Hur en utmattning påverkar ens relationer

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

För er som kommit i gång med jobbvardag och vardagsrutiner hoppas jag att ni ändå kommer ihåg att njuta lite av härliga sommarkvällar och fina helger ett tag till. Det kännas väldigt dubbelt så här på slutet av sommaren där en del av mig ser framemot rutiner, vardag och nystart och en del av mig inte vill lämna sommaren och semesterkänslan så snabbt. Men den här hösten känns faktiskt väldigt bra på många sätt för mig. Jag är tillbaka på jobbet och jobbar heltid igen och det funkar faktiskt ganska bra, jag har mer energi över i vardagen och orkar med att göra mer av saker jag tycker om och mår bra av och framför allt känns det som att restriktionerna och pandemin har lättat något för stunden i alla fall vilket gör att vi äntligen kan umgås lite mer med nära och kära som tidigare. Allt det här gör att jag känner mig riktigt taggad, med ny energi och med hög motivation för den kommande hösten.

Dagens inlägg är en fortsättning på temaserien vägen ur utmattning och kommer handla om hur en utmattning påverkar ens relationer. Varning för ett längre inlägg med det kändes viktigt för mig att få med allt jag ville säga och ville inte heller dela upp inlägget i flera delar. Jag hoppas ni orkar med att läsa hela inlägget och fortfarande tycker innehållet är givande och intressant.

Om ni missat några av dem tidigare inläggen i den här temaserien eller ur den tidigare temaserien utmattningssyndrom finns båda två på bloggsidan under kategorierna vägen ur utmattning och utmattningssyndrom.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

I ett av dem tidigare inläggen i den här temaserien, vardagssysslor, pratade jag om hur en utmattning kan påverka ens relationer och jag berättade lite om hur jobbigt det var med tacksamhetsskuld mot ens partner och hur svårt det är att förhålla sig till att man inte längre orkar att hjälpa till lika mycket hemma och bidra i vardagen. Utöver det var i alla fall jag även i stort behov att få tröst och stöd framför allt ångestfyllda dagar och dagar då jag även utvecklade ångestattacker och panikångestattacker. Då kanske Herman behövde lugna ner mig, hantera en situation där jag svimmade eller helt enkelt bara försöka trösta en hysteriskt gråtande tjej. I perioder då jag mådde som sämst hade jag extremt svårt att vara själv i längre perioder och stort behov av att prata om min ångest och oro. Då fick Herman agera psykolog och vårdare. Dagar då jag skulle ta mig till läkare behövde jag skjuts då jag inte kände mig trygg i att hantera alla intryck trafiken innebar på egenhand. Dagar jag blev extremt trött och orken försvann helt behövde jag hämtning, trots att jag bara promenerat korta sträckor från lägenheten. En trött, glömsk och stressad hjärna kan dessutom behöva hjälp med att komma ihåg viktiga saker, ta mediciner, passa tider, få tillräckligt med återhämtning osv. Så utöver att vara min partner fick Herman även åta sig rollen som psykolog, vårdare, personlig taxichaufför och personlig assistent i perioder. Jag är så otroligt tacksam för att han tog sig tid och energi att alltid finnas där, att lyssna, att trösta, att förstå mig och hjälpa mig att förstå mig själv, alltid redo med något logiskt resonemang och smart lösning och framför allt hjälpa mig att själv förstå och hantera jobbiga situationer.

Samtidigt vet jag att allt det här var minst lika tufft för honom som för mig. Det slet på mig, på honom och på oss som par. Det var minst lika viktigt för honom att få den vila och återhämtning han behövde för att orka med och hålla i längden. Och eftersom det nu krävdes mer av honom så krävdes ju det även mer vila och återhämtning för honom. Utöver allt jag behövde hjälp med och stöttning med blev vi också väldigt isolerade under den här perioden. Dels på grund av den pågående pandemin, dels för att jag inte orkade att göra saker vi gjort tidigare eller att umgås med andra. Dessutom var jag heltidssjukskriven och Hermans studier var på distans på grund av pandemin. Jag tror att han hade behövt en outlet att faktiskt komma ifrån och umgås med andra. Men som omständigheterna såg ut så blev det inte så mycket socialt alls för någon av oss. Det bidrog även till att våren 2021 kändes väldigt, väldigt, väldigt tuff och ansträngande för oss båda.

Jag var rädd för att inte jag skulle orka, rädd för att Herman inte skulle orka, rädd för att han också skulle bli sjuk av alltihopa och rädd för vad som skulle hände om vi aldrig skulle orka ta oss ur det. Jag hatade att vara så beroende av honom, jag hatade att vara sjuk och jag hatade hela situationen.

Här blev vår kommunikation superviktig och något vi verkligen fick jobba med under hela den här perioden. För det blev tjafs och missförstånd, framför allt när båda är trötta och frustrerande och när båda känner sig otillräckliga. Att våga att prata och att våga att prata om jobbiga och svåra saker blir på många sätt en förutsättning för att orka och för att förstå varandra. Våga vara sårbar och ärlig, våga be om hjälp och att våga sätta gränser kan var svårt men många gånger ett ont måste.

