Uppbyggnadsperioden

Hej igen!
Det här är andra inlägget i utmattningssyndrom-serien och vi ska nu fördjupa oss i uppbyggnadsperioden av sjukdomen.

Om jag ska vara helt ärlig var första gången jag började uppleva problem som skulle kunnat bero på långvarig stress redan under sensommaren 2018. Även under mina år i USA hade jag i perioder sömnproblem, återkommande förkylningar, allmän trötthet, förvirring och tendenser att glömma och tappa bort viktiga saker. Som en ung 20-åring fanns det inte en tanke på att jag kunde vara stressad eller att jag kunde bli sjuk av att leva ett så aktivt och prestationsinriktat liv. I stället skämdes jag över min slarvighet och bristande förmåga. Det tog några månader efter att jag flyttat hem till Sverige innan stressymptomen skulle förvärras. Under tiden hann jag ta min examen i USA, flytta hem till Sverige, köpa en bostadsrätt i Stockholm tillsammans med min sambo Herman, samt börja jobba som entreprenadingenjör i byggbranschen. Däremot hade jag mer eller mindre sömnproblem under hela den perioden. Men det var under våren 2020 som jag började må sämre.

Till en början sköljde en enorm trötthet över mig och jag fick ett stort behov av återhämtning på helgerna. Jag hade inte alls samma ork som jag vanligtvis brukade ha. Jag kunde sova galet många timmar på helgenerna och vakna med en allmän olustkänsla med varken lust eller energi att göra något över huvud taget. Jag kunde gråta hysteriskt i timmar utan att riktigt förstå varför. Dem dagar jag inte kunde samla mig tillräckligt för att genomföra inplanerade aktiviteter med familj och vänner fick Herman hitta på olika ursäkter eller bara skylla på att jag var trött. Jag förstod inte vad mitt beteende kom ifrån och jag skämdes otroligt mycket.

Så här i efterhand kan jag tydligt se hur jag succesivt anammade fler och fler typiska stressbeteenden såsom bråttombeteende och att ständigt göra flera saker samtidigt. När sommaren kom med efterlängtad semester passade vi på att åka på road trips, göra vandringar, klättra, cykla downhill i Åre och mycket mer. När semestern tog slut och jobbhösten började kändes det väldigt tungt att gå tillbaka till vardagen. Jobbet som tidigare känts så kul och utmanande blev i stället överväldigande och tråkigt. Det blev en tuff höst med sömnproblem samt återkommande förkylningar och sjukdagar.

Jag började även få stora problem med magen. Bland annat magsmärtor och förstoppning. Via jobbets sjukvårdsförsäkring fick jag möjlighet att besöka en läkare som utredde mig för alla tänkbara allergier, intoleranser och sjukdomar. Men dem hittade inget fel och skrev ut läkemedel för att lindra symtomen och gav mig olika kostråd. Slutsatsen blev trolig IBS (irritatable bowel syndrome, känslig tarm).

Utöver magproblem utvecklade jag även flera andra diffusa symtom. Dels var hormonerna all over the place med oregelbunden mens, rikliga blödningar och smärtsam mensvärk. Jag fick möjlighet att gå till en privat gynekolog vid flera tillfällen och tog ett cellprov och gjorde flera ultraljud. Inga fel hittades förutom att jag hade hormonrubbningar. Därför fick jag hormoner utskriva på prov, samma typ av behandling som används av kvinnor med klimakteriebesvär. Efter någon månad upplevde jag viss skillnad men problemen kom hela tiden tillbaka.

Jag fick även återkommande spänningshuvudvärk som ibland utvecklades till migrän. Under senhösten började jag få problem med konstant illamående som nästan aldrig gav sig. Jag försökte förtivilat söka hjälp via vårdcentralen och sprang på fler läkarbesök men ingen hittade något direkt fel. Allting blev bara mer och mer frustrerande. Då vardagen och min roll på arbetet blev svårare och svårare att hantera hittade jag egna strategier för att klara av vardagen. Vad som då kändes ganska lämpligt var att pandemin begränsade socialt umgänge. Det gav mig en bra ursäkt till att inte umgås eller hitta på en massa aktiviteter på helgerna. Dessutom uppmuntrades det även att jobba hemifrån och dagar då jag mådde som sämst valde jag att jobba från sängen.

Till slut var inte återhämtningen på helgerna tillräcklig. Vardagar efter arbetet kunde jag komma hem och kasta mig i Hermans famn hysteriskt gråtande. När vi kom in i december blev det här mönstret nästan dagligen. Jag skämdes otroligt mycket över mig själv och mitt eget beteende. Ville inte prata med någon och övertalade Herman att inte heller göra det. Inte ens med våra familjer. Veckan före jul åkte vi över helgen till Hälsingland för att umgås med Hermans familj. Under den helgen tror jag att både jag, Herman och kanske även Hermans familj insåg hur sönderkörd jag faktisk var. Under bilresan hem konfronterade Herman mig. Han uttryckte sin oro och berättade hur mycket det påverkade honom och vårt liv tillsammans. Han var rak och tydlig med att jag behövde säga ifrån på jobbet och att det behövdes en förändring. Jag blev helt ställd, rädd och fylldes av så mycket skuld och skamkänslor. Men då det bara vara några dagar fram till jul och diverse deadlines och uppgifter som behövde slutföras på jobbet, så satte jag alla problem på framtiden och bet återigen ihop. Jag intalade mig själv att jag skulle ta en vecka ledigt efter jul, att vi skulle åka upp till skidorten Bruksvallarna och att jag skulle få all vila och återhämtning jag behövde. Jag skulle må mycket bättre efter julledigheten.

Visserligen fick jag en välbehövlig vila och mådde lite bättre när vi kom hem. Men det tog inte många dagar innan jag var nere i det tunga igen. Det tog drygt en månad innan kraschen kom i början av februari.

Om du upplever liknade symtom eller ser någon i din omgivning med liknade symtom uppmuntrar jag dig starkt att vända dig till vården för en professionell bedömning. Jag vill dock understryka att jag inte är någon läkare eller expert på ämnet och att dem symtom jag beskriver enbart är mina egna symtom som jag själv upplevde under min uppbyggnadsperiod. Jag vet verkligen hur svårt det kan vara när man kämpar med dessa problem och hur man många gånger man känner man måste vara frisk för att vara sjuk då det kräver tid och engagemang att söka vård och få rätt stöd. Men om du agerar i tid, ger dig själv den vila och återhämtning du behöver, ber om hjälp och sätter gränser kanske du kan undvika att krascha så som jag gjorde.

Ta hand om dig! Och kom ihåg att det inte spelar någon roll om du är ung eller gammal, man eller kvinna, stress påverkar oss alla och vem som helst kan falla dit och drabbas av utmattningssyndrom.