Sammanfattning- Utmattningsserien

Hejsan, hoppsan hoppas ni mår bra!

Nu är alla inlägg i utmattningsserien uppe på bloggen och jag hoppas att det har varit givande att ta del av mina erfarenheter av utmattningssyndrom. Om du har missat de tre senaste inläggen, så innehåller de praktiska tips för dig som upplever dig stressad eller har hamnat i en utmattning. Inläggen finns under kategorin utmattning på bloggsidan. I dagens inlägg tänkte jag summera mina tankar och lärdomar från den här perioden och vad jag kommer ta med mig fortsatt i livet efter min utmattning.

Nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Att gå igenom en utmattning är skitjobbigt, det går inte att förklara det på något annat sätt. Anledningarna till att man hamnar i en utmattning kan vara många, men det vanligt är att det orsakas av arbetsrelaterad eller känslomässig stress eller kanske ännu vanligare: en kombination av de två.

Jag har funderat mycket på varför jag hamnade i en utmattning. Jag har insett att det är en blandning av arbetsrelaterad stress, skolrelaterad stress, elitidrottsrelaterad stress och känslomässig stress.  Att jag under flera års tid levde ett väldigt aktivt och prestationsinriktat liv, med mycket inre krav och måsten, där jag har varit väldigt styrd av min prestationsångest, har bidragit till min stress. Även känslomässig stress såsom låg självkänsla, ett självförtroende som byggde på mina prestationer, strävan efter att alltid i alla sammanhang vara en ”duktig flicka”, en oförmåga att sätta gränser eller be om hjälp, rädsla för att vara sårbar och mina perfektionistiska beteenden är bidragande orsaker till min utmattning. Jag har även levt under flera år med höga yttre krav och stressfaktorer. Då har min oförmåga att prioritera och dela upp arbetsuppgifter inte gjort det lättare för mig. En annan faktor har varit min osäkerhet och otydlighet kring min på roll på arbetet. Alla ovan nämnda källor till stress har dessutom hela tiden ökat mina skam och skuldkänslor. Ja ni förstår, långvarig stress som leder till utmattning kan vara väldigt komplex och bero på många olika saker.

Min utmattning var på många sätt en livskris eller en identitetskris som gjorde att jag blev tvungen att ta mig igenom den långa och snåriga återhämtningen på mitt eget sätt, jag kunde inte ta några genvägar och det fanns ingen quick fix som plötsligt gjorde mig frisk igen. En stor del av återhämtningen blev att förstå mig själv, förstå varför jag blivit sjuk och sen på nytt lära känna mig själv för att kunna bygga upp ett nytt och mer hållbart liv.

En insikt jag tar med mig är att jag har varit väldigt dålig på att släppa in andra och be om hjälp. Väldigt få människor i min närhet kände till de problemen jag kämpade med, jag var en mästare på att visa upp en positiv och glad sida av mig själv och visade mig ogärna sårbar eller bjöd inte in andra att ta del av mina känslor och tankar.

Min samtalsterapeut på Kognitiva teamet rehab sa något väldigt klokt som jag ska försöka ta med mig framöver. Hon sa att när man delar med sig av sina sårbarheter och ber om hjälp ger man personen man delar med sig till, en gåva. Gåvan att få ta del av det du kämpar med och därmed även bjuda in till en närmare och förhoppningsvis starkare relation. Just det här fick mig att helt att tänka om när det gäller relationer. För mig var det förknippat med både skuld och skam att visa sig svag, sårbar eller otillräcklig. Att vara någon till besvär eller lägga över sina problem på någon annan väckte olust och därför var det lättare att bygga upp en fasad som alltid var positiv och glad och att alltid vara självständig. En del av min återhämtning blev därför att öva på att släppa in andra människor och be om hjälp.

