Medveten närvaro, yoga och mindfulness

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Efter en intensiv vecka med ständig rapportering från valet, jobb och bara vanlig vardag ser i alla fall jag fram emot en lugn helg med tid för vila och återhämtning. Och det känns också väldigt passande att den här veckans inlägg i temaserien vägen ur utmattning handlar om just mindfulness och medveten närvaro.

Medveten närvaro, yoga, mindfulness och meditation är nog mest flum för många och om jag ska vara ärlig var det nog det för mig också. Men jag hade inte heller någon aning om vad det faktiskt innebar eller vad det gick ut på. Under rehabiliteringen på kognitiva teamet blev vi introducerade till både mindfulness och medicinsk yoga. Vi fick lära oss olika avslappningsövningar och andningsövningar som skulle hjälpa oss hantera vår stress, oro och ångest. Till en början var det jättesvårt för mig att genomföra övningarna, att sitta still och inte tänka på någonting gick liksom inte. Kroppen fortsatte gå på högvarv med ett virrvarr av tankar och känslor. Jag kunde helt enkelt inte slappna av, jag kunde inte vara närvarande i stunden och jag kunde inte fokusera på övningen. Men jag fick höra att det var helt normalt, att jag bara behövde ge det mer tid och fortsätta öva för då skulle kroppen till slut lära sig att komma ner i varv. Jag tyckte mest det var sjukt frustrerande, ganska tråkigt och som att tiden kröp fram i snigelfart. Det var som jag blev stressad av hela grejen att bara sitta still och inte göra någonting.

Efter några gånger började kroppen och hjärnan faktiskt anpassa sig till det nya. Men då blev det ännu värre. Det blev obehagligt att slappna av och släppa taget. Det var som att gamla och undertryckta känslor sköljde över mig och triggade en fruktansvärd ångest. Det blev nästan hemskt att göra övningarna för jag visste inte hur kroppen skulle reagera eller vilka känslor och tankar det skulle trigga. Flera gånger fick jag avbryta övningen. Jag stod inte ut att vara i min egen närvaro, jag ville springa ut ur lokalen. När jag frågade personalen på rehabiliteringen fick jag återigen höra att det för vissa kan vara obehagligt med avslappningsövningar och att även det var helt normalt. Dem sa att det var helt okej att avbryta en övning om jag behövde och det var helt okej att gå ut och göra något annat en stund. Men dem uppmuntrade mig ändå att fortsätta öva och delta i övningarna. Jag blev uppmuntrad att det var bra att bearbeta dem känslor och tankar som kom upp i rehabiliteringen och att det var en del i återhämtningsprocessen.

Vi fick även med oss olika övningar hem som vi uppmuntrades på att fortsätta träna på hemma. Det kändes ännu svårare för mig att göra övningarna på egenhand. Däremot var det mycket annat jag jobbade med. Som jag berättat om i tidigare inlägg var det mycket som hände på insidan. En tuff period med nedstämdhet, ångest, panikångestattacker, frustration och rädsla. Ett inre kaos som tog tid att bearbeta och ännu längre tid att förstå. Det var som att jag var tvungen att ta tag i allt det där före jag kunde gå vidare och börja återhämta mig på riktigt.

Men efter den tunga perioden blev det ändå en tydlig vändpunkt. Jag kommer ihåg en torsdagsmorgon när jag gick till rehabiliteringen för medicinsk yoga med min grupp. Det var kallt och regnigt ute, något som annars hade fått mig och känna mig deppig och nere men som den här morgonen gav mig en mysig känsla och jag kom på mig själv med att gå och njuta där i regnrusket. När jag kom in i yogasalen kändes det bara mysigt. Där låg alla dem människor jag spenderat så mycket tid med de senaste månaderna, på en yogamatta på golvet med filt och kudde, tysta och med slutna ögon. Det såg bara så mysigt ut, känslan förvånade mig då jag aldrig känt så över någon av avslappningsövningarna vi gjort under de senaste veckorna. Jag smög in i salen, hämtade en matta, filt och kudde och la mig på den plats i rummet som jag alltid hade. Min hörna av rummet som kändes trygg och gav mig ett behagligt lugn. Det var som att jag fick Flashbacks från när jag var liten och gick på dagis. Jag minns hur jag nästan skrattade till. Där låg vi, en grupp med vuxna människor, en vanlig torsdagsmorgon, och hade vilostund som en dagisgrupp. Hur sjukt var inte det?

Den timmen var nog den första yogatimmen som jag bara var där i stunden, njöt av dem lugna övningarna och inte svävade i väg i tankarna var och varannan sekund. Framför allt undrade jag inte hur länge det var kvar av timmen en triljon gånger eller grubblade över vad jag skulle göra resten av dagen eller vad jag skulle göra i helgen.

