Praktiska tips i vardagen som utmattad

Hejsan hoppsan, hoppas det är bra med er!

Nu finns det två inlägg om praktiska tips vid långvarig stress uppe på bloggen, det första om sjukpenning och Försäkringskassan och i det andra inlägget om arbetsrelaterad stress. Dagens inlägg blir det tredje och sista om praktiska tips vid utmattning och kommer handla om praktiska tips i vardagen som utmattad. Om du missat dem två tidigare inläggen med fokus på praktiska tips vid långvarig stress, eller dem tidigare inläggen i utmattningsserien gå gärna tillbaka och läs i kapp. Alla inläggen finns under kategorin utmattningssyndrom på bloggen.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Ett viktigt begrepp jag fick med mig från stressrehabiliteringen är ”förändra det som kan förändras”. Min tolkning har varit att underlätta allt som kan underlättas och förenkla allt som kan förenklas. Jag som så länge blivit väldigt styrd av min inre prestationsångest och mina inre krav och måsten blev nu serverad en annan syn på tillvaron där målet var att sträva efter största möjliga återhämtning genom att göra så mycket som möjligt av återhämtande aktiviteter. Jag skulle ljuga om jag sa att jag anammade det här direkt, det tog lång tid innan jag faktiskt förstod vad det betydde och faktiskt började leva så, men jag fick stor hjälp av Herman och min familj att successivt börja hitta olika saker i vardagen som underlättade för mig när jag mådde som sämst. Mycket av dem rutiner och vanor jag hittade när jag mådde som sämst är jag fortfarande stort stöd av idag.

Jag har i tidigare inlägg berättat om hur Herman satte post-it lappar på alla klockor för att jag inte klarade av att se tiden. Det var en sådan sak som verkligen underlättade för mig. Eller alla kom-ihåg lappar och positiva pepp-fraser som kunde få mig lite gladare en väldigt tung och deppig dag. Det kanske inte är något som funkar för alla men ni förstår kanske principen. Inget sätt att underlätta för sig själv är för överdrivet eller fånigt. Alla sätt är bra. 

Däremot tror jag många som lider av en utmattning kan underlätta för sig själv genom att inte sätta sig i olika situationer som riskerar att skapa onödig stress. En vanlig stresskälla för utmattade och en stresskälla som var väldigt påtaglig för mig, var att boka in saker långt i förväg. Att boka in en aktivitet med någon eller bara en träff vara i stort sett omöjligt för mig under en väldigt lång tid. Jag byggde upp så mycket oro och stress av att veta att jag hade till exempel en fika inbokad med en vän eller en middag nästkommande helg med familjen. Jag förstår att det kan låta banalt och fånigt för någon som aldrig själv upplevt ett sådant stresspåslag men för mig kunde ångesten och oron försämra min sömn och dränera min energi från det att tiden bokades in. Såklart kostade det extremt mycket av min energi vilket gjorde att när den bokade tiden kom var jag helt slut och klarade inte av att genomföra den planerade aktiviteten. Att då behöva avboka triggade i sin tur känslor av skuld, skam och misslyckande som dröjde kvar och åt upp all energi en långt efter den inbokade tiden. Jag vill bara poängtera att det handlade om mina inre hjärnspöken och berodde inte på att min omgivning gav mig anledning att känna skuld och skam.

Ni förstår, det bästa jag kunde göra för mig själv var inte boka in någon tid från första början. Men det är svårt då min upplevelse var att mina inre hjärnspöken intalade mig att det fanns en hel del förväntningar, sociala förväntningar från omgivningen och såklart även en egen vilja att göra saker man tycker är kul och mår bra av. I det här var Herman ett stort stöd och hjälpte mig att resonera fram till kloka beslut, sätta gränser och ta obekväma beslut. Nu har ju inte alla den turen att ha en Herman i sitt liv men ta hjälp av någon som är ett bra stöd för dig. En partner, familjemedlem eller vän. Det är viktigt att vara öppen och ärlig med sin omgivning, berätta förutsättningarna och var tydlig med vad du orkar eller inte orkar. Inte minst för ditt eget samvete och för att undvika missförstånd. 

Andra små tips i vardagen som hjälpt oss under min utmattning har varit utkörning av matkassar, brusreducerande hörlurar, bra solglasögon, tydlig kommunikation kring dagsform och ork, sänkta krav på hushållssysslor (som att gemensamt vara helt ok med att det är lite stökigare än vanligt och tar lite längre tid innan man tvättar, städar och diskar hemma), att det är okej att äta lite mer hämtmat under en period när det inte finns någon ork för matlagning och dialog kring prioriteringar i vardagen. Just att få hjälp med matkassar har varit en jättestor hjälp i vardagen. Planering av middagar, att åka till en mataffär och köpa matvarorna i ett kaos av varor och andra kunder och sedan laga maten var i stort sätt omöjligt för mig under den här perioden. Att få hjälp med planering och inköp av mat var därför guldvärt och vår erfarenhet har dessutom varit att kostnaden har varit ganska likvärdig våra tidigare matkostnader före vi beställde matkassar samt betydligt billigare och hälsosammare än sista minuten lösningen hämtmat flera dagar i veckan. 

