Återhämtningsfasen

Hej igen! I dagens inlägg kommer vi fördjupa oss i återhämtningsfasen av min utmattning och jag kommer att dela med mig av mina erfarenheter av att delta i ett rehabiliteringsprogram för stressrelaterade problem.

I slutet av maj 2021 påbörjade jag ett ca 20 veckors långt rehabiliteringsprogram på Kognitiva Teamet Rehab vid Skogskyrkogården söder om Stockholm. Efter bedömning och intervju med läkare, psykolog och fysioterapeut kom man fram till att jag skulle hjälpas av ett sådant program. Det kändes otäckt och spännande på samma gång. Jag blev heltidssjukskriven till slutet av augusti vilket kändes galet trots att jag redan varit sjuk och heltidssjukskriven i ca 3 månader. Jag fick massor av information om rehabiliteringens innehåll och upplägg samt ett schema med bokade tider flera gånger i veckan dem kommande 20 veckorna. Tanken på att behöva passa en tid, ta mig ifrån hemmet och bli tvungen att delta i ett socialt sammanhang kändes överväldigande och helt omöjligt. Därför var det inte konstigt att jag byggde upp väldigt mycket oro och stress inför första psykologgruppstillfället.

I gruppen var vi 10 personer som alla av olika anledningar hade insjuknat i utmattningssyndrom. Vi träffades flera gånger i veckan under flera månaders tid och delade med oss av våra personliga erfarenheter och tankar kring olika ämnen relaterade till långvarig stress, vi hade sjukgymnastik, medicinsk yoga, mindfulness och fick på olika sätt lära hos hur vi kan leva mer hållbart. Jag kommer inte dela med mig något om mina rehabkompisar men det var en väldigt speciell kontakt och ett stort stöd under min återhämtning. Jag fick lära mig otroligt mycket, det blev en stor trygghet och ett sammanhang att relatera till under den här perioden.

Första delen av rehabiliteringen tyckte jag var svår och tuff på många sätt. Dels blev jag helt dränerad av dem fysiska träffarna och behövde otroligt mycket återhämtning och vila efter. Men det var också frustrerande då jag kände att jag inte kunde ta till mig all den viktiga information och kunskap som rehabiliteringen erbjöd. Jag kunde helt enkelt inte hålla fokus tillräckligt länge för att ta in allt. Bara efter en liten stund var orken slut och jag bara satt där oförmögen att förstå vad som pågick runtomkring mig. Men personalen sa att det var helt normalt och att jag hade tillgång till allt material digitalt och lätt kunde repetera hemma efteråt. Vi fick hemuppgifter varje vecka men med instruktionen att det inte fanns några krav kring och hur uppgifterna skulle utföras eller om vi faktiskt gjorde dem. Det kändes väldigt konstigt. Under dem här veckorna pratade vi bland annat om aktivitetsbalans, självmedkänsla, känslor, värderad riktning, perfektionism, gränssättning, vidmakthållande, andning, återhämtning och mycket mer. Jag har fått med mig så mycket insikter och förståelse för mig själv vilket har varit en stor del i min återhämtning.

Men det var inte lätt trots allt stöd jag fick. Det som var absolut svårast och tog längst tid för mig var att acceptera. Acceptera att jag faktiskt blivit sjuk, acceptera att jag behövde gå igenom en rehabiliteringsperiod för att bli frisk, acceptera att jag var tvungen att ändra många delar i mitt sätt att leva och min syn på mig själv. Det trots att jag hade varit sjuk i flera månader och trots att jag hade ett sjukintyg där det stod klart och tydligt vilken diagnos jag hade. Trots att det även i sjukintyget framgick vilka svårigheter min utmattning medförde och hur länge jag förväntades vara frånvarande från arbetet. Jag hade även svårt att acceptera trots att jag gick i rehab för min sjukdom.

Jag levde i förnekelse och motarbetade mig själv och min återhämtning under en relativt lång period. Inte för att jag var trög eller korkad på något sätt, mer för att jag var envis och naiv. När den värsta fasen började lätta och jag vissa dagar faktiskt hade lite mer energi och mådde lite bättre hamnade jag genast i ett destruktivt mönster av att göra så mycket jag bara kunde för att lindra den värsta prestationsångesten. Det kunde vara att gå på långa promenader, laga mat, städa, se en film eller något annat jag inte klarat av under de senaste månaderna. Det tog inte lång tid innan den lilla energin tog slut och jag dessutom använt mer energi än så och jag återigen hade ett negativt saldo på energikontot. Då följde ett rejält bakslag som ofta krävde dagars återhämtning. I det mönstret levde jag länge, med energidepåer som gick upp och ner hela tiden.

