Veckoblogg v.25:Planera semester efter en utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Jag tänkte att vi fortsätter med ännu en veckoblogg. Jag hoppas ni tycker det är kul att få lite uppdateringar från vardagen just nu!

Eftersom förra veckan blev väldigt tuff, gick jag in i den här veckan med inställningen att jag behövde återhämta mig och skapa så bra förutsättningar för mig själv som jag bara kunde.  Strategin var därför att jobba tre dagar hemifrån och två dagar på kontoret samt anpassa arbetsuppgifterna så att jag kunde fokusera på det allra viktigaste. Det visade sig vara väldigt nödvändigt för att ens ta sig igenom veckan. Det är väldigt frustrerande hur tufft det är att gå upp i tid. Framför allt efter 6 timmar på kontoret känner jag mig helt dränerad och tom i huvudet. Men jag vet ju att det kommer ta tid och att det måste få ta den tid det tar.

Att jag blir så himla trött efter mina arbetsdagar, bidrar till min oro för allt kul jag har planerat framöver. Som jag har pratat om i dem tidigare veckobloggarna, har jag så galet mycket att se fram emot under sommaren! Att äntligen ha ork att göra något mer än att bara överleva och att kunna njuta av varma sommardagar med familj och vänner är allt jag ser fram emot just nu. Men det är inte helt utan ängslan och oro som semestern nu kommer närmare för varje dag.

Rädslan för att hamna där jag var för ungefär ett år sedan är ständigt närvarande. Trots att jag mår mycket bättre och att det gått bättre både på jobbet och hemma känner jag hur jag hela tiden ligger på den magiska gränsen. Tankar som: jag vill ju så gärna, det vore så kul, det går säkert, får mig ständigt att göra lite mer än vad jag egentligen orkar. Det är så lätt att jag trillar tillbaka i mönstret av dalar och toppar av energinivåer och aktivitetsnivåer. Det går nästan inte att låta bli att använda upp all energi på en gång så fort jag känner att den finns där, för att sedan ha tomma nivåer eller till och med ett negativt saldo på energikontot.

Det här gör det ganska läskigt att planera semestern. Då blir den där omöjliga balansen otroligt svår att få grepp om. Jag har ingen aning om hur jag ska tänka, hur jag ska resonera och hur jag ska göra för att skapa så bra förutsättningar som möjligt. För mig har alltid semester eller ledighet betytt äventyr, sporta, resa, utmaningar och framför allt få ut så mycket av tiden det bara går. Planeringen har oftast varit optimistisk med ingen som helst hänsyn till saker runt omkring som faktiskt potentiellt kan påverka förutsättningarna. Det har ofta inneburit resor, sova i bilen eller tälta, massa olika sporter och fysisk aktivitet. Men framför allt har jag nog aldrig kommit hem riktigt utvilad från en semester, snarare helt slut. Jag litar därför inte riktigt på mig själv när det kommer till planering, i alla fall inte just nu. Jag vet att när jag planerar blir det alltid maxat och extra allt. Det älskar jag ju egentligen och jag saknar så otroligt mycket att kunna ha den inställningen och att kunna leva på det sättet, men samtidigt vet jag ju att det är en omöjlighet just nu. Så hur ska man egentligen tänka?

Jag är medveten om att jag är lite knäpp, jag har fortfarande extremt svårt att sitta still och blir både tokig och nedstämd av dötid och känslan av att vara uttråkad. Så att inte göra någonting alls skulle inte heller sluta bra.

Med det här i åtanke har jag och Herman resonerat fram och tillbaka i några veckor. Vi båda har verkligen längtat efter att åka utomlands så det var vi ganska överens om, att ifall läget med pandemin tillät, var det något vi ville prioritera. Men bara tanken på att packa, resa, röra sig på flygplatsmiljöer och allt det där som resandet oundvikligt för med sig ger mig ett stresspåslag bara att tänka på. Skulle jag ens klara av det? Och skulle det vara värt det? Vad skulle hända om något blev tokigt? Om jag skulle få en panikångestattack på resande fot? Eller om jag skulle vara helt dränerad och inte lämna sängen under hela vistelsen? Så mycket skrämmande frågor men inga svar.

Efter mycket grubblande, ångest och resonerande kom vi ändå fram till att vi faktiskt ville åka, och vi ser jättemycket fram emot semester i Kroatien. Jag hoppas verkligen att allt ska gå bra! Men vi har faktiskt valt att inte flyga. I stället kommer vi ta egen bil ner. Planen är att köra till Trelleborg och sen ta färjan över till Tyskland. Därifrån vidare till Prag där vi kommer stanna 2 nätter för att dela upp resan lite och sen vidare till Kroatien. Om det är smart att ta bil i stället för att flyga återstår att se. Men det känns ändå som en trygghet att åka med egen bil och ha en bas att utgå från när det kommer till packning. Dessutom känns det som att dagarna blir lite mer flexibla och att vi kan anpassa dagarna efter dagsform mer. Vi har bokat alla boenden med airbnb med avbokningsskydd och som dessutom är ombokningsbara upp till en dag eller några dagar före ankomstdatum.

