras och vilket lösenord jag hade. När jag till slut kom in i mejlen kom en extrem trötthethet och fruktansvärd huvudvärk. Det var olidligt att läsa i skärmens skarpa ljus. Jag gav upp och la mig på soffan, fortfarande i morgonrock och utan vare sig kaffe eller frukost i systemet. Jag föll snabbt tillbaka i samma dvala och sov förmodligen större delen av den dagen. Även dem följande dagarna under dem första veckorna flöt på i samma dvala. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av den första tiden. Jag hade ett oändligt sömnbehov och var extremt känslig mot skärmar, ljud och ljus. Jag ville helst ligga i sängen med släckta lampor i tystnad. Efter någon dag lyckades jag sjukanmäla mig från jobbet och berättade för mina kollegor att jag hade slagit i huvudet och förmodligen att fått en lättare hjärnskakning. Jag bedömde att jag behövde några dagars hjärnvila för att kunna återhämta mig ordentligt innan jag kunde komma tillbaka till jobbet. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga berätta att hjärnskakningen orsakats av en klocka.

Men dagarna blev till slut 2 veckor utan någon som helst förbättring och nu behövde jag ett läkarintyg för att fortsatt kunna sjukskriva mig från arbetet. Jag kontaktade vården via min sjukvårdsförsäkring och fick snabbt tid hos en privat neurolog. Inte helt oväntat diagnostiserade neurologen mig med en kraftig hjärnskakning och 2 veckors heltidssjukskrivning med ordinerad hjärnvila. Han verkade ganska bekymrad över mina kraftiga symtom efter en så pass liten påverkan på hjärnan och min historik med flera hjärnskakningar. Därför skickade han en remiss till hjärnröntgen. Han sa att han ville utesluta en blödning eller andra hjärnskador. Hjärnröntgen visade som tur var inget avvikande men trots det hade symtomen inte försvunnit och det hade nu gått ca 4 veckor från klockincidenten. Utöver mina tidigare symtom hade jag även fått fler symtom som inte passade in i mönstret av en hjärnskakning. Jag började få ångestattacker, katastroftankar/allmän oro och känslor av hopplöshet och uppgivenhet. Jag blev överväldigad av minsta lilla och klarade inte av några som helst intryck. Jag kunde få ångestattacker då jag grät i timmar utan någon större anledning. Neurologen var väldigt frågande till mina nya symtom och förlängde min sjukskrivning. I sjukintyget stod det att jag genomgick en ”depressiv episod”. Neurologen började ställa fler frågor kring min livsstil och arbetssituation men jag varken förstod eller orkade ta in varför frågorna var aktuella. Till slut skickade han en remiss till en specialistläkare med stressinriktning. Det var först när jag fick träffa henne, ca 6 veckor efter kraschen, som jag för första gången förstod att jag kanske inte alls hade fått en hjärnskakning och att mina symptom kanske berodde på något annat.

Jag väljer att pausa här. Fortsättning följer i del 2.

Uppbyggnadsperioden

Hej igen!
Det här är andra inlägget i utmattningssyndrom-serien och vi ska nu fördjupa oss i uppbyggnadsperioden av sjukdomen.

Om jag ska vara helt ärlig var första gången jag började uppleva problem som skulle kunnat bero på långvarig stress redan under sensommaren 2018. Även under mina år i USA hade jag i perioder sömnproblem, återkommande förkylningar, allmän trötthet, förvirring och tendenser att glömma och tappa bort viktiga saker. Som en ung 20-åring fanns det inte en tanke på att jag kunde vara stressad eller att jag kunde bli sjuk av att leva ett så aktivt och prestationsinriktat liv. I stället skämdes jag över min slarvighet och bristande förmåga. Det tog några månader efter att jag flyttat hem till Sverige innan stressymptomen skulle förvärras. Under tiden hann jag ta min examen i USA, flytta hem till Sverige, köpa en bostadsrätt i Stockholm tillsammans med min sambo Herman, samt börja jobba som entreprenadingenjör i byggbranschen. Däremot hade jag mer eller mindre sömnproblem under hela den perioden. Men det var under våren 2020 som jag började må sämre.