Det tog tid innan polletten trillade ner och jag insåg vad jag höll på med. Först då, när jag förstod att jag även som sjuk styrdes helt och fullt av min prestationsångest, insåg jag att jag behövde göra en stor förändring för att kunna bli frisk igen. Då följde en tuff period av insikter, reflektion och bearbetning både på egen hand och med hjälp av Herman och min familj. Det var då jag började skriva. Skriva dagbok hade jag gjort lite till och från men nu började jag skriva om allt. Mina tankar och känslor, min historia, mitt liv och mina erfarenheter. Och det var så himla skönt. Att få skriva av sig var nog det bästa jag kunde göra för att förstå mig själv, förstå mina egna tankar och känslor och för att förstå varför jag blev sjuk. Först när jag förstod det kunde jag på riktigt acceptera att jag blivit utmattad och då kunde jag även på riktigt börja arbetet mot att bli frisk igen.

Jag tänkte nöja mig så här idag. Jag hoppas att ni tycker att inläggen bidrar till ökad kunskap och förståelse om utmattningssyndrom och att ni tycker om dem så klart! 😊

Jag har startat ett instagram-konto för bloggen. Följ gärna det kontot om du vill ha uppdateringar om nya inlägg och annat kul som händer på bloggen.

Klicka på instagram symbolen längst ner på sidan för att direkt länkas till kontot eller sök på instagram där kontot heter perssonemelie.se

Jag hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll och att ni kikar in här på bloggen snart igen!

Ta hand om er ❤

Korta versionen av min historia

Hej igen och kul att ni har hittat tillbaka,

Jag är idag deltidssjukskriven och jobbar deltid som entreprenadingenjör på ett byggföretag i Stockholm. För drygt ett år sedan i februari 2021 gick jag in i väggen. Jag var heltidssjukskriven i nästan 9 månader. Jag har haft tur och fått bra stöd från min arbetsgivare, vården och mina anhöriga. Jag gick ett rehabiliteringsprogram på Kognitiva Teamet Rehab med en grupp andra med samma diagnos som mig (utmattningssyndrom) i ca 4 månader. På rehabiliteringen fick jag hjälpa av läkare, psykologer och fysioterapeuter. Jag fick med mig massa lärdomar och viktiga verktyg för att hantera min stress. Efter min rehab har jag fortsatt fått tillgång till läkarstöd, KBT-behandling och samtalsterapi. Resan tillbaka har varit lång och kämpig, och jag är så otroligt tacksam för min familj och min underbara pojkvän som funnits där hela vägen. Jag är inte frisk ännu och det kommer ta tid innan jag mår bra och kan leva ett vanligt liv igen men jag är på god väg.

Hur kan en så ung tjej som till synes var både frisk och stark gå in i väggen? Då, när jag blev sjuk undrade jag också det. Jag motarbetade mina symtom och vägrade att acceptera att jag blivit sjuk. Idag vet jag att kraschen var en oundviklig konsekvens av flera års långvarig stress.

Det skulle krävas en hel bok för mig att berätta om alla anledningar till min stress och den ohållbara livsstil jag hade under flera års tid. Idag när jag ser tillbaka på dem här åren: mina år på cykelgymnasiet i Falun, mina år som studerande och tävlingscyklist i USA och mina första år i byggbranschen, inser jag hur både fysisk arbetsmängd, krav från min omgivning, förväntningar, ansvar och utmaningar har varit stora källor till stress. Det i kombination med mina egna (ibland orealistiska) krav och förväntningar på mig själv.

Att vara en ung och driven tjej med höga ambitioner inom idrott, studier och karriär har resulterat i stora framgångar, häftiga upplevelser, personlig utveckling, nya vänner och kunskap jag kommer ha nytta av resten av livet. Det är jag både tacksam och stolt över. Trots det har dem här åren även präglats av prestationsångest, perfektionism, osäkerhet och en känsla av otillräcklighet. Jag levde med känslan av att aldrig räcka till, aldrig hinna eller orka allt jag ville och kunde göra, aldrig prestera tillräckligt bra och aldrig vara tillräckligt framgångsrik. Jag fick lära mig den hårda vägen att ingen är odödlig, ingen kan göra allt utan återhämtning och att ensam inte är stark.

Att ha målsättningar är bra, att vara motiverad och driven också bra, framgång är något positivt. Trots det, tror jag att vi måste ställa oss själva frågan om det verkligen är värt det om kostnaden blir för stor eller om vi själva riskerar att gå sönder på vägen.

Förhoppningsvis kan allt jag har gått genom ändå ge lärdomar som jag kan dela med mig av till andra. Jag hoppas att den här bloggen kan bidra till att vi gemensamt kan bli mer medvetna, lära oss mer om stress och dess konsekvenser och tillsammans hjälpa varandra till att leva lite smartare och lite mer hållbart.