Återgång i arbetet

Hejsan hoppsan, hoppas ni mår bra!

I det här inlägget kommer jag att berätta om mina erfarenheter av att börja arbetsträna efter en utmattning. Om du inte läst dem tidigare inläggen i utmattningsserien kan det vara lite svårt att hänga med i texten. Ett tips är därför att gå tillbaka och läsa dem tidigare inläggen innan du läser vidare. Ni hittar dem tidigare inläggen under bloggsidan, gå sedan in på kategorin utmattningssyndrom.

Nu hoppar vi in i dagens inlägg.

Rehabiliteringsprogrammet tog slut i mitten av oktober 2021 och då var det dags att återgå till arbetet på två timmar om dagen (25%). Trots att jag då kommit en bra bit i min återhämtning, fått mer ork, inte längre hade lika oändligt stort behov av sömn och återhämning och framför allt hade fått med mig massa verktyg och kunskaper hur jag på ett bra sätt kunde hantera vardagen, kändes det superläskigt. Jag kände mig inte alls redo. Men enligt mina läkare var jag tydligen det och samtidigt längtade jag verkligen tillbaka till ett normalt liv.

Jag hade varit på kontoret vid 2 tillfällen för att hälsa på under min sjukskrivning, första gången var redan under våren 2021. Min läkare hade sagt att det var jätteviktigt att hålla kontakten med sin arbetsplats för att det inte det skulle bli ett allt för stort steg att komma tillbaka efter sjukskrivningen. Dessutom krävde Försäkringskassan att jag och min arbetsgivare skulle ha ett möte tillsammans och göra en rehabiliteringsplan för återgång i arbetet.

Jag sköt på mötet flera gånger innan jag till slut insåg att jag var tvungen att ta mig dit. Natten innan fick jag en kraftig ångestattack och fick inte många timmars sömn. Förberedelserna på morgonen klarade jag knappt av och jag låg på golvet med ytterkläderna på med rusande ångest innan vi skulle åka.

Det var så mycket jobbiga känslor och ångest förknippade med mitt kontor. Som att stressen satt i väggarna och oron frodades i luften. Jag skämdes så otroligt mycket över att jag hade blivit sjuk, att jag inte klarade av att jobba och att jag lämnat alla kollegor i sticket. Jag skämdes för att jag var ung och bara hade jobbat där i drygt ett år, mer än så klarade jag tydligen inte av. Och minnena från hösten var så starkt präglade av mycket jobb, stress, ont i magen, ont i huvudet, illamående och alla andra symtom jag hade kämpat med.

Det underlättade mycket att jag hade varit och hälsat på kollegorna på kontoret innan det var dags att börja arbetsträna. Men obehaget av att komma in till kontoret fanns ändå kvar. Vi hade tillsammans med Kognitiva Teamet Rehab gjort en bra plan för min återgång i arbetet. Det var otroligt hjälpsamt att ha med dem på mötet så att min arbetsterapeut kunde lyfta de viktigaste frågorna och föra min talan då jag knappt kunde ta till mig eller förstå vad som sas under mötet. Jag fick väldigt bra stöd av min arbetsgivare under hela min sjukskrivning och rehabilitering. Det är jag väldigt tacksam för då jag vet att många av mina rehabkompisar inte alls fick samma stöd.

Trots ett bra stöd och goda förberedelser fick jag en rejäl käftsmäll av att utsätta mig själv för den verkliga världen igen. Jag hade förberett mig på att det skulle bli tufft och att det skull ta lång tid innan jag kände mig ”som vanligt” igen men trots det var jag inte redo för alla stormar av känslor återgången skulle medföra. Återigen kom känslan av att känna sig överkörd av intryck och jag behövde extremt mycket återhämtning efter mina 2 timmars arbete. Det fanns inte längre ork för dem rutiner jag sakta byggt upp så som att gå promenader, laga middagar, se filmer, kunna umgås med familjen osv. I stället behövde jag sova och återhämta mig resten av dagen. Men med anpassningar som gjorde att jag kunde jobba stor del av tiden hemifrån och förenklade arbetsuppgifter klarade jag ändå av det.

Men vad som nästan blev ännu jobbigare än den fysiska tröttheten var den mentala biten. Det blev så extremt tydligt för mig att jag inte var mig själv längre. På jobbet var jag tyst och tillbakadragen och jag orkade inte delta i diskussioner eller socialt umgänge. Jag kände inte heller igen min egen arbetsförmåga. Huvudet var trögtänkt, koncentrationen var nästan konstant frånvarande, arbetsminnet borta och jag kände mig oftast allmänt korkad. Mitt sociala liv med vänner hade under tiden som sjukskriven prioriterats bort helt och inte heller nu kände jag vare sig ork eller lust att umgås med människor. Jag kände mig väldigt isolerad. Det samtidigt som jag inte längre klarade av att göra saker som jag tidigare blivit glad av och älskat att göra. Planen för min återgång var att jag under ca 6–7 veckor skulle arbeta 25% och sedan trappa upp till 50%. Men det tog tid för mig att anpassa mig till arbetet och krävdes därför mer tid än ursprungsplanen. Först i slutet av januari 2022 var jag redo att öka arbetsbelastningen till 4 timmar om dagen (50%)

Är ganska nöjd med mitt hemmakontor 😊

Det var allt för den här gången. Följ gärna bloggens instagram-konto för uppdateringar vid nya publiceringar på bloggen. Målet är att publicera ett inlägg i veckan, men eftersom jag måste ta hänsyn till varierande ork och det pågående vardagslivet kan jag inte garantera ett nytt inlägg varje vecka. Jag håller fortfarande på att återhämta mig från min utmattning och jobbar dagligen med att hitta fungerande rutiner och balans i tillvaron. Men det har varit väldigt kul och hjälpsamt för mig att få skriva och dela med mig av mina tankar och erfarenheter så jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta med det, på en lagom nivå.

Ta hand om er! ❤

//Emelie