Jag har lärt mig att medveten närvaro kan vara olika saker för olika personer, det behöver inte vara meditation eller en specifik andningsövning. Det finns inga regler eller krav för att något ska räknas som mindfulness. För mig handlar det mer om en inställning där jag försöker byta tankesätt och fokusera på här och nu, positiva saker och saker som jag uppskattar och mår bra av. Det kanske låter lite flummigt och svävande men för mig kan det var väldigt hjälpsamt att bara släppa allt annat, släppa jobbet, vardagen och alla måsten och borden. Då kan jag i stället fokusera på något som gjorde mig riktigt glad idag eller något som jag verkligen ser fram emot. Det blir lite som att pausa tankarna och zoona ut en stund. Då blir det lättare att komma ihåg allt man har som man är tacksam för och alla problem känns lite mindre närvarande.

Däremot funkar det inte för mig att bara lägga mig ner och koppla bort allt. Andningsövningar och avslappningsövningar som inte kräver någon form av koncentration eller aktivitet känns ofta svåra för mig. Då blir det svårt att fokusera på övningen och jag blir snabbt rastlös. Jag har nog alltid haft lite svårt att sitta still och i mitt normaltillstånd gör jag gärna flera saker samtidigt. Det bästa för mig är nog att göra något fysiskt med kroppen, då slappnar jag av i tankarna och vilar huvudet bäst.

Något annat som verkligen är mindfulness för mig är min Bullet Göran, det är smeknamnet Herman har tillägnat min Bulllet Journal eller dagbok. Jag blev inspirerad att prova på bullet journaling av influencern Isabel Boltenstern som skrivit boken ”Lycka till med resten av livet”. Jag kan sitta och pyssla med min dagbok i timmar och må hur bra som helst. I dagboken gör jag veckokalendrar för varje månad, designar passande månadsteman, bokför mitt energivalutasystem och mina dagliga poäng, dokumenterar min sömn, mitt mående m.m. i olika trackers som även dem får ett tillägnat tema. Jag gör korta och långsiktiga mål, sammanfattar min att göra lista, planerar in vila och återhämtning, för kortare dagboksanteckningar och mycket mer. Förutom att det är min egen tid, min återhämtningstid och min tid för mindfulness är det också ett viktigt verktyg för mig att återhämta mig, utvecklas och vara mer närvarande i mig själv.

Lite inspiration från min bullet journal😃

En liknande känsla kan infinna sig i andra situationer där jag egentligen inte gör något särskilt eller gör något som andra dagar kan kännas stressande och tidskrävande. Att laga middag eller städa och tvätta hemma i lägenheten är ett sådant exempel för mig. För det mesta känns det mest som borden och måsten, vardagssysslor man inte kommer undan. Men ibland när jag känner mig lugn och i rätt sinnesstämning kan det här bli väldigt mysiga stunder där jag kan reflektera och tänka på saker jag annars inte tänker på, eller stunder där jag har en ljudbok i lurarna och sveps med i någon spännande eller mysig feelgood berättelse. Dem stunderna är det lätt att koppla bort omvärlden och bara vara i stunden.

Slutligen vill jag bara säga att olika typer av mindfulness kan vara svårt, svårt att förstå sig på, svårt att utöva och svårt att få in i sin vardag. Men det behöver inte betyda att mindfulness inte är något för dig. Det säger sig självt, är man stressad och lever i en hektisk vardag är det ofta väldigt långt ifrån att kunna sätta sig ner och utföra en avslappningsövning. För mig var det en lååååång startstärka innan jag förstod mig på konceptet och det tog ännu längre tid innan det faktiskt gynnade mig. Men idag är det något jag försöker prioritera i min vardag och som ger mig återhämtning och energi att orka med den.

Jag hoppas ni tyckt det varit intressant få veta mer om min mindfulness resa. I nästa veckas inlägg kommer vi prata mer om sömn. Om du missat någon av dem tidigare inläggen i temaserien vägen ur utmattning finns alla under den kategorin på bloggsidan.

Ha det bra så hörs vi snart igen!

Återhämtningsfasen

Hej igen! I dagens inlägg kommer vi fördjupa oss i återhämtningsfasen av min utmattning och jag kommer att dela med mig av mina erfarenheter av att delta i ett rehabiliteringsprogram för stressrelaterade problem.

I slutet av maj 2021 påbörjade jag ett ca 20 veckors långt rehabiliteringsprogram på Kognitiva Teamet Rehab vid Skogskyrkogården söder om Stockholm. Efter bedömning och intervju med läkare, psykolog och fysioterapeut kom man fram till att jag skulle hjälpas av ett sådant program. Det kändes otäckt och spännande på samma gång. Jag blev heltidssjukskriven till slutet av augusti vilket kändes galet trots att jag redan varit sjuk och heltidssjukskriven i ca 3 månader. Jag fick massor av information om rehabiliteringens innehåll och upplägg samt ett schema med bokade tider flera gånger i veckan dem kommande 20 veckorna. Tanken på att behöva passa en tid, ta mig ifrån hemmet och bli tvungen att delta i ett socialt sammanhang kändes överväldigande och helt omöjligt. Därför var det inte konstigt att jag byggde upp väldigt mycket oro och stress inför första psykologgruppstillfället.

