Att vara social efter en utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Nu känns det verkligen som hösten är här och som att väderomslaget gick fort. Jag tycker dock det känns ganska mysigt och ser fram emot fina höstdagar ute i skogen och mysiga hemmakvällar.

I dagens inlägg kommer jag prata lite mer om relationer men med fokus på kompisar. Nu är det några inlägg kvar i temaserien vägen ur utmattning som kommer att handla om medveten närvaro, sömn, perfektionism och tankar och känslor. Jag hoppas att ni även vill vara med och följa dessa här på bloggen. Om ni missat några av dem tidigare inläggen som handlat om: aktivitetsbalans, vardagssysslor, rutiner, planering och listor, träning efter en utmattning och hur en utmattning påverkar ens relationer, finns alla på bloggsidan under kategorin vägen ur utmattning.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Sociala sammanhang och att umgås med människor var många gånger svårt och kostade väldigt mycket energi när jag mådde som sämst, det kan kännas svårt fortfarande trots att jag kommit långt i min återhämtning. Då förstod jag nog inte, varför jag upplevde det som en näst intill omöjlig aktivitet att träffa kompisar. Jag har alltid sätt mig själv som en väldigt social person och kompisar har alltid varit en viktig del i mitt liv. Men nu blev det jättesvårt. Jag skämdes verkligen över att jag inte orkade vara närvarande i mina vänners liv, jag orkade inte träffa dem, jag orkade inte prata med dem på telefon, jag orkade inte ens smsa eller hålla kontakt via sociala medier. Jag hade i stället ett stort behov av att vara i min lilla bubbla hemma i lägenheten med Herman med så lite intryck från omvärlden som det bara gick. Jag är så ledsen och vill verkligen be om ursäkt till alla mina kompisar som läser detta, be om ursäkt för att jag bara försvann och be om ursäkt för att jag varit frånvarande under en lång period. Samtidigt vet jag att jag inte har något att be om ursäkt för, jag vet att mina vänner förstår eller i alla fall inte lägger någon skuld på mig för att jag behövt isolera mig när jag blev sjuk. Men jag vill att ni ska veta att jag saknar er, jag tänker på er och jag hoppas att ni vill ta upp kontakten igen när jag känner mig redo.

Nu blev det en tung start på det här inlägget vilket inte var meningen men samtidigt en viktig del i det jag vill säga med inlägget. Det var så mycket med att vara social som var jobbigt för mig. Dels var det svårt med alla intryck man utsätts för i ett socialt sammanhang, dels att behöva koncentrera sig till max för att lyssna på en konversation, bearbeta och förstå det som sagts och sen leverera ett lämpligt svar för att hålla liv i samtalet. Jag kunde bli helt slut, så trött jag tidigare blivit efter en cykeltävling eller ett tufft träningspass, efter ett kortare samtal.

Men även förberedelserna inför en träff, fest eller fika med en vän kunde var minst lika jobbiga. Först oron över en bokad tid som kunde skapa galet mycket stress i min sjukskrivna vardag. Jag kunde aldrig lita på att jag om några dagar, alltså vid den bokade tiden, skulle må tillräckligt bra för att orka ens gå upp ur sängen eller lämna lägenheten. Den ovissheten slukade all min energi och tog mer än så dagarna innan en bokad tid. Jag var så fruktansvärt påverkad av tiden. Jag ville verkligen inte ställa in och återigen skicka ett sms med texten, jag mår inte bra kan vi ses någon annan dag. Men det var som om jag undermedvetet visste att det varje gång skulle bli så.

På samma sätt ville jag verkligen inte missa högtider. Fester, födelsedagskalas, jul och påsk är alla sådana tillfällen där man träffar många av sina nära och kära och tar tid för att umgås och fira. Även det stressade mig mycket eftersom jag så gärna ville vara med, men orkade nästan aldrig. Jag blev alltid så arg och besviken på mig själv när jag återigen fick ställa in eller tacka nej till något jag verkligen sett fram emot.

Men trots att det kostade mycket av min energi och gjorde att jag behövde mycket återhämtning både före och efter var det ändå väldigt viktigt för mig att umgås med vänner och familj. Jag blev nedstämd och deppig när jag var som mest isolerad. Därför försökte jag och Herman hitta olika strategier som skulle underlätta för mig och skapa bättre förutsättningar för att faktiskt orka vara med och träffa familj och vänner, i alla fall ibland.

Ett sådant knep var att inte boka in en tid långt i förväg. Ibland var inte det så praktiskt för andra men det gjorde det mycket lättare för mig när jag var tydlig mot andra vad som funkade och vad som inte funkade. När jag var tydlig med att min dagsform varierade mycket och att jag vissa dagar inte skulle orka ses var det lättare för mig att inte stressa upp mig så mycket över att jag var tvungen att ha en bra dagsform just den dagen då vi planerat att ses. På så sätt fick jag inte lika mycket skuldkänslor om jag råkade ha en dålig dag och behövde ställa in.