Jag har väldigt tur tacksam över att jag har haft väldigt goda förutsättningar till återhämtning i och med att vi inte har några barn eller andra åtaganden som medför ett stort ansvar, som att vara husägare eller driva egna företag eller liknande. Jag har stor förståelse att det kan försvåra förutsättningarna för återhämtning och att flera av mina tips därför inte blir möjliga i en annan livssituation. Men till er vill jag ändå understryka vikten av tydlig och öppen kommunikation med er partner eller familj runt omkring er. Våga be om hjälp!

Det är allt för dagens inlägg. Hoppas det var givande för dig som befinner dig i en utmattning eller för er som har en anhörig som går igenom en utmattning.

Nu har vi tagit oss igenom alla inlägg i serien om utmattningssyndrom! I nästa inlägg kommer jag summera vad jag har lärt mig av min sjukdom och om tiden som utmattad. Jag kommer även berätta mer om vad jag tar med mig vidare i livet. Jag kommer även avslöja temat för nästa serie här på bloggen, så det vill ni inte missa! 😊

Ta hand om er! ❤

/Emelie

Den akuta fasen del 2

Hej igen, jag valde att dela upp den akuta fasen i två inlägg. I första delen beskrev jag den initiala kraschen. Om du inte läst det inlägget, gör gärna det innan du fortsätter läsa del 2.

Vid det första besöket hos den nya läkaren brast allt och jag grät förmodligen hela besökstiden. Jag var så frustrerad, arg och ledsen på hela situationen och ville bara känna mig som vanligt. Jag ville inte vara den svaga och ömtåliga tjejen som jag hade blivit. Ärligt talat vet jag inte ens om vi faktiskt pratade om något särskilt under dem första besöken. Jag kom dit med några veckors mellanrum, berättade hur dåligt jag mådde och åkte hem med ett förlängt läkarintyg. Men ju mer tiden gick desto mer ångest och oro fick jag och jag började känna mig mer och mer nedstämd utan att egentligen veta varför. Jag drunknade i känslor av skuld, skam och prestationsångest. Inget kändes roligt och självförtroendet var i botten. Jag var tvungen att skärma av och isolera mig för att klara av vardagen. Jag som hela mitt liv varit en tidsoptimist och haft extremt svårt att bedöma tid klarade plötsligt inte av att ens veta vilken tid på dygnet det var. Det stressade upp mig så otroligt mycket att se hur timmarna bara flög i väg utan att jag ens klarat av att ta mig upp ur sängen och äta frukost. Jag kunde få ett kraftigt stress- och ångestpåslag bara av att veta vilken tid klockan visade. Vetskapen fick mig att dra paralleller till vad jag skulle gjort om jag inte var sjuk. Kanske skulle jag haft ett avstämningsmöte på jobbet, tränat på gymmet eller lagat middag. Det triggade så mycket prestationsångest att jag inte längre klarade av att leva ett vanligt liv. Jag som så länge jag kan minnas varit en ”duktig flicka”, flitig student, driven elitidrottare, ambitiös ung kvinna i byggbranschen, utlandsstudent boende i USA och självständig från tidig ålder. Jag hade byggt upp hela min identitet kring mina prestationer. Min självkänsla och mitt självförtroende var helt beroende av att prestera. Det satt liksom ihop, prestationer var allt jag visste, det jag byggt mitt liv på, allt jag kände till. Därför var det otroligt skrämmande att inte längre kunna prestera. Vem var jag då? Hur skulle min omgivning reagera nu? Vad skulle alla tycka? Jag kände mig misslyckad och värdelös och blev mer och mer styrd av min ångest.

