Veckoblogg v.26: Årets midsommar

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Jag vet att jag redan i flera inlägg före det här förvarnat om att ett introavsnitt till nya temaserien vägen ur en utmattning, och jag lovar att den nya temaserien är på g, men jag kunde inte låta bli att publicera ännu en veckoblogg för att prata lite om mina tankar kring årets midsommar. Jag tänker att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge😊

Jag hoppas att alla fick en trevlig midsommar! I alla fall i Stockholm hade vi kanonväder, det måste nästan varit rekord i finaste midsommarvädret på länge. Och galet varmt var det också!

Midsommar är ju en sådan högtid som för många svenskar är helig, det ska var sill och nubbe, kransar i håret, smågrodorna runt stången, svenska jordgubbar och svalkande bad. Det hör liksom till. Min familj har sedan jag var liten nästan varje sommar firat midsommar i skärgården med våra kompisar som har ett landställe på en ö. Det har alltid varit något jag sett fram emot och längtat efter. De senaste åren har jag dock inte alltid varit med på det traditionsenliga firandet då helgen ofta krockat med cykeltävlingar eller annat som gjort det svårt att kombinera. Men i år var i alla fall planen att vara med på en traditionsenlig midsommar i skärgården. Jag och min pojkvän Herman skulle dessutom vara hundvakt under veckan då Hermans föräldrar skulle resa till Mallorca och cykla.

Vi båda såg väldigt mycket fram emot helgen och att äntligen kunna vara lite mer sociala igen efter ett år med väldigt lite kontakt med kompisar. Under helgen och veckan innan midsommar började jag dock bli ganska orolig. Jag hade precis gått upp i tid på jobbet, det var lite mer sociala grejer med vänner och familj som blev väldigt kostsamt för mig och jag kände mig frustrerad över att inte riktigt orka med mina rutiner som jag byggt upp under våren. Jag mår bra av att promenera, laga mat, pyssla och träna efter jobbet men nu räckte orken inte längre till och jag behövde i stället mycket mer återhämtning i form av vila och sömn.

Det kändes dock väldigt tråkigt att behöva ställa in midsommarfirandet. Vad skulle vi göra då? Det var ju svårt att boka något med någon annan bara någon dag före midsommarafton. Det kändes deppigt och tråkigt att bara vara hemma och inte göra något särskilt på en sådan högtid. Jag kände mig väldigt otillräcklig och stressade upp mig över att jag inte hittade någon bra lösning på problemet. Jag visste ju hur mycket vi båda sätt framemot att umgås med andra och det kändes inte schysst mot Herman att återigen vara den som ställde in och begränsade bådas umgänge med vänner. Jag har en väldigt dålig vana att i sådana lägen börja kompromissa med mig själv i stället för att prata med Herman och kompromissa tillsammans. När jag säger kompromissa med mig själv menar jag att jag i mitt eget huvud grubblar över vad jag tror Herman vill göra, vad jag vill göra och vad jag tror att jag orkar göra. Och sen försöker jag på egen hand komma på en lösning som jag tror Herman skulle gilla och som jag tror att jag skulle klara av. Jag vill inte belasta honom och jag känner att det är jag som är problemet och den som inte orkar eller klarar av att följa planen och att det därför är mitt ansvar att hitta en lösning som funkar för oss båda. Mest handlar det nog om känslor av skuld och skam och blir ett sätt att för mig själv försvara att jag är den som krånglar.

Men problemet blir ju, som så många gånger tidigare att jag som redan har lite energi, stressar upp mig mer, bygger upp mer frustration och ångest och oftast kompromissar på ett sätt som trots en revidering enligt ursprungsplanen ändå innebär en lösning som i slutändan kostar för mycket för mig och som jag egentligen inte klarar av. Men jag måste helt enkelt hitta någon mellanväg för att kunna acceptera att jag varit krånglig igen.