I gruppen var vi 10 personer som alla av olika anledningar hade insjuknat i utmattningssyndrom. Vi träffades flera gånger i veckan under flera månaders tid och delade med oss av våra personliga erfarenheter och tankar kring olika ämnen relaterade till långvarig stress, vi hade sjukgymnastik, medicinsk yoga, mindfulness och fick på olika sätt lära hos hur vi kan leva mer hållbart. Jag kommer inte dela med mig något om mina rehabkompisar men det var en väldigt speciell kontakt och ett stort stöd under min återhämtning. Jag fick lära mig otroligt mycket, det blev en stor trygghet och ett sammanhang att relatera till under den här perioden.

Första delen av rehabiliteringen tyckte jag var svår och tuff på många sätt. Dels blev jag helt dränerad av dem fysiska träffarna och behövde otroligt mycket återhämtning och vila efter. Men det var också frustrerande då jag kände att jag inte kunde ta till mig all den viktiga information och kunskap som rehabiliteringen erbjöd. Jag kunde helt enkelt inte hålla fokus tillräckligt länge för att ta in allt. Bara efter en liten stund var orken slut och jag bara satt där oförmögen att förstå vad som pågick runtomkring mig. Men personalen sa att det var helt normalt och att jag hade tillgång till allt material digitalt och lätt kunde repetera hemma efteråt. Vi fick hemuppgifter varje vecka men med instruktionen att det inte fanns några krav kring och hur uppgifterna skulle utföras eller om vi faktiskt gjorde dem. Det kändes väldigt konstigt. Under dem här veckorna pratade vi bland annat om aktivitetsbalans, självmedkänsla, känslor, värderad riktning, perfektionism, gränssättning, vidmakthållande, andning, återhämtning och mycket mer. Jag har fått med mig så mycket insikter och förståelse för mig själv vilket har varit en stor del i min återhämtning.

Men det var inte lätt trots allt stöd jag fick. Det som var absolut svårast och tog längst tid för mig var att acceptera. Acceptera att jag faktiskt blivit sjuk, acceptera att jag behövde gå igenom en rehabiliteringsperiod för att bli frisk, acceptera att jag var tvungen att ändra många delar i mitt sätt att leva och min syn på mig själv. Det trots att jag hade varit sjuk i flera månader och trots att jag hade ett sjukintyg där det stod klart och tydligt vilken diagnos jag hade. Trots att det även i sjukintyget framgick vilka svårigheter min utmattning medförde och hur länge jag förväntades vara frånvarande från arbetet. Jag hade även svårt att acceptera trots att jag gick i rehab för min sjukdom.

Jag levde i förnekelse och motarbetade mig själv och min återhämtning under en relativt lång period. Inte för att jag var trög eller korkad på något sätt, mer för att jag var envis och naiv. När den värsta fasen började lätta och jag vissa dagar faktiskt hade lite mer energi och mådde lite bättre hamnade jag genast i ett destruktivt mönster av att göra så mycket jag bara kunde för att lindra den värsta prestationsångesten. Det kunde vara att gå på långa promenader, laga mat, städa, se en film eller något annat jag inte klarat av under de senaste månaderna. Det tog inte lång tid innan den lilla energin tog slut och jag dessutom använt mer energi än så och jag återigen hade ett negativt saldo på energikontot. Då följde ett rejält bakslag som ofta krävde dagars återhämtning. I det mönstret levde jag länge, med energidepåer som gick upp och ner hela tiden.

Det tog tid innan polletten trillade ner och jag insåg vad jag höll på med. Först då, när jag förstod att jag även som sjuk styrdes helt och fullt av min prestationsångest, insåg jag att jag behövde göra en stor förändring för att kunna bli frisk igen. Då följde en tuff period av insikter, reflektion och bearbetning både på egen hand och med hjälp av Herman och min familj. Det var då jag började skriva. Skriva dagbok hade jag gjort lite till och från men nu började jag skriva om allt. Mina tankar och känslor, min historia, mitt liv och mina erfarenheter. Och det var så himla skönt. Att få skriva av sig var nog det bästa jag kunde göra för att förstå mig själv, förstå mina egna tankar och känslor och för att förstå varför jag blev sjuk. Först när jag förstod det kunde jag på riktigt acceptera att jag blivit utmattad och då kunde jag även på riktigt börja arbetet mot att bli frisk igen.

Jag tänkte nöja mig så här idag. Jag hoppas att ni tycker att inläggen bidrar till ökad kunskap och förståelse om utmattningssyndrom och att ni tycker om dem så klart! 😊

Jag har startat ett instagram-konto för bloggen. Följ gärna det kontot om du vill ha uppdateringar om nya inlägg och annat kul som händer på bloggen.

Klicka på instagram symbolen längst ner på sidan för att direkt länkas till kontot eller sök på instagram där kontot heter perssonemelie.se

Jag hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll och att ni kikar in här på bloggen snart igen!

Ta hand om er ❤