Som tur var hade jag min underbara sambo vid min sida under hela den här perioden och han förstod mig många gånger bättre än vad jag själv gjorde. Hade hittade små knep som hjälpte mig genom den tuffa vardagen. Flera veckor hade vi post-it lappar över alla klockor i lägenheten för att jag skulle slippa se tiden. Han körde mig till alla läkarbesök och hjälpte mig att köpa brusreducerande hörlurar och solglasögon med styrka. Han skrev lappar med peppande fraser och påminnelser och satte upp på speglar och dörrar. Han skötte allt det vardagliga hemma med handling och städning. Jag förstår inte hur han orkade. Han fanns alltid där för att trösta när jag grät hysteriskt dag som natt, han kom och la sig med mig på badrumsmattan mitt i natten och höll om mig samtidigt som han pratade lugnande, han satt i sängen och vaggade mig igenom de värsta ångestattackerna. Han drog upp mig i sängen och tvingade mig att göra knäböjningar med honom som stöd för att skingra mina tankar trots att jag protesterade och gjorde motstånd. Men han visste att den enkla grejen, att ställa sig upp och göra något fysiskt faktiskt hjälpte mig och många gånger fick mig att må bättre. När inte ens han orkade eller om han verkligen behövde få klart något skolarbete ringde han till mamma som kom direkt och bytte av honom. Då var det hon som vaggade mig i sängen, lyssnade, försökte förstå, försökte lugna.

Hela våren flöt på som i en dimma där jag pendlade mellan att drabbas av brutala ångestattacker och helt utmattad sova mig igenom dagarna. Vissa dagar kunde jag ligga på soffan och se på tecknade barnfilmer, gärna samma film flera gånger i rad eller åtminstone en film jag sett förut. Mer intryck än så klarade inte hjärnan av. Det var ett mysigt sällskap men gjorde ingenting om jag somnade till eller tappade fokus. Jag fick antidepressiva och sömnmediciner utskrivna. Det var med blandade känslor jag påbörjade den medicineringen. Insättningsperioden var tuff och mina problem förvärrades ytterligare. I slutet av maj upplevde jag min första panikångestattack och den skrämmande känslan av hur ångest kan orsaka så starka fysiska och psykiska symtom att man tror att kroppen ska lägga av på riktigt. Jag var ute när panikattacken kom, på väg hem från mitt första gruppterapitillfälle. Allting gick så snabbt, jag blev yr och illamående, fick svårt att andas och tappade helt tid och rum. Jag lyckades ringa Herman och pratade med honom direkt i mina hörlurar, jag minns hur rädd jag var. Han pratade lugnande med mig och lyckades hitta mig via platsinformationen från min mobil. Jag minns inte mycket mer från själva händelsen förutom att han pratade med mig ända tills han kom med bilen. Då låg jag i gräset i ett villaområde ganska nära där vi bor. Han fick in mig i bilen. Väl hemma i garaget var det som om attacken intensifierades. Jag svimmade i garaget och Herman fick bära mig upp i lägenheten. Jag var helt slut i dagar efteråt, det var som att jag sprungit flera Marathon på rad och kroppen ansträngt sig till absoluta bristningsgränsen. Jag fick flera panikångestattacker under den här perioden i olika sammanhang, vid några tillfällen svimmade jag. Men jag har inte haft någon mer panikångestattack sen sensommaren 2021.

Till alla prestationsprinsessor och prestationsprinsar som läser det här vill bara säga att ni är så mycket mer än era prestationer. Det är så lätt att man fastnar i en roll där man är ”cyklist”, ”elitidrottare”, ”pluggis”, ”smart”, ”lyckad” eller vad som helst som bygger på ens prestationer. Det är så lätt att bygga sin identitet och självkänsla runt den rollen och att både man själv och andra begränsar en till att vara det. Vi lever i ett samhälle som prisar framgång, det uppmuntras att utmana sig själv och drömma stort, det är prestigefullt att ha mycket och göra och jobba mycket, att vara stressad tyder på att man är driven och ses ofta som ett tecken på framgång av omgivningen. Men varför? Mår vi bra av att driva oss själva så hårt och leva upp till idealet av en framgångsrik nutidsmänniska? Hur påverkar det ungdomar och unga vuxna att växa upp i ett mer och mer stressat samhälle?

Jag som idag ser mig själv som en utbränd perfektionist och ”prestationsprinsessa” kan inte låta bli att ifrågasätta det beteendet och den syn som faktiskt präglar samhället idag. Samtidigt som jag fått med mig så mycket positivt från att ha varit en ”prestationsprinsessa” och jag är glad och stolt över allt jag upplevt och åstadkommit. Därför känns det väldigt svårt och motsägelsefullt för mig. Det är svårt då det inte finns något rätt eller fel och svårt för att det som att gränsen mellan vad som är bra och vad som blir för mycket är svår att urskilja. Jag har fortfarande inget svar på huruvida det är bra eller dåligt att framgång är så viktigt för oss och för mig. Men det är väl som med allt annat, att allt är bra i små doser och att lagom är bäst. Jag vet i alla fall att som jag levde före min utmattning var inte bra för mig, det var inte lagom och därför var det inte hållbart.