En annan sak var att planera och förbereda för att se till att jag var utvilad och hade energi nog att orka vara social en kortare stund. Det gjorde jag genom att se till att det fanns tid och utrymme för vila dagarna före och efter en social tillställning. Jag fick helt enkelt vila mig i form och sedan återhämta mig i form. Då blev det lite lättare att hantera den dipp eller det bakslag som kom efter en social urladdning. Då kändes det som att jag valde när jag ville vara social och sedan prioriterade min energi före och efter för att vara säker på att jag hade bra förutsättningar att orka det jag hade valt. Mitt energivalutasystem och mina regler blev ett bra hjälpmedel för att hantera min sociala planering. Jag satte upp regler för mig själv som till en början var max ett socialt sammanhang i veckan och sedan aldrig två sociala dagar i rad. Dem här reglerna gjorde att jag ibland orkade vara med. Genom att sätta en energikostnad på att vara social i mitt energivalutasystem kunde jag även förutse i förväg hur länge jag skulle klara av att vara social utan en totalkrasch näst följande dag. Priset sattes per timme och då kunde jag i förväg bestämma en tidsbegränsning för mig själv, till exempel jag orkar vara med på den här födelsedagsfikan 2 timmar, sen måste jag hem och vila. Ibland kan det dock vara svårt att hålla sig till ursprungsplanen när man har så himla kul och trevligt i stunden men då kan det vara bra att berätta för vännerna, familjen och kanske din partner om hur länge du kommer att klara av att vara med och be om hjälp att påminna dig när tiden är slut.

Ett annat tips är att ta pauser under en socialsammanställning. Gå undan en stund för dig själv och vila från intryck för att sedan orka gå tillbaka och vara med en stund till. Planera gärna i förväg hur många pauser och hur ofta du ska ta dina pauser. Och berätta även om pauserna för andra som kan hjälpa att påminna dig om du glömmer i stunden.

En annan sak som varit superviktig för mig och som jag alltid har haft med mig så fort jag gjort någonting är mina Bose, mina brusreducerande hörlurar. Dem har varit grymma att ha på sig i stökiga miljöer med mycket ljud eller vid ett middagsbord med flera samtal pågående samtidigt. Lite av bakgrundsljudet tas bort och gör det lättare att fokusera. Det bästa är att jag kan prata med andra trots att jag har hörlurarna på mig och det gör det lättare för mig att vara med trots en stökig miljö med mycket intryck. Jag kanske ser lite lustig ut eller får förvånade blickar men jag har vant mig vid att vara lite av en udda fågel. Så länge hörlurarna hjälper mig så mycket som dem faktiskt gör bryr jag mig faktiskt inte. Hörlurarna åker fortfarande på när jag går på restaurang, på jobbet, födelsedagsfester, på konserter, dansar i en bar och alla andra gånger dem hjälper mig att faktiskt vara med och umgås med andra. Det kändes dock lite oartigt att sitta med hörlurar på min fasters mans konsert i våras. Ett annat tillfälle i somras var jag på kryssning med familjen på mammas sida, en present mormor fick när hon fyllde år i höstas. På kvällen drog mamma och moster ut oss på dansgolvet och då var självklart lurarna på. När vi stod där i cirkel och dansade kom en tjej fram till mig och frågade: vad lyssnar du på? Först blev jag bara förvånad och förstod inte riktigt frågan men sen brast jag ut i skratt. Jag hade inte ens tänkt på att någon kunde tro att jag lyssnade på egen musik där på dansgolvet.😂

Hoppas ni tyckt det varit intressant att höra om mina tips och erfarenheter om hur jag gjorde för att återhämta mig från en utmattning. Om ni missat någon av dem tidigare inläggen ur temaserien vägen ur utmattning finns som sagt alla inlägg på bloggsidan under kategorin vägen ur utmattning. Nästa veckas inlägg kommer att handla om medveten närvaro och mindfulness. Följ gärna bloggsidan på Instagram eller facebook för att inte missa några uppdateringar eller nya inlägg på bloggen.

Ha det så bra, jag hoppas vi hörs snart igen!

Återgång i arbetet

Hejsan hoppsan, hoppas ni mår bra!

I det här inlägget kommer jag att berätta om mina erfarenheter av att börja arbetsträna efter en utmattning. Om du inte läst dem tidigare inläggen i utmattningsserien kan det vara lite svårt att hänga med i texten. Ett tips är därför att gå tillbaka och läsa dem tidigare inläggen innan du läser vidare. Ni hittar dem tidigare inläggen under bloggsidan, gå sedan in på kategorin utmattningssyndrom.

Nu hoppar vi in i dagens inlägg.

Rehabiliteringsprogrammet tog slut i mitten av oktober 2021 och då var det dags att återgå till arbetet på två timmar om dagen (25%). Trots att jag då kommit en bra bit i min återhämtning, fått mer ork, inte längre hade lika oändligt stort behov av sömn och återhämning och framför allt hade fått med mig massa verktyg och kunskaper hur jag på ett bra sätt kunde hantera vardagen, kändes det superläskigt. Jag kände mig inte alls redo. Men enligt mina läkare var jag tydligen det och samtidigt längtade jag verkligen tillbaka till ett normalt liv.