Det blir så klart mycket körning men vi har ändå försökt dela upp restiden på flera dagar för att det ska bli mer hanterligt för oss båda. Jag har haft väldigt svårt att köra bil överhuvudtaget under i stort sett hela året som sjuk och sjukskriven. Känslan av att inte hänga med i trafiken och det svåra i att hela tiden processa ständiga intryck och ständigt behöva ta snabba beslut var i stort sett omöjligt för min utmattade hjärna. När jag väl började köra lite igen, efter i stort sett ett års uppehåll, kändes det nästan som att övningsköra igen. Jag kände mig osäker och orolig. Dessutom blev jag skrämd och rädd för minsta lilla. Det kostade väldigt mycket energi att köra enbart kortare sträckor. Men efter en period av anpassning känner jag mig nu ganska trygg i mitt bilkörande och kör regelbundet igen. Men såklart är jag orolig för att det ska bli ett problem på resan då vi kommer behöva köra betydligt längre sträckor än de jag är van vid till vardags.

Vi har även sätt till att vi ha stora marginaler i vår beräkning av restid och av totala tiden på semestern. Det känns ändå som en trygghet att veta att det är okej ifall vi behöver korta ner våra kördagar för att orka med resan. Dessutom blir det nog första gången jag reser helt utan cykel eller annan sportutrustning vilket faktiskt känns väldigt skönt. Det blir betydligt lättare packning i alla fall. Det blir första resan på länge där huvudfokus är att bara vara, göra mer spontana utflykter och annars bara ha det härligt och njuta av sol och bad. Det får mig ändå att tro att det ska gå bra.

Men trots att jag tror att vi har tänkt igenom resan ordentligt och försök skapa så bra förutsättningar vi kan är det ju ändå svårt att veta om det faktiskt kommer funka. Att det skulle ta så här lång tid och att jag fortfarande inte kan lita på min egen förmåga känns otroligt frustrerande och får mig och undra hur länge det faktiskt kommer ta innan jag på riktigt kan känna mig helt trygg i mig själv igen. Trots att jag idag känner mig betydligt mycket bättre lever jag ständigt begränsad av min energi och kan aldrig riktigt veta hur mycket jag faktiskt kommer orka imorgon eller nästa helg. Jag är fortfarande väldigt styrd av dagsform.

Senaste tiden har jag reflekterat väldigt mycket över detta. Känslan av att må mycket bättre och känna sig förhållandevis frisk, samtidigt som jag fortfarande känner mig begränsad och många dagar frustrerad över min nuvarande situation. Jag lever så otroligt annorlunda nu jämfört med hur jag levde för några år sedan. Varje gång jag tänker på ”gamla Emelie” och mitt gamla liv, lämnar det en viss längtan och saknad efter hur jag kunde leva då med en viss eftersmak. Men samtidigt vet jag att jag förmodligen aldrig kommer klara av att leva på det sättet igen och att det inte på något sätt är en bra måttstock för ett hållbart liv. Därför är inte bara dumt att jämför mitt mående och min ork idag med den ork jag hade för några år sedan. I det perspektivet blir det också helt orealistiskt att jämföra årets semesterplaner och dem kommande årens semesterplaner med semestrarna jag hade under den tiden jag var som mest aktiv. Det kan vara svårt att acceptera, men ett ont måste jag behöver förhålla mig till. Och vem vet, det här nya sättet att semestra på kanske är bättre. Det vet jag ju inte förens jag faktiskt provat. Hur som helst, ser jag otroligt mycket fram emot sommaren och är säker på att hur det en blir kommer det bli bra😊

Jag vill passa på att tacka alla er som tar er tid att läsa bloggen och följa min resa tillbaka. Nästa vecka är min tanke att påbörja nästa tema-serie med ett introavsnitt. Jag hoppas att även den andra temaserien blir intressant att följa.

Ta hand om er! ❤

Återgång i arbetet

Hejsan hoppsan, hoppas ni mår bra!

I det här inlägget kommer jag att berätta om mina erfarenheter av att börja arbetsträna efter en utmattning. Om du inte läst dem tidigare inläggen i utmattningsserien kan det vara lite svårt att hänga med i texten. Ett tips är därför att gå tillbaka och läsa dem tidigare inläggen innan du läser vidare. Ni hittar dem tidigare inläggen under bloggsidan, gå sedan in på kategorin utmattningssyndrom.

Nu hoppar vi in i dagens inlägg.

Rehabiliteringsprogrammet tog slut i mitten av oktober 2021 och då var det dags att återgå till arbetet på två timmar om dagen (25%). Trots att jag då kommit en bra bit i min återhämtning, fått mer ork, inte längre hade lika oändligt stort behov av sömn och återhämning och framför allt hade fått med mig massa verktyg och kunskaper hur jag på ett bra sätt kunde hantera vardagen, kändes det superläskigt. Jag kände mig inte alls redo. Men enligt mina läkare var jag tydligen det och samtidigt längtade jag verkligen tillbaka till ett normalt liv.