En del i det här arbetet var att öva på att ta plats och säga vad jag tycker och tänker i olika sammanhang. Det är så himla lätt att anpassa sig till situationen, låta någon annan bestämma eller kompromissa med sig själv. Herman började utmana mig att ”våga vara krånglig”, vilket kanske låter lite lustigt men för mig har det blivit ett verktyg för att bli bättre på att stå upp för mig själv. Till en början var det ett verktyg som Herman påminde mig om att använda i olika situationer, till exempel och vi ska ta beslut om kvällens middag och jag säger ”välj du” eller ”spelar ingen roll”. Då drog han det magiska verktyget ”våga vara krånglig” och jag då fick chansen att ändra mig och säga att jag faktiskt var jättesugen på lax. Eller om det var min tur att dammsuga hemma fast jag egentligen var för trött och inte orkade just den dagen. Det här verktyget har hjälpt med små saker i vardagen men det har också blivit lättare att ta med sin tankesättet i andra sammanhang som till exempel på jobbet.

En annan sak jag har jobbat med mycket och även blivit uppmuntrad att jobba med, är att våga vara sårbar. Det som kanske blev det första steget i det arbetet var att vara helt öppen och transparent med mina egna föräldrar. Dem som är några av mina allra närmsta och som jag vill ha en nära och stark relation med, har jag av någon anledning haft väldigt svårt att be om hjälp av. Då menar jag inte hjälp som i att be om skjuts, låna pengar eller fixa praktiska saker. Jag har alltid haft stort stöd av mina föräldrar och har alltid fått den hjälp jag behövt. Vi har en jättebra relation och jag känner mig alltid stöttad av mina föräldrar.

Det jag menar är det där andra, mer diffusa som kan vara väldigt svårt att sätta ord på. I mitt fall har det handlat om flera saker. Att hantera saker såsom känslan av att alltid vara otillräcklig, att behöva lägga ner jättemycket tid och energi för att upprätthålla höga betyg eller andra framgångar och framstå som en duktig flicka och känslan av att känna sig otillräcklig har många gånger varit svår att hantera. Det har även handlat om stressen över att kämpa med att få livet att gå ihop, att känna att det ibland kan vara lite ”knepigt” att passa in socialt eller att känna att man inte har ork eller energi att delta i sociala sammanhang.  Alla dessa osäkerheter kan vara riktiga energitjuvar. Det har varit väldigt lätt för mig att fastna i en ond spiral där stressen över att hela tiden känna att man inte presterar tillräckligt bra eller gör tillräckligt mycket och känslan av ett inre kaos där det finns massa saker man bara måste klara och göra i tid har tagit alldeles för stor plats. För mig har det ibland känts svårt att lista ut hur vuxenlivet fungerar dvs. ”vuxensysslor” som man bara ska kunna såsom att sköta sin ekonomi, ha rent och städat hemma och få vardagen att gå ihop.

Jag vet inte själv vad jag ska kalla allt det här för, det är inte saker som mina föräldrar eller andra i min omgivning hade kunnat ”göra åt mig” men det som skulle ha underlättat för mig hade varit att sätta ord på mina känslor och svårigheter och sedan få känslomässigt stöd och vägledning i att hantera alla dem här sakerna. Jag har insett att jag inte behöver hantera alla saker själv och om jag bara håller allt inom mig själv exploderar jag till slut.

När min samtalsterapeut uppmuntrade mig att prata med mina föräldrar om det här tyckte jag att det var extremt svårt att sätta ord på mina känslor. Till slut skrev jag ner allt och frågade mina föräldrar om dem ville läsa. Att veta att dem visste vad jag gått igenom och vad jag kämpat med under de senaste åren var på många sätt väldigt befriande. Det kändes som att allt det jobbiga plötsligt blev lite lättare och som att vi nu delade på att bära min börda. Det var också väldigt fint att ta del av deras respons och tankar kring mina upplevelser. Jag känner på många sätt att vi kom varandra ännu närmare och det kändes verkligen som dem såg det som en gåva att ta del av min historia.

Vad som också framgick var att mina föräldrar inte förstått vad jag kämpat med och hur tufft det varit för mig. Dem såg ju bara den sidan jag valde att visa, den glada och positiva och framgångsrika tjejen.