Jag hade varit på kontoret vid 2 tillfällen för att hälsa på under min sjukskrivning, första gången var redan under våren 2021. Min läkare hade sagt att det var jätteviktigt att hålla kontakten med sin arbetsplats för att det inte det skulle bli ett allt för stort steg att komma tillbaka efter sjukskrivningen. Dessutom krävde Försäkringskassan att jag och min arbetsgivare skulle ha ett möte tillsammans och göra en rehabiliteringsplan för återgång i arbetet.

Jag sköt på mötet flera gånger innan jag till slut insåg att jag var tvungen att ta mig dit. Natten innan fick jag en kraftig ångestattack och fick inte många timmars sömn. Förberedelserna på morgonen klarade jag knappt av och jag låg på golvet med ytterkläderna på med rusande ångest innan vi skulle åka.

Det var så mycket jobbiga känslor och ångest förknippade med mitt kontor. Som att stressen satt i väggarna och oron frodades i luften. Jag skämdes så otroligt mycket över att jag hade blivit sjuk, att jag inte klarade av att jobba och att jag lämnat alla kollegor i sticket. Jag skämdes för att jag var ung och bara hade jobbat där i drygt ett år, mer än så klarade jag tydligen inte av. Och minnena från hösten var så starkt präglade av mycket jobb, stress, ont i magen, ont i huvudet, illamående och alla andra symtom jag hade kämpat med.

Det underlättade mycket att jag hade varit och hälsat på kollegorna på kontoret innan det var dags att börja arbetsträna. Men obehaget av att komma in till kontoret fanns ändå kvar. Vi hade tillsammans med Kognitiva Teamet Rehab gjort en bra plan för min återgång i arbetet. Det var otroligt hjälpsamt att ha med dem på mötet så att min arbetsterapeut kunde lyfta de viktigaste frågorna och föra min talan då jag knappt kunde ta till mig eller förstå vad som sas under mötet. Jag fick väldigt bra stöd av min arbetsgivare under hela min sjukskrivning och rehabilitering. Det är jag väldigt tacksam för då jag vet att många av mina rehabkompisar inte alls fick samma stöd.

Trots ett bra stöd och goda förberedelser fick jag en rejäl käftsmäll av att utsätta mig själv för den verkliga världen igen. Jag hade förberett mig på att det skulle bli tufft och att det skull ta lång tid innan jag kände mig ”som vanligt” igen men trots det var jag inte redo för alla stormar av känslor återgången skulle medföra. Återigen kom känslan av att känna sig överkörd av intryck och jag behövde extremt mycket återhämtning efter mina 2 timmars arbete. Det fanns inte längre ork för dem rutiner jag sakta byggt upp så som att gå promenader, laga middagar, se filmer, kunna umgås med familjen osv. I stället behövde jag sova och återhämta mig resten av dagen. Men med anpassningar som gjorde att jag kunde jobba stor del av tiden hemifrån och förenklade arbetsuppgifter klarade jag ändå av det.

Men vad som nästan blev ännu jobbigare än den fysiska tröttheten var den mentala biten. Det blev så extremt tydligt för mig att jag inte var mig själv längre. På jobbet var jag tyst och tillbakadragen och jag orkade inte delta i diskussioner eller socialt umgänge. Jag kände inte heller igen min egen arbetsförmåga. Huvudet var trögtänkt, koncentrationen var nästan konstant frånvarande, arbetsminnet borta och jag kände mig oftast allmänt korkad. Mitt sociala liv med vänner hade under tiden som sjukskriven prioriterats bort helt och inte heller nu kände jag vare sig ork eller lust att umgås med människor. Jag kände mig väldigt isolerad. Det samtidigt som jag inte längre klarade av att göra saker som jag tidigare blivit glad av och älskat att göra. Planen för min återgång var att jag under ca 6–7 veckor skulle arbeta 25% och sedan trappa upp till 50%. Men det tog tid för mig att anpassa mig till arbetet och krävdes därför mer tid än ursprungsplanen. Först i slutet av januari 2022 var jag redo att öka arbetsbelastningen till 4 timmar om dagen (50%)

Är ganska nöjd med mitt hemmakontor 😊

Det var allt för den här gången. Följ gärna bloggens instagram-konto för uppdateringar vid nya publiceringar på bloggen. Målet är att publicera ett inlägg i veckan, men eftersom jag måste ta hänsyn till varierande ork och det pågående vardagslivet kan jag inte garantera ett nytt inlägg varje vecka. Jag håller fortfarande på att återhämta mig från min utmattning och jobbar dagligen med att hitta fungerande rutiner och balans i tillvaron. Men det har varit väldigt kul och hjälpsamt för mig att få skriva och dela med mig av mina tankar och erfarenheter så jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta med det, på en lagom nivå.

Ta hand om er! ❤

//Emelie