Jag hade varit på kontoret vid 2 tillfällen för att hälsa på under min sjukskrivning, första gången var redan under våren 2021. Min läkare hade sagt att det var jätteviktigt att hålla kontakten med sin arbetsplats för att det inte det skulle bli ett allt för stort steg att komma tillbaka efter sjukskrivningen. Dessutom krävde Försäkringskassan att jag och min arbetsgivare skulle ha ett möte tillsammans och göra en rehabiliteringsplan för återgång i arbetet.

Jag sköt på mötet flera gånger innan jag till slut insåg att jag var tvungen att ta mig dit. Natten innan fick jag en kraftig ångestattack och fick inte många timmars sömn. Förberedelserna på morgonen klarade jag knappt av och jag låg på golvet med ytterkläderna på med rusande ångest innan vi skulle åka.

Det var så mycket jobbiga känslor och ångest förknippade med mitt kontor. Som att stressen satt i väggarna och oron frodades i luften. Jag skämdes så otroligt mycket över att jag hade blivit sjuk, att jag inte klarade av att jobba och att jag lämnat alla kollegor i sticket. Jag skämdes för att jag var ung och bara hade jobbat där i drygt ett år, mer än så klarade jag tydligen inte av. Och minnena från hösten var så starkt präglade av mycket jobb, stress, ont i magen, ont i huvudet, illamående och alla andra symtom jag hade kämpat med.

Det underlättade mycket att jag hade varit och hälsat på kollegorna på kontoret innan det var dags att börja arbetsträna. Men obehaget av att komma in till kontoret fanns ändå kvar. Vi hade tillsammans med Kognitiva Teamet Rehab gjort en bra plan för min återgång i arbetet. Det var otroligt hjälpsamt att ha med dem på mötet så att min arbetsterapeut kunde lyfta de viktigaste frågorna och föra min talan då jag knappt kunde ta till mig eller förstå vad som sas under mötet. Jag fick väldigt bra stöd av min arbetsgivare under hela min sjukskrivning och rehabilitering. Det är jag väldigt tacksam för då jag vet att många av mina rehabkompisar inte alls fick samma stöd.

Trots ett bra stöd och goda förberedelser fick jag en rejäl käftsmäll av att utsätta mig själv för den verkliga världen igen. Jag hade förberett mig på att det skulle bli tufft och att det skull ta lång tid innan jag kände mig ”som vanligt” igen men trots det var jag inte redo för alla stormar av känslor återgången skulle medföra. Återigen kom känslan av att känna sig överkörd av intryck och jag behövde extremt mycket återhämtning efter mina 2 timmars arbete. Det fanns inte längre ork för dem rutiner jag sakta byggt upp så som att gå promenader, laga middagar, se filmer, kunna umgås med familjen osv. I stället behövde jag sova och återhämta mig resten av dagen. Men med anpassningar som gjorde att jag kunde jobba stor del av tiden hemifrån och förenklade arbetsuppgifter klarade jag ändå av det.

Men vad som nästan blev ännu jobbigare än den fysiska tröttheten var den mentala biten. Det blev så extremt tydligt för mig att jag inte var mig själv längre. På jobbet var jag tyst och tillbakadragen och jag orkade inte delta i diskussioner eller socialt umgänge. Jag kände inte heller igen min egen arbetsförmåga. Huvudet var trögtänkt, koncentrationen var nästan konstant frånvarande, arbetsminnet borta och jag kände mig oftast allmänt korkad. Mitt sociala liv med vänner hade under tiden som sjukskriven prioriterats bort helt och inte heller nu kände jag vare sig ork eller lust att umgås med människor. Jag kände mig väldigt isolerad. Det samtidigt som jag inte längre klarade av att göra saker som jag tidigare blivit glad av och älskat att göra. Planen för min återgång var att jag under ca 6–7 veckor skulle arbeta 25% och sedan trappa upp till 50%. Men det tog tid för mig att anpassa mig till arbetet och krävdes därför mer tid än ursprungsplanen. Först i slutet av januari 2022 var jag redo att öka arbetsbelastningen till 4 timmar om dagen (50%)

Är ganska nöjd med mitt hemmakontor 😊

Det var allt för den här gången. Följ gärna bloggens instagram-konto för uppdateringar vid nya publiceringar på bloggen. Målet är att publicera ett inlägg i veckan, men eftersom jag måste ta hänsyn till varierande ork och det pågående vardagslivet kan jag inte garantera ett nytt inlägg varje vecka. Jag håller fortfarande på att återhämta mig från min utmattning och jobbar dagligen med att hitta fungerande rutiner och balans i tillvaron. Men det har varit väldigt kul och hjälpsamt för mig att få skriva och dela med mig av mina tankar och erfarenheter så jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta med det, på en lagom nivå.

Ta hand om er! ❤

//Emelie