Det har varit väldigt otäckt att dela med mig på ett så pass öppet sätt om mina erfarenheter av min utmattning, både genom att prata med andra och att skriva den här bloggen. Oro för vad andra ska tycka, känslan av att vara sårbar och utlämnad och oron för att bli missförstådd har många gånger fått mig att ifrågasätta om jag verkligen vill eller orkar dela med mig på det här sättet. Jag är jättetacksam för all positiv respons jag fått, all kärlek och alla er som har valt att öppna upp sig och dela med sig av sina egna erfarenheter. Att skriva har blivit ett väldigt bra sätt för mig att bearbeta och något jag verkligen tycker om att göra. Förutom det har det varit en väldigt bra utmaning för mig att skriva och prata om jobbiga saker och det är något jag vill fortsätta att utmana mig själv i. Jag vill även hjälpa andra genom att prata om saker jag tyckt varit svårt och kämpat med.

Jag hoppas ni tyckt att det varit intressant att läsa min utmattningsserie. Härnäst tänker jag att vi startar upp ett nytt tema där vi fördjupar oss i vägen ur en utmattning. Här vill jag lyfta lite mer hur man kan förenkla livet som utmattad och vad man kan göra för att må bättre. Dels kommer det handla om hur man kan underlätta för sig själv för att orka vara social efter en utmattning, tankar kring träning efter en utmattning, energibalans och aktivitetsbalans, vardagssysslor, hur en utmattning påverkar ens relationer, gränssättning, konsten att prioritera, göra smarta val och mycket mer. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av lite mer verktyg till er som kämpar med stress eller er som har hamnat i en utmattning. Jag hoppas att ni även vill följa den tema-serien här på bloggen!

Tack för ni följt min utmattningsserie!

Vi ses snart igen, ta hand om er! ❤

Uppbyggnadsperioden

Hej igen!
Det här är andra inlägget i utmattningssyndrom-serien och vi ska nu fördjupa oss i uppbyggnadsperioden av sjukdomen.

Om jag ska vara helt ärlig var första gången jag började uppleva problem som skulle kunnat bero på långvarig stress redan under sensommaren 2018. Även under mina år i USA hade jag i perioder sömnproblem, återkommande förkylningar, allmän trötthet, förvirring och tendenser att glömma och tappa bort viktiga saker. Som en ung 20-åring fanns det inte en tanke på att jag kunde vara stressad eller att jag kunde bli sjuk av att leva ett så aktivt och prestationsinriktat liv. I stället skämdes jag över min slarvighet och bristande förmåga. Det tog några månader efter att jag flyttat hem till Sverige innan stressymptomen skulle förvärras. Under tiden hann jag ta min examen i USA, flytta hem till Sverige, köpa en bostadsrätt i Stockholm tillsammans med min sambo Herman, samt börja jobba som entreprenadingenjör i byggbranschen. Däremot hade jag mer eller mindre sömnproblem under hela den perioden. Men det var under våren 2020 som jag började må sämre.

Till en början sköljde en enorm trötthet över mig och jag fick ett stort behov av återhämtning på helgerna. Jag hade inte alls samma ork som jag vanligtvis brukade ha. Jag kunde sova galet många timmar på helgenerna och vakna med en allmän olustkänsla med varken lust eller energi att göra något över huvud taget. Jag kunde gråta hysteriskt i timmar utan att riktigt förstå varför. Dem dagar jag inte kunde samla mig tillräckligt för att genomföra inplanerade aktiviteter med familj och vänner fick Herman hitta på olika ursäkter eller bara skylla på att jag var trött. Jag förstod inte vad mitt beteende kom ifrån och jag skämdes otroligt mycket.

Så här i efterhand kan jag tydligt se hur jag succesivt anammade fler och fler typiska stressbeteenden såsom bråttombeteende och att ständigt göra flera saker samtidigt. När sommaren kom med efterlängtad semester passade vi på att åka på road trips, göra vandringar, klättra, cykla downhill i Åre och mycket mer. När semestern tog slut och jobbhösten började kändes det väldigt tungt att gå tillbaka till vardagen. Jobbet som tidigare känts så kul och utmanande blev i stället överväldigande och tråkigt. Det blev en tuff höst med sömnproblem samt återkommande förkylningar och sjukdagar.