Till en början sköljde en enorm trötthet över mig och jag fick ett stort behov av återhämtning på helgerna. Jag hade inte alls samma ork som jag vanligtvis brukade ha. Jag kunde sova galet många timmar på helgenerna och vakna med en allmän olustkänsla med varken lust eller energi att göra något över huvud taget. Jag kunde gråta hysteriskt i timmar utan att riktigt förstå varför. Dem dagar jag inte kunde samla mig tillräckligt för att genomföra inplanerade aktiviteter med familj och vänner fick Herman hitta på olika ursäkter eller bara skylla på att jag var trött. Jag förstod inte vad mitt beteende kom ifrån och jag skämdes otroligt mycket.

Så här i efterhand kan jag tydligt se hur jag succesivt anammade fler och fler typiska stressbeteenden såsom bråttombeteende och att ständigt göra flera saker samtidigt. När sommaren kom med efterlängtad semester passade vi på att åka på road trips, göra vandringar, klättra, cykla downhill i Åre och mycket mer. När semestern tog slut och jobbhösten började kändes det väldigt tungt att gå tillbaka till vardagen. Jobbet som tidigare känts så kul och utmanande blev i stället överväldigande och tråkigt. Det blev en tuff höst med sömnproblem samt återkommande förkylningar och sjukdagar.

Jag började även få stora problem med magen. Bland annat magsmärtor och förstoppning. Via jobbets sjukvårdsförsäkring fick jag möjlighet att besöka en läkare som utredde mig för alla tänkbara allergier, intoleranser och sjukdomar. Men dem hittade inget fel och skrev ut läkemedel för att lindra symtomen och gav mig olika kostråd. Slutsatsen blev trolig IBS (irritatable bowel syndrome, känslig tarm).

Utöver magproblem utvecklade jag även flera andra diffusa symtom. Dels var hormonerna all over the place med oregelbunden mens, rikliga blödningar och smärtsam mensvärk. Jag fick möjlighet att gå till en privat gynekolog vid flera tillfällen och tog ett cellprov och gjorde flera ultraljud. Inga fel hittades förutom att jag hade hormonrubbningar. Därför fick jag hormoner utskriva på prov, samma typ av behandling som används av kvinnor med klimakteriebesvär. Efter någon månad upplevde jag viss skillnad men problemen kom hela tiden tillbaka.

Jag fick även återkommande spänningshuvudvärk som ibland utvecklades till migrän. Under senhösten började jag få problem med konstant illamående som nästan aldrig gav sig. Jag försökte förtivilat söka hjälp via vårdcentralen och sprang på fler läkarbesök men ingen hittade något direkt fel. Allting blev bara mer och mer frustrerande. Då vardagen och min roll på arbetet blev svårare och svårare att hantera hittade jag egna strategier för att klara av vardagen. Vad som då kändes ganska lämpligt var att pandemin begränsade socialt umgänge. Det gav mig en bra ursäkt till att inte umgås eller hitta på en massa aktiviteter på helgerna. Dessutom uppmuntrades det även att jobba hemifrån och dagar då jag mådde som sämst valde jag att jobba från sängen.

Till slut var inte återhämtningen på helgerna tillräcklig. Vardagar efter arbetet kunde jag komma hem och kasta mig i Hermans famn hysteriskt gråtande. När vi kom in i december blev det här mönstret nästan dagligen. Jag skämdes otroligt mycket över mig själv och mitt eget beteende. Ville inte prata med någon och övertalade Herman att inte heller göra det. Inte ens med våra familjer. Veckan före jul åkte vi över helgen till Hälsingland för att umgås med Hermans familj. Under den helgen tror jag att både jag, Herman och kanske även Hermans familj insåg hur sönderkörd jag faktisk var. Under bilresan hem konfronterade Herman mig. Han uttryckte sin oro och berättade hur mycket det påverkade honom och vårt liv tillsammans. Han var rak och tydlig med att jag behövde säga ifrån på jobbet och att det behövdes en förändring. Jag blev helt ställd, rädd och fylldes av så mycket skuld och skamkänslor. Men då det bara vara några dagar fram till jul och diverse deadlines och uppgifter som behövde slutföras på jobbet, så satte jag alla problem på framtiden och bet återigen ihop. Jag intalade mig själv att jag skulle ta en vecka ledigt efter jul, att vi skulle åka upp till skidorten Bruksvallarna och att jag skulle få all vila och återhämtning jag behövde. Jag skulle må mycket bättre efter julledigheten.