Just det här mönstret där jag kompromissar med mig själv är något som Herman verkligen ogillar. Han tycker det känns jobbigt och han upplever det som orättvist eftersom han tolkar det som att jag antar att han skulle vara ovillig att kompromissa. Herman har också utryckt att han i ett sådant läge blir osäker på om jag faktiskt vill göra det jag föreslår eller om det jag föreslår är vad jag tror att han vill göra. Och så vet han ju att det bara kostar mig mer energi helt i onödan och att det oftast slutar med att jag kraschar och att det inte blir något alls utav planerna.

Trots att vi hamnat i den konflikten flera gånger, trots att jag vet hur den slutar blir det alltid som att jag har glömt varje gång jag finner mig själv i en liknande situation. Jag kompromissar med mig själv för att vara snäll och schysst mot Herman, men som då får motsatt effekt. Och då blir det bara missförstånd och frustration i stället.

Men det blev extra jobbigt den här gången eftersom traditioner är något som är viktigt för mig. Dessutom tycker i alla fall jag att det finns en större social förväntan kring högtider som midsommar och julafton. Det är liksom underförstått att då ska man fira och umgås med sina nära och kära.

Som tur var insåg inte bara jag utan även Herman och mina föräldrar att det trots allt skulle bli lite för mycket och bli lite för jobbigt för mig att delta på det traditionsenliga firandet. Det gjorde det lite lättare för mig att acceptera och förhålla mig till att jag helt enkelt inte orkade vara social just den här dagen. Och med hjälp av Hermans kloka och logiska resonemang kunde jag i alla fall nästan övertala mig själv att det faktiskt var som vilken dag som helst och att jag många gånger tidigare sagt nej och avstått sociala sammanhang utan dåligt samvete, skuldkänslor eller att känna mig deppig.

Är det bara jag som känner att det just runt högtider är mer sociala förväntningar på vad man bör göra för att det ska vara en ”bra midsommar”? Att det ska vara på ett traditionsenligt sätt. Det kanske bara är jag, men jag känner i alla fall så och det känns synd att högtider ska behöva präglas av förväntningar och få en att känna stress över att leva upp till dem förväntningarna. Däremot har jag alltid gillat traditioner ända sedan jag var liten och tyckt det varit viktigt att få fira högtider med min familj och mina vänner. Men jag vill ju inte att det ska bli ett stressmoment som kostar mer en vad det faktiskt ger. Är det när man blir vuxen som man börjar känna av dem sociala förväntningarna och stressen mer?

Oavsett vad fick vi en jättemysig midsommar, inte alls traditionsenlig, men med fint väder och i skärgården så jag är nöjd ändå. Vi ställde in i sista stund och valde att i stället göra en egen utflykt. Dem tre musketörerna, alltså jag, Herman och Cash, tog en Waxholms båt till Brottö och gick båtluffarleden över Ingemarsö, Kolgårdsön och till Finnhamn där vi sov i ett vindskydd. Det var så mysigt! Till middag blev det stekt korv på gasolkök med bröd, helt perfekt midsommarmat om du frågar mig och Cash som lyckades sno åt sig en korv han med😊

Jag vet egentligen inte riktigt var jag ville komma med allt det här, mer en att det kan bli en jättebra midsommar även utan fest, sill, krans och smågrodorna. Inte för att det är något dåligt att fira traditionsenligt, tvärtom, jag älskar traditioner jag med. Men jag ska försöka att inte styras lika mycket av sociala förväntningar i framtiden och jag ska försöka påminna mig själv om att inte stressa upp mig i onödan inför högtider. Det kostar bara massa onödig energi. Jag vet inte om någon känner igen sig i detta, men om ni gör det, vill jag bara påminna er om det samma. Ledighet och högtider är helt enkelt till för att göra det vi vill och mår bra av, punkt. Det måste inte vara på ett visst sätt, det kan ändå bli en jättebra dag.

Med det sagt så hoppas jag att det fina vädret håller i sig resten av sommaren och att det kommer massa fler chanser att umgås med familj och vänner och fira ledighet och sommar😊

Nu längtar jag galet mycket efter semester!

Ta hand om er och jag hoppas vi hörs snart igen! ❤