Jag började även få stora problem med magen. Bland annat magsmärtor och förstoppning. Via jobbets sjukvårdsförsäkring fick jag möjlighet att besöka en läkare som utredde mig för alla tänkbara allergier, intoleranser och sjukdomar. Men dem hittade inget fel och skrev ut läkemedel för att lindra symtomen och gav mig olika kostråd. Slutsatsen blev trolig IBS (irritatable bowel syndrome, känslig tarm).

Utöver magproblem utvecklade jag även flera andra diffusa symtom. Dels var hormonerna all over the place med oregelbunden mens, rikliga blödningar och smärtsam mensvärk. Jag fick möjlighet att gå till en privat gynekolog vid flera tillfällen och tog ett cellprov och gjorde flera ultraljud. Inga fel hittades förutom att jag hade hormonrubbningar. Därför fick jag hormoner utskriva på prov, samma typ av behandling som används av kvinnor med klimakteriebesvär. Efter någon månad upplevde jag viss skillnad men problemen kom hela tiden tillbaka.

Jag fick även återkommande spänningshuvudvärk som ibland utvecklades till migrän. Under senhösten började jag få problem med konstant illamående som nästan aldrig gav sig. Jag försökte förtivilat söka hjälp via vårdcentralen och sprang på fler läkarbesök men ingen hittade något direkt fel. Allting blev bara mer och mer frustrerande. Då vardagen och min roll på arbetet blev svårare och svårare att hantera hittade jag egna strategier för att klara av vardagen. Vad som då kändes ganska lämpligt var att pandemin begränsade socialt umgänge. Det gav mig en bra ursäkt till att inte umgås eller hitta på en massa aktiviteter på helgerna. Dessutom uppmuntrades det även att jobba hemifrån och dagar då jag mådde som sämst valde jag att jobba från sängen.

Till slut var inte återhämtningen på helgerna tillräcklig. Vardagar efter arbetet kunde jag komma hem och kasta mig i Hermans famn hysteriskt gråtande. När vi kom in i december blev det här mönstret nästan dagligen. Jag skämdes otroligt mycket över mig själv och mitt eget beteende. Ville inte prata med någon och övertalade Herman att inte heller göra det. Inte ens med våra familjer. Veckan före jul åkte vi över helgen till Hälsingland för att umgås med Hermans familj. Under den helgen tror jag att både jag, Herman och kanske även Hermans familj insåg hur sönderkörd jag faktisk var. Under bilresan hem konfronterade Herman mig. Han uttryckte sin oro och berättade hur mycket det påverkade honom och vårt liv tillsammans. Han var rak och tydlig med att jag behövde säga ifrån på jobbet och att det behövdes en förändring. Jag blev helt ställd, rädd och fylldes av så mycket skuld och skamkänslor. Men då det bara vara några dagar fram till jul och diverse deadlines och uppgifter som behövde slutföras på jobbet, så satte jag alla problem på framtiden och bet återigen ihop. Jag intalade mig själv att jag skulle ta en vecka ledigt efter jul, att vi skulle åka upp till skidorten Bruksvallarna och att jag skulle få all vila och återhämtning jag behövde. Jag skulle må mycket bättre efter julledigheten.

Visserligen fick jag en välbehövlig vila och mådde lite bättre när vi kom hem. Men det tog inte många dagar innan jag var nere i det tunga igen. Det tog drygt en månad innan kraschen kom i början av februari.

Om du upplever liknade symtom eller ser någon i din omgivning med liknade symtom uppmuntrar jag dig starkt att vända dig till vården för en professionell bedömning. Jag vill dock understryka att jag inte är någon läkare eller expert på ämnet och att dem symtom jag beskriver enbart är mina egna symtom som jag själv upplevde under min uppbyggnadsperiod. Jag vet verkligen hur svårt det kan vara när man kämpar med dessa problem och hur man många gånger man känner man måste vara frisk för att vara sjuk då det kräver tid och engagemang att söka vård och få rätt stöd. Men om du agerar i tid, ger dig själv den vila och återhämtning du behöver, ber om hjälp och sätter gränser kanske du kan undvika att krascha så som jag gjorde.

Ta hand om dig! Och kom ihåg att det inte spelar någon roll om du är ung eller gammal, man eller kvinna, stress påverkar oss alla och vem som helst kan falla dit och drabbas av utmattningssyndrom.