Visserligen fick jag en välbehövlig vila och mådde lite bättre när vi kom hem. Men det tog inte många dagar innan jag var nere i det tunga igen. Det tog drygt en månad innan kraschen kom i början av februari.

Om du upplever liknade symtom eller ser någon i din omgivning med liknade symtom uppmuntrar jag dig starkt att vända dig till vården för en professionell bedömning. Jag vill dock understryka att jag inte är någon läkare eller expert på ämnet och att dem symtom jag beskriver enbart är mina egna symtom som jag själv upplevde under min uppbyggnadsperiod. Jag vet verkligen hur svårt det kan vara när man kämpar med dessa problem och hur man många gånger man känner man måste vara frisk för att vara sjuk då det kräver tid och engagemang att söka vård och få rätt stöd. Men om du agerar i tid, ger dig själv den vila och återhämtning du behöver, ber om hjälp och sätter gränser kanske du kan undvika att krascha så som jag gjorde.

Ta hand om dig! Och kom ihåg att det inte spelar någon roll om du är ung eller gammal, man eller kvinna, stress påverkar oss alla och vem som helst kan falla dit och drabbas av utmattningssyndrom.

Introavsnitt: Utmattningssyndrom

Hej igen!

Min tanke är att dela upp inläggen i teman och taggar, samt avsätta några inlägg till olika ämnen som ryms inom det aktuella temat. Jag tanker att vi börjar så och ser hur det går.

Första tema-serien här på bloggen är just Utmattningssyndrom (UMS) som jag i tidigare inlägg berättat att jag diagnostiserades med under våren 2021. Jag vill till och börja med att poängtera att jag inte är en läkare, psykolog eller expert på det här området. Jag utgår från mina erfarenheter av sjukdomen och det jag har lärt mig under min rehabilitering.

Om man börjar med sjukdomens bakgrund så accepterades diagnosen UMS först 2005 av Socialstyrelsen och definieras som psykisk och fysisk utmattning efter en lång period av intensiv stress. Tidigare beskrevs tillståndet med bland annat utmattningsdepression eller utbrändhet. Orsakerna till tillståndet beror på minst 6 månader eller mer av yttre identifierbara belastningar i kombination med otillräcklig vila och återhämtning. Stress i sig är i grunden helt ofarlig för oss, det är en överlevnadsinstinkt designad för att skydda människan för faror genom att förbereda oss på att kunna prestera optimalt (man pratar ofta om att man reagerar med kamp eller flykt) och har genom historien varit livsviktig för vår överlevnad. Då är det såklart svårt att förstå hur nutida människor kan bli så sjuka av den stressen vi utsätts för idag. Stress som ur många avseenden är ”mindre farlig”, det vill säga inte livshotande på det sättet som den har varit historiskt. Stressen blir skadlig då balansen mellan återhämtning och stress under en längre period inte fungerar och man inte får den vila man faktiskt behöver (Internetmedicin, 2021).

Det finns massa fakta, litteratur, debatter och artiklar på ämnet och jag är förmodligen inte den mest kvalificerade att berätta om det. Jag kan däremot rekommendera olika böcker och andra informationskällor som varit givande för mig. Förslag på böcker är:

·       Lycka till med resten av livet av Isabel Boltenstern.

·       Utmattningssyndrom: Förstå och lindra kroppens reaktioner av Emma Holmgren & Sofia Göthe. Innan väggen: en upplyftande bok om utmattning av Anna Voltaire.

·       Man dör inte av stress: man slutar bara att leva - om utmattningssyndrom av Selene Cortes & Marie Åsberg.

·       Anonyma Prestationister - en historia om stress av Adam Svanell.