Här blev både mina föräldrar och min familj och Hermans föräldrar och Hermans familj viktiga för oss genom hela den här perioden. Dels med avlastning i praktiska saker som hjälp med matlagning dagar det inte orkades med, dels i det känslomässiga. För ingen av oss är odödlig, ingen av oss klarar hur mycket som helst. Alla behöver kunna ta en paus, få vara för sig själv och få en möjlighet till vila och återhämtning.

Under den här perioden innebar det framför allt att Herman behövde komma ifrån och få en paus. Dagar då han inte kunde eller orkade kunde han ringa min mamma och be om hjälp. Och då ställde mina föräldrar alltid upp lika mycket för min skull som för Hermans skull. Jag kunde vara hemma i Vega en dag eller en helg och bli ompysslad som om jag var en liten tjej igen. Det spelade ingen roll om jag bara behövde ligga i soffan och bli tröstad eller om jag orkade vara med och umgås, jag fick allt det stöd jag behövde. Det var också väldigt befriande att umgås med min brorsa, som alltid är väldigt prestigelös och enkel, han lägger verkligen ingen som helst värdering i prestationer, utan har en väldigt chill och avslappnad inställning till livet. Att umgås med honom var alltid bra för min prestationsångest. Och det betydde jättemycket att få den stöttningen från min familj.

Det var även en frizon att kunna umgås med Hermans föräldrar och familj. Och det betydde väldigt mycket att kunna åka bort till deras stuga i Hälsingland där vi tillbringande en stor del av sommaren 2021. När vi var där tror jag att vi båda kände att vi kunde slappna av. Jag är verkligen jättetacksam och glad över relationen med Hermans familj. Vi har kunnat vara öppna och ärliga om hur tufft och kämpigt det har varit, dem har alltid försökt att förstå och stötta oss så gott dem kunnat. Och det var skönt för mig att veta att Herman mådde bra, att han kunde umgås med sin familj och göra saker han tyckte om, då kunde jag lättare slappna av och vila. Det gav även supermycket energi att umgås med Cash som var en liten valp då men som idag blivit en stor kille😊

Om jag skulle försöka sammanfatta våra erfarenheter i några konkreta tips skulle jag säga att det viktigaste är att prata med varandra. Vara ärlig och försöka vara tydlig mot sin partner för att på så sätt försöka förstå varandra så gott det bara går. Och kom ihåg att det kommer uppstå konflikter och frustration men det viktiga är att även då prata med varandra. Våga be om hjälp, sätta gränser och uttrycka behov mot din partner och andra i din omgivning. Men det är självklart lika viktigt att partnern som inte är sjuk kan göra det samma.

Om du har en partner som är utmattad är det ända du kan göra att lyssna, stötta och försöka förstå. Jag behövde hjälp att förstå mig själv, förstå varför jag blivit sjuk och förstå hur jag skulle hantera min situation som sjuk. Men du kan inte vara en psykolog till din partner och du kan inte vara en läkare till din partner. Trots att du vill hjälpa din pojkvän, flickvän, man eller fru på alla sätt du kan så går det inte. Du måste även kunna fokusera på dig själv, din återhämtning och din hälsa. Därför är det viktigt att ibland backa och be andra om hjälp när det blir för mycket. Familj eller vänner kan också hjälpa din partner och hjälpa er med praktiska saker och avlastning i vardagen. Ibland är det bättre att uppmuntra din partner att ta hjälp av vården eller gå till en psykolog när problemen blir för stora för att du ska kunna hantera dem på egenhand.

Och för dig som är utmattad och har dåligt samvete eller kanske även en tacksamhetsskuld mot din partner försök att komma ihåg att din partner väljer att hjälpa och stötta dig för att hen vill och inte för att hen måste. Jag vet hur svårt det är att acceptera och hur jobbigt det kan vara att känna tacksamhetsskuld och att vara i stort behov av stöd och hjälp, kom ihåg att det förhoppningsvis är under en kortare period det är så här. Och i ett jämställt och ömsesidigt förhållande kan det uppstå en annan situation i framtiden där du kan behöva gå in och stötta din partner genom en tuff period. Så har i alla fall jag försökt tänka när känslor av skuld och skam varit jobbiga att hantera. Alla förhållanden har förstås tuffare perioder och det viktiga då är ju att samarbeta och försöka förstå och hjälpa varandra. Något vi har försökt påminna varandra om under den här tiden när konflikter och frustration har varit mer närvarande är att vi faktiskt är på samma lag mot problemet, och inte tvärtom. Konflikter är skitjobbigt och jättesvårt på alla sätt och jag tror både jag och Herman, kanske mest jag, är väldigt konflikträdda och väldigt ogärna ger oss in i tjafs och bråk. Men många gånger kan även det undvikande beteendet och rädslan för konflikter skapa mer missförstånd och bli ett problem i sig. Så våga prata helt enkelt.

Det finns även mycket man kan prata om när det gäller kommunikationsstilar och konflikter men jag tänker att det får bli i ett senare inlägg.

Jag vill även passa på att tacka min familj och vänner som läser det här och som har hjälpt mig och Herman att ta oss igenom det här året. Ni har betytt så mycket för oss båda under hela den här perioden.

Nästa inlägg i temaserien vägen ur utmattning kommer vi spinna vidare på relationstemat men då med mer fokus på vänskapsrelationer och att delta i sociala sammanhang. Hoppas ni även kommer vilja följa det inlägget och dem kommande inläggen i temaserien.

Ta hand om er, jag hoppas vi hörs snart igen!