Jag vill dock poängtera att när man befinner sig i den akuta fasen varken orkar man ta in information eller ska utsätta sig för stora kognitiva påfrestningar. Därför rekommenderar jag inte att du ska kasta dig in i research direkt och läsa allt du kommer över inom ämnet. Om du befinner dig i den akuta fasen är det bara vila, återhämtning och tålamod som gäller. Det kommer att ta tid, det kommer vara kämpigt och du kommer att må dåligt. Däremot kan det vara väldigt givande att under rehabiliteringsfasen, efter den första kraschen, lära sig hur man ska hantera sin stress i framtiden. Det kan även vara bra för anhöriga att läsa på för att lättare förstå dig som är sjuk. Självklart är det väldigt bra läsning om du bara är allmänt intresserad av ämnet eller vill lära dig mer i förbyggande syfte.

Insjuknandet går oftast väldigt långsamt där man utvecklar olika besvär och symtom på stress under en lång tid. Men ibland kommer symtomen väldigt fort eller förvärras väldigt hastigt vilket många beskriver som att man kraschar eller ”går in i väggen”. UMS delas ofta in i 3 olika faser: förstadiet, den akuta fasen och återhämtningsfasen/rehabiliteringsfasen.

Vanliga symtom som många med UMS lider av inkluderar: trötthet, sömnproblem, känslomässiga symtom (ångest, nedstämdhet, oro), och kroppsliga symtom (värk, yrsel, hjärtklappning, ljud och ljuskänslighet, mag- och tarmproblem, känsligt immunförsvar). Utöver dessa symtom är det också vanligt att man blir extremt känslig mot alla typer av stress. Även starka känslor av skuld och skam, känna sig misslyckad och nedstämd är vanligt hos dem insjuknande, ofta relaterat till att man inte längre klarar av att hantera sina åtagen (arbete, studier, vardagsliv). En utmattning kan även komma med panikångestattacker och utvecklas till en depression. När kroppen hamnar i ett tillstånd av långvarig stress blir våra beslut väldigt vanemässiga, det innebär att den mer automatiska delen av hjärnan tar över. I det tillståndet är det mer vanligt att göra mindre av ”påfyllande aktiviteter” vilket är saker som ger oss energi, till exempel: träna, umgås med vänner eller hitta på spontana utflykter. I stället prioriterar man mer jobb eller andra måsten. Beteenden man ska vara vaksam över om man misstänker att man ligger i riskzonen för att drabbas av UMS är: bråttombeteende, gör flera saker samtidigt (multitasking), bli lättirriterad över små saker (som vid väntetid), och att man försöker ligga steget före i det man gör (1177, 2020).

Om du som läser detta känner igen dig i flera av symtomen ovan rekommenderar jag stark att du söker hjälp för en bedömning av läkare. Första steget kan vara att söka sig till sin lokala vårdcentral. Man kan även använda sig av KEDS självskattningstest för utmattningssyndrom som tagits fram av en forskargrupp på karolinska institutet. KEDS står för Karolinska Exhaustion Disorder Scale och används för att få en uppskattning av hur nära man är att utveckla ett tillstånd av utmattningssyndrom. Testet består av 9 frågor och om du skulle få 18 poäng eller mer ligger du i riskzonen för utmattning och bör se över din arbetssituation och förmodligen läkarbedömning (Arbetsmiljoforum.se, 2019).

Länk till KEDS:

https://www.arbetsmiljoforum.se/kunskapsbank-arbetsmiljoe/psykosocial-arbetsmiljoe/stress/keds-sjaelvskattningstest-foer-utmattningssyndrom/

Referenser:

1177. (2020). Utmattningssyndrom. [online] Tillgänglig via: https://www.1177.se/Stockholm/sjukdomar--besvar/hjarna-och-nerver/utmattningssyndrom/ [Hämtad 9 Apr. 2022].

Arbetsmiljoforum.se. (2019). KEDS, självskattningstest för utmattningssyndrom. [online] Tillgänglig via: https://www.arbetsmiljoforum.se/kunskapsbank-arbetsmiljoe/psykosocial-arbetsmiljoe/stress/keds-sjaelvskattningstest-foer-utmattningssyndrom/ [Hämtad 9 Apr. 2022].

Internetmedicin. (2021). Utmattningssyndrom - Internetmedicin. [online] Tillgänglig via: https://www.internetmedicin.se/behandlingsoversikter/arbets-och-miljomedicin/utmattningssyndrom/ [Hämtad 9 Apr. 2022].